Följa med

Jag funderade häromdagen på det där med medföljande barn. När unge Rubin var bebis gick jag omkring med en konstant oro för skrik; för att störa andra människor. Började R så mycket som gny i sömnen när vi var ute, kunde jag med blixtens hastighet styra mot närmsta dörr, vart den än ledde.
Jag minns ett av mina mest skamfyllda ögonblick, när jag med en kolikskrikande R var på hemväg tillsammans med en bekant på besök. Sista biten, på vår gata, gick längs fullsatta uteserveringar och jag minns hur jag bara ville försvinna upp i rök. Trots att jag undvek varenda par ögon, kände jag hur de genomborrade mig dömande eller irriterade (eller både och).
Så här i efterhand vet jag förstås att det inte var så, att tjugoåringar på en uteservering möjligtvis kan vara både dömande och irriterade, men att de aldrig skulle komma ihåg ett ansikte på en 30+ småbarnsmamma, än mindre komma ihåg störningsmomentet minuten senare. Jag vet, för jag har själv varit en sådan tjugoåring. Och, framförallt, så vet jag nu att krisen förmodligen mest utspelar sig i det egna huvudet. Men logik är inte den nyblivna moderns mest trogna kompanjon.

Så, för en månad sedan ungefär, åt jag lunch med en väninna på en uteservering. Pyddan satt motvilligt i barnstol, men mest hoppade hon med diverse ljud i mitt knä. Nappen sattes i och det hjälpte då och då, men bilden var väl som för vem som helst som lunchar med sin vakna bebis. Jag såg mig tankspritt omkring och märkte att folk faktiskt tittade. Inte hela tiden, men då och då. Och då flashade Rubin-tiden förbi i minnet som en skugga; folk kanske störs av oss?
Då, för två år sen, hade jag inte ens försökt äta upp lunchen, än mindre övervägt att ta en kaffe på maten. Jag minns otaliga halvdruckna efterlämnade kaffekoppar och språngmarscher med ett skrikande/gnyende/jollrande (?) och halvklätt barn ut ur caféer.
Nu konstaterade jag att ungefär 65% av meningarna kunde avslutas, att barnlösa människor inte har monopol på att äta lunch, att störningen faktiskt var minimal och att min oro var som bortblåst. På gott och ont, kanske, för visst kan det vara störande med ett missnöjt spädbarn vid bordet bredvid. Speciellt om föräldrarna inte verkar inse att det finns en omgivning att ta hänsyn till.
Å andra sidan, vem ska ta hänsyn till vem? Under min studietid tyckte jag att folk skulle ta hänsyn till efterfestande singlar som spelade musik mitt i natten. Åtminstone på helger. Det tycker jag ju förstås inte nu. Inte om det är vi som bor bredvid.