Jag kan bara konstatera att det inte är dotterns dag idag. Gnällig, sur och trist har hon sällskapat med sin ryggonda mamma (och en stund med sina morföräldrar) under dagen.
Bara för att jag råkade säga att hon inte kräks lika mycket sedan hon lärt sig sitta; ja, vad händer: hon kräks rödspätta över hela sig. Två gånger. Och för att jag säger att hon aldrig tycks falla bakåt från sittande; att hon är så stabil; ja, vad händer: hon trillar först framlänges rakt på hårda bitringen som hon lyckas få mellan ögonen och sedan baklänges på verktygslådan. Och allt är bara tårar, snor och ledsenhet...
Men vi har ju faktiskt rätt till såna dagar. Även när vi vanligtvis är soliga och glada, eller kanske just när? Trist är det i alla fall. Och snart ska trotsige sonen hämtas...
Varför är det nästan ALLTID så? Varför går det alltid två steg tillbaka (minst) när man ropat Hurra och hej (fastän man inte kommit över bäcken, som man f.ö aldrig kommer över)...Kan man inte bara få skrika; Mitt barn har slutat spy!!!och så har den det oxå?...
SvaraRaderaStackars dig som har ont i ryggen,fy va djobbigt o tungt, man behöver hela sin kropp som tvåbarnsmamma! Hoppas det blir bättre snart! Kram!
fröken blund slår dank: Ja, det känns ibland som att någon högre kraft motar ner en så fort man svävar lite ovanför i hoppet om framsteg. Nu tror ju inte jag på en sådan Gud förstås, så det måste väl i så fall vara den andra sidan...;) Skämt åsido; det är väl så utveckling sker. Vi hade precis hurrat lite för att storebror sovit igenom två nätter i rad och i natt kom bakslaget. Ett av många, gissar jag.
SvaraRaderaRyggen är min ständiga onda följeslagare, så jag är väl lite van, men det är ju inte direkt milt för kroppen att bära, bära, bära...
Kramar!