Det är intressant det där och går att funderas över i timmar; hur olikheterna och likheterna hos ens barn uppkommer och ser ut. Jag tror ju benhårt på att barn föds med en tydlig personlighet och sinneskomposition. Sen formas de såklart utifrån yttre påverkan.
Rubbe och Pydd är olika så det förslår vad gäller vissa aspekter som har med personligheten att göra. När lilla L väl lärde sig le, har hon aldrig slutat. Det är hennes grundinställning till världen, tycks det mig.
Rubinen är av mer grubblande karaktär och har alltid varit blyg. Under stor del av sitt första år var han dessutom ganska missnöjd med sakernas tillstånd. På något sätt hänger lite av den känslan kvar.
Men. Båda barnen hade kolik och formade familjen efter det. Hos L tog det något längre tid att konstatera diagnos, men vi begav oss snabbare iväg på behandling. När L inte skrek och skrek, log hon eller sov. R var vaken när han inte kolikskrek. Och missnöjd.
Nu, när det till största del är vanlig mat som serveras, kan jag dock snabbt konstatera att inget av våra barn är speciellt förtjust. Mat skapar helt enkelt inte något större nöje. Kanske hänger det samman med minnet av att mat gjorde ont? Det skulle vara intressant om någon kunde göra en sådan studie; kolikbarn och deras relation till mat. Jag var själv kolikbarn och måste ju erkänna att jag uppskattar mat (definitivt den mat som min käre make dagligen lagar med stor kärlek), men mest som hungerdämpare. Lustigt.
Intressant tanke, den är verkligen inte ologisk...men det känns som om någon, någonstans BARA måste ha forskat i det...men kanske inte?
SvaraRaderaOch att jämföra är jättekul, å lite läskigt ibland..Vi är ju oxå annolunda med första resp andra barnet, vilken inverkan har det?
F.ö tror jag ju som du, att barn föds med sina personligheter, absolut.
kram!
Ja, väldigt spännande det där med olik- och likheter mellan barnen. På något konstigt sätt så hade jag trott att det var en Sixten-kopia som skulle komma andra gången. Det var det ju inte, de är verkligen helt olika. Och så vill jag bara passa på att säga att du skriver så himla bra - det är alltid en fröjd att läsa. Kram till dig
SvaraRaderafröken blund slår dank: Jag vet faktiskt inte om någon gjort det. Jag har inte lyckats komma över några rapporter i alla fall. Vad jag vet är att det finns forskning som följt kolikbarn upp i åldrarna, men mig veterligt har det mer handlat om kynne, humör, känslighet och eventuella fortsatta problem med magen. Och absolut, visst är även vi föräldrar en del i formandet av barnen. Läskigt, ja, definitivt. Men man kan ju inte göra så mycket åt det; varken då det svider eller i efterhand. Det är väl ett av de där områdena som man bara måste överlämna åt annan kraft... Kram!
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, jag var också övertygad om att det skulle bli en rubin till, men hoppades i hjärtat på att det skulle bli något enklare..;) Haha! Och tack så mycket, det gör gott att få höra! Kram tillbaka!