Jag är tvivlande. Djupt. Jag har alltid trott på dagis (alltså förskolan, jag vet) som ett samhällsfostrande och bra fenomen. Inte heller har jag tvekat kring huruvida mina barn ska gå eller inte. Det har inte bara att göra med min bild av mig själv som både präst och mamma att göra, utan också utifrån egna erfarenheter av dagis under uppväxten.
Men, eftersom jag ju dessutom i själen är grå - alltså inte svart-vit - måste jag också kunna vara flexibel nog att se när något inte är som det borde. Rubinen talar nästan ingenting på dagis, har jag förstått. Fröknarna kommenterar att han talar så mycket när jag är i närheten och det är på långa vägar inte i närheten av hur mycket han talar här hemma. På senaste tiden har han också börjat säga på morgnarna att han inte vill gå till dagis och ögonen har fyllts med tårar bara av tanken på det. R är ett försiktigt och blygt barn som verkligen inte kastar sig ut och tar för sig. I förra veckan berättade en av fröknarna att han slagit och puttat de andra barnen under en dag. De hade sagt till honom på skarpen och han hade fått sitta med fröknarna under stora delar av dagen.
Självklart är jag partisk och jag har personligen svårt att se kopplingen till vad vi gör här hemma och hans känslor inför dagis. Jag kan däremot se att vikarier kommer och går, barn slutar och börjar, avdelningen har förändrats från en 1-5 till en 1-3 och R har gått korta veckor fram tills för ett par veckor sedan. Min undring och magkatarr just nu hänger samman med vad som är "normalt" och inte under en dagistid. Jag har förstått att många barn pendlar mellan att älska och hata stället, att många barn är ledsna vid lämningar och inte verkar speciellt påverkade vid hämtning och att många barn kanske aldrig riktigt tycks finna sig i dagistillvaro. Frågan som väcks är ju förstås också om detta skulle vara fallet på vilket ställe som helst, alltså om det skulle kvitta om vi bytte dagis. Alternativet att R skulle vara hemma på heltid finns inte. Är det någon därute som vill dela lite tankar?
Hej!
SvaraRaderaJag har tre barn, födda 92, 93 och 97.
Det två äldsta har bara gått ett knappt år på dagis - tillsammans på samma avdelning.
Där kändes det inte så trivsamt. Jag hade svårt att få en bra kontakt med personalen. Barnen trivdes väl hyfsat - de gick bara på deltid.
Vår yngsta började på dagis när han var två - då hade vi flyttat och jag hade börjat jobba heltid. Det dagiset kändes mycket mera tryggt och genomtänkt. Sammansvetsad personal som hade en genomtänkt pedagogik - Reggio Emilia.
Han började på småbarnsavdelning och gick sen 3 år på 3-5-avdelning. Det funkade väldigt bra.
Så visst beror det på dagiset hur barnen trivs! Och att föräldrarna tycker att det är bra - vilket såklart avspeglar sig på barnen.
Vi känner lite samma sak. Plötsligt verkar vår stora pojke inte trivas alls lika bra som förr. Han äter mycket sämre på dagis och är helt enkelt inte lika glad när han är där. På hans dagis har det varit en hel del förändringar - många av kompisarna, inklusive bästisen, flyttades upp till 4-5-årsavdelningen och nu är Fille störst på sin avdelning, från att ha varit ett av mellanbarnen. Och det är alltid någon i personalen som slutar och någon som tillkommer och någon som återvänder från mammaledigheten, och så vikarier hit och dit, osv.
SvaraRaderaSamtidigt skolas lillen in på småbarnsavdelningen. De första två dagarna sköttes så katastrofalt dåligt (personalbrist, informationsbrist och allmänt kaos) att vi var nära att avbryta det hela. Sedan dess har personalen bett om ursäkt och skärpt till sig ordentligt men det känns ändå inte riktigt bra. På onsdag ska vi till ett annat mycket mindre dagis som otroligt nog har två lediga platser, för att se om det kan vara ett bra alternativ.
Men det är så svårt! Man vill att ens barn ska ha det tryggt och bra och bli sedda. Och samtidigt vill man inte flytta på dem i onödan, speciellt inte om man (som vi) har planer på att flytta ut från stan inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag fick själv byta skola alldeles för många gånger som barn och det var inte bra.
Hoppas det ordnar sig för er. Använd magkänslan, den brukar ha rätt.
jag tycker också det är otroligt svårt. man lämnar sitt barn till främlingar, man vet inte vad de har för värderingar och åsikter. man hoppas att de gått en pedagogisk utbildning (många har inte det), man hoppas att de trivs med sitt jobb, man hoppas de sköter sitt jobb, man hoppas de är empatiska, trygg, uppmärksamma. man hoppas på mycket. de är ju främlingar.
SvaraRaderaoch om jag får vara hård. så är det ett alternativ att ha honom hemma (om inte arbete förhindrar, för jobba måste man, så man kan köpa mat till barnen). men om man går hemma och är frisk är det ett alternativ att ha honom hemma. man kanske blir en trött, dålig mamma. han kaske inte har det bra hemma, men om han inte har det bra på förskolan heller? ha det dåligt med mamma, eller ha det dåligt på dagis, det är frågan.
på nåt sätt känner jag att man måste faktiskt kunna ta hand om sina barn själv.
men jag dömer inte dig. och jag är ju där du är. jag lämnar och idag grät han ordentligt när jag gick.
man kan inte låta barnet bestäma fritt, idag vill jag gå idag inte. därför måste man som förälder bestämma vad som är rätt för en själv och framförallt vad som är rätt för ens barn.
(och som lärare som just nu arbetar i förskolan måste jag säga att viss gråt och tandgnisslan är normalt, blir det mkt får man prata,prata,prata med personalen och sen är det väl bara att se hur mkt mammahjärtat klarar)
Tack alla tre för kommentarer!
SvaraRaderaPaula: Visst anar jag att det beror på dagiset (och barnet i kemi) hur barnet trivs. Det gör det ju dessutom så klurigt inte minst i en tid av enorm babyboom där det ligger underförstått att "man ska vara tacksam för den plats man får". Så är det här i Malmö i alla fall och kraven man därmed ställer på en eventuell dagisplats blir dessvärre därefter. Det håller inte i längden alls. Jag vill att det ställe där mina barn tillbringar sina dagar ska vara ett ställe där jag själv skulle vilja vara på. Och jag tror på gott och ont att det är svårt att inte visa sina känslor för barnet, medvetet och omedvetet.
Alison: Ja, jag håller med; man vill inte flytta på barnen i onödan. Jag tror väl visserligen att de "klarar" det, men om det ändå blir flytt så småningom får man ju göra en helhetsbedömning av situationen och fundera över minsta "ont". Vi kommer ju förmodligen inte heller att bo i Malmö innerstad i all evighet och förmodligen kommer båda våra barn att ryckas upp ur nuvarande mylla, men, ja, är den dåliga känslan av den rådande förskolan övergående/ett missförstånd i jargong/en utvecklingsfas etc? Jag plågar mig med de tankarna och lämnar min son med mycken kluvenhet. Vi har pratat en del om vilka krav man egentligen KAN ställa på en förskola och vilka krav de ska ställa på oss som föräldrar. Det är banne mig inte lätt som relativt nya i dagissvängen (i början av december skolades R in)att veta. Hu, att det inte finns en manual för det, men du har nog rätt i att det finns en magkänsla att ta till istället.
Simsalabim: Jag håller med om att man ska kunna ta hand om de barn man satt till världen. Visst ska man det och visst bör man VILJA det, men det är inte bara "mina" barn, så som jag ser det. Det är ju egna individer som ska skapa sina egna liv (utifrån de förutsättningar de har, på ett löpande sätt, med den hjälp de behöver). För min del känns det orättvist att behöva välja mellan att vara yrkesarbetande och förälder, för jag tror att de båda rollerna samverkar till att göra mig bättre på båda plan. På samma sätt har jag förhoppningar på vad förskolan ska och kan göra för mina barn. Men visst, du har en poäng i värsta scenariet; om man mår dåligt, var mår man sämst? Å andra sidan löser jag inte det mer långsiktiga med att ta hem min son under den korta kvarvarande period jag är föräldraledig, såvida det inte handlar om en väntan på ett nytt ställe som då skulle vara bättre för de resterande förskoleåren. När både jag och maken går tillbaka till jobbet, måste jag trivas med var mina barn spenderar dagen i den utsträckning den spenderas på annat håll än hemmet. Som sagt, så tror jag ju på förskolan som form och the quest måste ju då vara att hitta den som är bra för mitt barn. Någonstans finns den väl?