Kan man transformeras?

Veckan som är här, med glamour på temat, väckte en del tankar hos mig när jag nattade en viss Rubin.

Under 90-talet tycktes det finnas oändliga tillfällen för fest i mitt liv och alla festliga utgångar eller tillställningar krävde sina utstyrslar. Allt ifrån cigarettförlängare halvmetern långa till cocktail- och långklänningar, fjäderboor, lösögonfransar, partyskor och väskor en masse. (Föreläsningar och jobb som städerska däremot var kanske inte direkt glamourframkallande och klädseln då blev lite mer prydlig.)

Livet för tillfället med småbarn och med ett jobb som har ganska strikta krav på att inte kläderna ska komma i fokus framför budskapet, gör att tillfällena till glamour är mer... låt oss säga; ovanliga. Det är synd som tusan. För glamour gör ju att vardagstillvaron känns mer uthärdlig ibland. Jag har alltid velat vara hon-som-går-med-högklackat-på-jobbet, men någon djup instinkt väljer Camper och Clarks framför klackar. Kanske handlar det om att glädjas åt dem som verkligen får till det och acceptera att den egna tiden på 10 extra centimeters höjd endast får levas vid sällsynta festtillfällen?
Eller så handlar det om att utmana sig själv något lite. På ett djupare plan tycker jag faktiskt att temaveckorna gör det med mig. Dels hittar jag det i min garderob som kanske inte blir så använt alla gånger, vilket är en bra miljöansträngning. Dels utmanar jag min egen lata klädstil som inte förändrats många knop på 15 år.
Nästa steg är kanske att dra på sig klackarna på jobbet. Framåt sommaren, i alla fall...

Avbild

Jag vill ha fler foton i bloggen. Det är något jag i alla fall kommit fram till. Men det är en skön konst, det där med foton. Jag är dessutom mer av spontan-klickande än estet och kvaliteten blir efter det.
I nuläget har vi inte heller hämtat hem fotona från Mozy efter kraschen. Bara iTunes tar ju sju och en halv evighet att återskapa.
Jag är inte heller helt bra på att komma ihåg att dra fram kameran/mobilen när det händer något. Maken är bättre på både det och kvalitet. Kanske ett bloggsamarbete skulle vara på sin plats? Han fotar och jag skriver inspirerat efter det?!

Aj!

Löjligt oförberedd på händelsen, insåg jag igår att något stack upp i lillasysters underkäke. En tand. Två månader senare än storebror och efter ett idogt gnidande, gnuggande, tuggande och dreglande. Snuvan följer förstås också med samt en lätt hosta. Storebror blev också sjuk vid samma händelse, men ingen fackman menar väl att det egentligen är sammankopplat. Skumt, är det i alla fall.