I morse gick jag tillsammans med Rubin till dagis, med betoning på gick. Att gå med en tvååring har sina för- och nackdelar, men har man tiden och tålamodet så är det mest bara roligt.
Vi hade inte bråttom i morse. Jag testade för egen del om det skulle bli någon skillnad i R's humör vid ankomsten till dagis beroende av färdsätt. En kanske ologisk betraktelse, men ett halmstrå så gott som något.
Det var en skillnad. Helt klart. Det kanske handlade om att han hann förbereda sig i huvudet på vägen, vilket kan vara knepigare i vagn eller på cykel, då det bara tar tre minuter från vår port till dagisporten. R sprang in trots att hans fröknar var på planering, vilket brukar kännas ganska tröstlöst vid ledsen-lämning.
Lyckan var dock kort.
Vid hämt fick maken återigen beskedet av en av fröknarna att R bråkat en massa och att han den här gången fått igen; det andra barnet hade slagit tillbaka. Han hade några rejäla rivsår i ansiktet. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig bara ledsen. Det är så svårt att känna igen R i allt detta.
R vet mycket väl om att man varken får slåss, puttas, sparkas, bitas, knipas etc etc. Vi säger detta varje gång det händer här hemma. Vi betonar det noga. Vid varje vredesutbrott, vid varje svartsjukeutbrott. Det är inte problemet. Problemet tycker jag just nu ligger i bruset mellan informationssändare och -mottagare. Jag talar inte dagissvenska. Jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Är det bara en rapport om läget eller vill hon att vi ska agera mer än vad vi redan gör? Mina tentakler räcker inte till dagis. Någon där måste kanske se till så att sådant inte händer istället för att bara bevittna och rapportera? Ska jag bara svepa in mig i skuldsäcken och be fröknarna om förlåtelse å hans vägnar? Ska vi ta ledigt och vara där? Ska vi vända oss till BUP? Det lutar åt att be om ett extra samtal hos hans kontaktfröken och kolla av vad hon tycker. Om hon tycker något annat än vad vi vanligtvis får höra: "Allt har gått bra". Igår var det så. Igår sa en av hans fröknar att slagsmål får man räkna med när ett antal barn är i samma ålder och samma situation. De positionerar sig. Hur kan det vara så svart-vitt? Hur kan allt gå bra enligt vissa och vara för j-vligt enligt andra?
Tyvärr har jag inga erfarenheter att ösa svar ur. Men jag känner med dig. Stackare!
SvaraRaderaStor kram!
C: Tack för kramen, den behövs just nu! Kram tillbaka!
SvaraRaderaAgera efter bästa förmåga men låt det inte bara passera. Visst kan det bråkas en hel del på dagis men uppenbart mår R inte bra av att vara där just här och nu! Jag har barn som trivts som fisken i vattnet men också precis tvärtom. Så jag skulle börjat med att följa med en dag, se hur han är med andra barn och hur han mår, du om någon känner ditt barn...om det inte blir bättre gå vidare! Jag önskar er lycka till och är övertygad om att ni löser det på bästa sätt!
SvaraRaderaTherese: Tack! Just nu verkar det dock vara bättre på alla fronter och efter att ha observerat honom i helgen på en samlad tillställning med merparten av dagiskompisarna närvarande, inser jag hur det kanske kan se ut på dagis. Han är en försiktig pojke som länge står och tittar på leken hos de äldre barnen. När de för några ögonblick leker med andra saker eller går därifrån, passar R på att gå fram och titta på grejerna. Sen släpper han inte dem och det är väl då det blir bråk, kan jag tänka. Jag tror att han håller på att lära sig att samspela och jag tror att det kan ta ett tag. Det jag personligen känner att jag är mer missnöjd med är attityden hos en av hans fröknar, men det är ju svårare att göra något åt, tyvärr.
SvaraRadera