tisdag 29 september 2009
Man hinner ju ingenting!
Jag bävar inför jobbstarten som ändå är relativt annalkande. Hur ska jag hinna någonting alls när dagarna flyger fram som de gör nu?! Tid att hinna läsa inför kursen är ett skrattretande dilemma, tid att städa, tvätta, plocka, sortera, handla och annat käckt är ett lika stort. Hemmet förfaller och jag hinner som mest att fika. Ändå är det annorlunda nu - Pydd klarar sig själv i längre stunder och är varken rädd för diskmaskins- eller dammsugarljud. Ändå. Ja, ändå. Trösten är att vi har en livspusselsfrist så länge någon av oss är föräldraledig, så det gäller väl att hålla i hatten och blunda för tiden om 10 månader...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sådär kan jag också känna fast jag inte ska börja förrän i februari. Eller rättare sagt, det är ju ok eftersom kärleken är hemma då. Men nästa augusti... Två barn på dagis, två att hämta/lämna/vabba... När börjar du? Och vad är det du gör? Präst? Eller läser du till det? Jag har inte riktigt fått kläm på det. Hur som helst tror jag det blir bra. Man måste bara hinna vänja sig vid den där nya verkligheten. Och prioritera annorlunda kanske.
SvaraRaderaAnna ser dej: Jag börjar i december igen, i rättan tid för allt julkaos...;) Jag är präst i Malmö innerstad, i samma församling som jag bor i, så pendlingstiden är faktiskt hela 2 minuter. Till fots. Och dagis ligger 3 minuter bort; 4 minuter från jobbet - bättre kan man ju faktiskt inte riktigt ha det. Det är mest därför jag är så kluven till flytt också. Prioritera, ja, men hu vad svårt det är...
SvaraRaderaNu vet jag inte hur det är när man jobbar och samtidigt har barn, än mindre två. Men min upplevelse är att i alla fall jag hinner mer när jag har mer att göra. Jag blir mer effektiv, hinner med både ärenden, träning och middag trots att jag jobbat heltid. När jag är ledig blir det ett projekt att ta sig till mataffären, något jag fixar på väg till bussen annars.
SvaraRaderaOch så kan man ju hoppas att dina små roar varandra i ännu större utsträckning om ett år.
Det där med förfallande hem känns igen... en jag pratade med på öppna förskolan sa att om man någon gång i livet ska köpa städhjälp så är det när barnen är små.
Kram!
C: Nej men visst har du rätt i att man blir helt absurt effektiv av att jonglera så många olika saker i luften, men kanske framförallt när man inte har sällskap av sina barn. För att hinna handla, sminka sig, duscha, blogga etc så har man ju fått förfina konsten av multitasking samt hastigheten på allt. Att dra benen efter sig är inte längre ett alternativ, inte ens lyx, i mina ögon utan bara tidsspill. Så på många sätt har ju livet fått en helt annan kvalitet! Och, ja, det där med städhjälp har jag också hört argumenteras för. Vi får väl se hur det känns när vi är tillbaka i jobbsvängen båda två... Kram!
SvaraRadera