Nackspärr

Som tidigare nämnts, var vi på akuten med Pydden i fredags och det konstaterades nackspärr. Jag har kanske haft nackspärr två (?) gånger i mitt liv (dock har jag som kompensation ryggont mest hela tiden), så jag har faktiskt lite dålig koll på hur snabbt sådant försvinner. Nu är det ju dock så att läkaren trodde att nackspärren hängde samman med halsinfektionen, vilket jag då tolkar som en virusinfektion som även satt sig i nacken. Då kan man ju lätt räkna ut att nacken kommer vara stel ett tag till. För stel, ja, det är den sannerligen!

Pydd är precis i stadiet att börja krypa och de senaste dagarna har det blivit tydligt att det är sååå nära. Men. Så fort något händer som inte är rakt framför den stackars flickan, måste hon lägga sig ner, stödja på ena sidan och liksom vrida hela överkroppen uppåt för att se. Det måste vara grymt frustrerande. Å andra sidan, tänker jag att det där minnet om hur kroppen KAN bete sig, torde vara tämligen kort, så kanske hon helt enkelt tänker att det är så här det ska vara. För gnälligheten är mindre än vad den varit i veckan som gått, trots att hon dessutom lyckades uppnå högsta temperatur hittills idag.
Well, jag hoppas att våra riktigt usla nätter på senaste tiden kan förklaras med nackspärren. Men. Idag började det dessutom forsa ur näsan på fröken. Först en hel skopa blod i morse och nu resten av dagen snor, snor, snor. Suck. Sjukdom är höstens accessoar.