Igår när jag lämnade Rubin på dagis, såg jag följande scenario på en annan avdelning:
En liten pojke med jackan nedhasad över axlarna, stod i ett hörn av gården intryckt av tre andra små pojkar. Ingen personal i närheten. Pojkarna gjorde något (som jag inte såg) mot den intryckte som grät tyst och stod kvar på samma ställe även när "gärningsmännen" dragit vidare. En i personalen upfattade att något hänt och tar en av de tre i armen och säger lite lamt; vad gjorde du nu? Jag är personligen osäker på om hon sett något alls av konflikten, utan tror snarare att hon agerar av gammal vana gentemot just denna pojke. Ingen tröstar den intryckte som istället går fram mot en liten intet ont anandes flicka; helt klart yngre än han, och puttar henne. Personalen ser denna händelse och det blir ett himla rabalder över vad han gjorde (flickan vare sig grät eller var allvarligt skadad).
Jag menar inte att han gjorde rätt. Självklart ska man inte slå eller putta någon och efter vår konstiga moral som på ett metaplan säger att slagsmål alltid är fel, kommer ändå den skumma kommentaren: allra minst de som inte gjort något. Men. Och här kommer ett stort men; är det inte alltid så att vissa blir utsatta i skymundan och när de väl gör något, känslostyrt och klumpigt för att de känner sig orättvist behandlade och ledsna, så får de ta skiten? Det är i såna lägen jag vill kasta allt jag har för händerna och krama den lille orättvist behandlade så att han förstår att någon sett, att världen inte BARA är orättvis och att det i vår snedvridna tillvaro kvittar om du gör rätt eller fel. För det kvittar inte. Inte om du ska må bra och bli ett harmoniskt barn. Inte om du ska kunna lära dig att umgås med andra, känna tillit till vuxna, till dig själv och till det du lär dig. Inte om du ska tro på att kärleken faktiskt är den starkaste kraften.
Och visst drar jag på stora växlar här, men bäckarna är många och små, inte minst på en dagisavdelning där säkerligen mer än hälften av vad som händer går förbi vuxna ögon.
Det här inlägget gjorde ont. Det svider att läsa. och jag vet inte...drar du för stora växlar verkligen...Jag tycker inte det.
SvaraRaderadet oroar mig att sånt här går personalen förbi...visst, jag fattar att man inte kan bevaka barnen på en förskola, fri lek måste väl få förekomma, men ibland kan jag tycka att det händer för mycket som inte personalen ser, och stoppar i tid...på vår förskola, på storbarnsavd, så skedde faktiskt ett sexuellt ofredande mellan två barn, under den fria leken...för ett år sen. Och det är ju kanske inte så vanligt...men otroligt allvarligt. Och det är ju sånt som tar lite tid, även den här händelsen som du nämner...så var var personalen kan man undra då...?Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen: Dagispersonalen har världens viktigaste jobb. Världens viktigaste. Och jag har ett helt oviktigt jobb i jämförelse, och får absolut inte stå å prata med mina kollegor titt som tätt. (och förlåt mig för att det kan låta som om jag generaliserar, det är inte min mening...det här är bara MIN erfarenhet av mina dagiskontakter!)
så nej. jag tycker inte du drar för stora växlar. det handlar om våra barn.
kramar!
fröken blund slår dank: Nej, jag vet. Det ÄR nog inte för stora växlar, sen kan man ju alltid plädera för att även förskolelärare har rätt att titta bort, ta en paus, prata med kollegorna etc etc. Men, om något händer då? Om något riktigt allvarligt händer? Skulle man som ansvarig för barnen kunna förlåta sig själv eller har det liksom blivit något slags "svinn"-tänkande? Usch, det är så grymt komplext alltihop... Det slutade med att jag gick från dagis med tårar i ögonen, att jag fick hejda mig för att inte springa tillbaka för att hämta min lilla trots-rubin för att hålla honom säker. Fast det kan jag ju inte, ändå. Kram tillbaka!
SvaraRaderajag tycker inte heller du drar för stora växlar, faktiskt. åh, jag får ont i magen av sånt där...
SvaraRaderafru A: Ja, ibland funderar jag på om sticka-huvudet-i-sanden-tekniken är den enda som fungerar som förälder. Min överdrivna fantasi gör det då inte...
SvaraRadera