Det där med att ta sig friheter

Då och då tittar jag in på "kändisbloggar", mest dem som handlar om föräldraskap, och slås av hur kommentarerna flödar. För egen del känner jag att det blir ganska ointressant att föra dialog med någon som helt klart inte kan ha någon tid att svara på alla kommentarer och som man därmed inte kan få någon närmare relation till. Det är lustigt, för hur mycket jag än skriver för mig själv, så hade jag inte valt det här mediet om jag inte också ville föra ett samtal; delta i en slags pågående diskussion om föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor.

Men, framförallt slås jag av hur mycket åsikter folk har om andra människors liv. Jag kan förstå att man lägger sig i om det sker något direkt illegalt, för självklart har vi ett ansvar för varandra och vi måste också kunna rikta grundad kritik som handlar om välvilja. Trots allt är det ju små samhällsmedborgare vi hjälper på traven och det är viktigt att vi visar hänsyn mot varandra. Dock, de allra flesta elaka påhopp som sker i kommentarform på kändisbloggarna, handlar ju mest om att peka finger och visa sin egen förträfflighet. Och allra viktigast - det sker inget delande. Det är inte dialog för mig. Kanske är det så att folk upplever att eftersom dialogen inte är möjlig på kändisarnas bloggar, så blir pekpinnandet och elakheterna ett sätt att få uppmärksamhet?

En annan sak som ligger högt på listan över friheter som folk tar sig, är när man riktar sin kritik gentemot föräldrar till deras barn, som t ex "Åh, så mamma tycker att det är så varmt ute att ingen mössa behövs på ditt lilla huvud." (Jag har faktiskt sluppit sånt där själv, men har hört sådana kommentarer hagla. Kanske ser jag för barsk ut för att själv bli påhoppad.)
Jag tror inte att jag någonsin kommer upphöra att förvånas över denna till synes offentliga arena.