Föräldraskapet har lärt mig en viktig sak; att aldrig någonsin uttala mig om människor och deras barn på ett svart-vitt sätt. Jag har varit med om för många aha-upplevelser och inkonsekvenser för det.
Det finns, vilket vi säkert alla är medvetna om, oändliga faktorer som samverkar i formandet av ett liv och en person. En stor del är givetvis miljön som barnet växer upp i med allt vad det innebär; stad/land, människorna runt omkring, religion, politiska åsikter och värderingar etc. Men alla vi som har hållit ett litet nyfött barn i famnen vet också att det knappast kommit till världen utan några som helst förutsättningar eller personliga egenskaper.
Mina barn är olika som natt och dag, men ändå lika. Om olikheterna beror på att de har olika kön, att den ene av nödvändighet är storebror och den andra lillasyster, att den ena är född på vårvintern och den andra på sommaren eller på något annat förtäljer inte historien. Inte vår i alla fall. Om likheterna beror på att de eventuellt ärvt vissa gener från vissa släktingar, på att de spenderat sina första månader med grym och obändig smärta i sina små magar, på att de båda burits och burits och burits eller på något annat förtäljer inte heller historien. Så är det. Människor påverkas och formas av oändliga faktorer av olika vikt.
Men, att som förälder ta på sig ALLT som barnet gör och är som sitt dåliga samvete eller stolthet är orättvist, både för barnet och för föräldrarna.
Att ett barn är utåtagerande i trotsåldern innebär inte att föräldrarna har skadat sitt barn och att barnet visar det så. Att ett barn är "snällt" och sitter fint konverserande, innebär i sin tur inte att föräldrarna har "lyckats" med sin uppfostran. Så svart-vit är inte världen. Det är dessutom en felaktig slutsats, för ett barn kan mycket väl också skrämmas till "snällhet".
Jag skriver definitivt under på att det finns saker som är FEL. Att slå sina barn är både moraliskt fel och illegalt. Att psykiskt kränka sina barn är också fruktansvärt fel. Att det kan finnas barn som visar hur dåligt de mår inombords genom att vara destruktiva är en självklarhet, men verkligen inte alltid hela sanningen till ett beteende. Vi är olika. Men en sak vet jag: att utifrån vår brokiga och orättvisa värld säga att bara de barn med "Jesper Juul"-uppfostran är de som kommer att lyckas bli "bra" människor, är lika fel.
Så bra skrivet!
SvaraRaderaJag AVSKYR ordet "snäll"när det gäller bebisar...Har fått frågan sååå många gånger. är hon snäll? Jag har bara svarat att: Haha, Snäll? Hon är ett spädbarn, så det vet jag inte ännu, men hon är lugn och cool, när hon inte har ont, då har hon givetvis ont...Så DUM fråga, jag menar...vilka barn skulle inte vara snälla? kolikbarn eller? och räknas de då som elaka liksom? Galet, om man frågar mig...Varför inte fråga:Mår hon bra?
vår pojke (snart 3) är av den lugnare sorten. bråkar sällan, lyssnar ofta och gör som vi säger. det är jättemysigt, charmigt och givetvis behändigt, men man undrar givetvis över även det. Varför bråkar han inte? varför trotsar han inte mer? är han rädd,blyg,lat? hur ska han slå sig fram i den här tuffa världen? så, som med allt annat...den där gyllene medelvägen vore nice...fast, då skulle man väl oroa sig för att killen var för "medelmåttig"...suck.
kramos!
fröken blund slår dank: Precis; Snäll, vem är det och vad är definitionen? Och visst är det väl så att man alltid undrar och jämför sitt barn med andras. Jag har också en och annan gång, framförallt i mitt jobb, träffat barn där föräldrarna har stor del i problematiken, men allt som oftast föds ju barnet med ett visst temperament, en viss läggning och särskilda egenskaper som man visserligen kan uppmuntra eller trycka ned. Gode Gud, vilket ansvar det är att vara förälder, men jag är helt övertygad om att det finns en bra marginal för att göra "fel" utan att barnet tar skada (och menar förstås inte barnaga eller dylikt). För inte så många år sedan - innan Jesper Juul - fanns det en annan syn på barn"uppfostran" och hela vår generation är ju inte skadad... Lite får man nog överlämna åt goda krafter också. Kram!
SvaraRaderaÅh, vad jag håller med! Jag blir så irriterad på föräldrar och andra som så där tvärsäkert är 100 procent säkra på att något är rätt och något är fel. Att om ett barn bråkar/skriker/agerar på ett "dåligt" sätt så är det föräldrarnas fel. Det är klart att man som förälder sätter mycket prägel på sitt barn, men precis som du skriver så finns det ju fler faktorer. Och framför allt är vi alla olika. Jag AVSKYR när någon utgår från att för att det fungerar för mig så fungerar det för alla.
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, trots att man tycker att JUST föräldraskapet borde öppna upp människors ögon, så tycks det finnas en hel bunt med föräldrar som vägrar se att världen inte är svart-vit. Antingen är de så inkörda i sina egna regler och idéer att de inte ser att omvärlden har en daskig grå nyans eller så är de helt enkelt väsignade med barn som aldrig beter sig annorlunda än vad de förväntar sig att de ska göra. Oavsett är det en tråkig framtidsvision som stiger fram och tyvärr lär väl barnen bli lika dåliga på att se och acceptera att människor kan vara olika. Det är väl bara att fortsätta försöka banka in den mångnyanserade verkligheten för dem som vill lyssna. Med risk för att kallas fanatiker åt andra hållet, förstås...
SvaraRadera