... visade sig lysa upp en grå (fast mycket härligt höstigt solig) morgon. Efter en natt med klump i halsen och ont i magen drog vi oss mot dagis. Även denna morgon deklarerade R att "jag vill inte gå till daggis"*. Vi träffade just den fröken som maken mött vid hämtningen och hon konstaterade det vi någonstans hoppats på; det finns inte så mycket man kan göra, det är en fas, han lär sig samspela med andra barn just nu. (Förmodligen var hon trött, irriterad och stressad igår eftersom det lät så onyanserat.)
Och. Inga tårar vid lämningen.
Något lite lättare om fötterna möter jag sedan en av de andra föräldrarna till en jämnårig pojke på avdelningen. Hon berättar samma sak. De får också de där allvarliga samtalen stup i kvarten. "Det känns som att vi har en samhällsfarlig brottsling i familjen", säger hon. Trots upptar även deras vardag och också denna pojke har nyligen fått en lillasyster.
Ja. Jag låter det ligga där just nu, känner jag. Och mellan trotsvarven och tillsägelserna fortsätta krama och pussa min lilla samhällsfarliga brottsling.
*daggis är hur det låter när man gör det svenska till danskt...
Så jäkla konstigt det där, att personalen på förskolan inte direkt verkar prata med VARANDRA och ha någon gemensam plan. Otydlig chef? Det är kanske därför det kommer så olika budskap från olika personer. Och olika dagar, verkar det som. Jag har inga goda råd, men tycker ni att det upprepas tycker jag att ni ska be att få sätta upp möte med personalen och få klarhet i hur allvarligt problemet är. Om det är ett problem med R. Eller snarast ett kommunikationsproblem, som det ju verkar. Skickar kram i röran, hur som helst! Även till den samhällsfarlige brottslingen:D
SvaraRaderaÅ nej vad jobbigt ni haft det...
SvaraRaderamen min spontana tanke är faktiskt att det verkar rätt normalt/naturligt. att våra små juveler (å rubiner) har sina faser som de bara måste ta sig igenom, hur jobbigt det än är. Att de måste testa liksom.
Och det viktigaste där är en bra kommunikation med dagis. Och kan de inte ge det, så får man tjata, boka möten och tjata igen.
Förskolefröknar har världens viktigaste jobb, det mest ansvarsfulla jobb man kan ha. Tycker jag. Det är våra barn det handlar om. det mest värdefulla, nånsin.
Men kommunikation. så att man vet.För som du skriver; man vet ju inte vad de menar, svårt att förstå dagis-språket. Svårt att veta hur man ska handskas med det.
Jag tror att ibland väger vi föräldrar in för mycket känslor i den korta informationen vi får från dagis. För mkt tankar om varför, hur och om. Bättre att fråga en extra gång då. och en till. ;)
Skickar en stor kram och coola lugna energier...Det kommer att bli bra. så länge vi bryr oss blir det bra.
kram!
Anna ser dej: Tack! Har verkligen mått bättre än de här veckorna då ingen tycks kunna ge klara besked. Därför kändes det som en befrielse att få höra andra föräldrar vittna om liknande situationer. Jag tänker släppa tankarna om att R skulle vara onormalt våldsam och bara fokusera på fas-tänket igen. Jag håller med om att kommunikationen fröknarna emellan verkligen kunde vara bättre och att de borde jobba på sin stresstålighet - allihop. Kram tillbaka!
SvaraRaderafröken blund slår dank: Precis - jag tror verkligen att det handlar om en fas. Rubinen vet ännu inte riktigt hur man leker med andra barn, gör sina försök, gör fel och så blir det kaos av alltihop. Tids nog lär han sig; kanske snart, kanske inte. Jag har i alla fall förstått att det inte verkar vara onormalt ens för dessa fröknar, som tydligen ändå har något slags behov av att kasta problemen i ansiktet på oss föräldrar som inte kan göra så mycket ändå... Och du har helt rätt i att vi säkerligen väger in för mycket just för att vi bryr oss och också för att vi missar delar i samtalet om våra barn; det som fröknarna har sinsemellan. Kanske är det tur - internt branschsnack är ofta ganska rått - men jag kan ändå inte komma ifrån att man hade behövt jämförelsen och skalan 1-10 någon gång då och då... Kram!