Den "lätta" vintern?

Jag har i ganska många år av mitt vuxna liv lidit av vinterdepressioner. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som det var. Men när jag för tredje året i rad vid samma tid kände att jag behövde bryta upp från allt i livet efter en intensiv tids tristess och nedstämdhet, insåg jag att det var depression som det handlade om. Skönt att se ett mönster.

Något år fick jag piller för att hantera det, fast ganska snart fick jag kontakt med en oerhört bra husläkare som nämnde ljusterapi för mig. Av olika anledningar blev jag aldrig remitterad till ljusterapin på lokal här. Istället skaffade vi en ljusterapilampa. Och det hjälpte faktiskt riktigt bra. Tiden mellan mitten av januari och slutet på mars kändes genast lättare. Sen kom graviditeter och de första småbarnsåren emellan och det verkade som att den hormonella situationen i min kropp förändrats ganska radikalt. Och då slarvade vi rejält med lampan. Den kom nog faktiskt inte ens fram under något av åren. Fast behövdes inte heller, tydligen.

I år är den framme och har varit framme sedan någon gång under sen höst. Lillasyster har fått för vana att tända den vid varje måltid. Ljuset är varmt och skonsamt och allt annat än störande trots sin styrka.

Och jag måste säga att jag mår bra. Trots för lite sömn, lite för mycket förkylning där precis efter jul, för mycket jobb och en och annan konflikt. Trots torrsprickor i händerna och ibland olidligt trotsande barn.

Kanske är det ljusterapin. För vintern är sannerligen inte varmare, mer skonsam och kortare än vanligt. Kanske är detoxen en av anledningarna. Kanske är den andra nästan urdruckna flaskan Mivitotal en bidragande orsak? Eller så är det alltihop tillsammans.

Jag vågar nästan inte andas det... men vintern har varit hanterlig i år.

Erfarenhetens förbannelse

...är att man glömmer hur det var innan den kom och tror att den tillvaro man nu lever i av bara farten är en mer upplyst variant. Det är såklart till stor del sant. Jo, så är det ju. Men. Inte alltid. Och framförallt så tappar man förståelsen för och empatin gentemot dem som inte delar ens tillvaro.

Exempel; Jag har precis lagt båda barnen. Det sker ungefär en gång i veckan nuförtiden, ibland fler, och detsamma gäller för maken. No big deal. Lite rörigt, kanske. Lite väl mycket spring från a till b och sedan vidare till c, men det går ju faktiskt bra.

Och så var det då så här en gång och det var ju sant just då. Riktigt på allvar sant och ändå så svårt att riktigt förstå nuförtiden.

Å andra sidan kunde jag inte heller riktigt greppa fullt ut att andra situationer kunde bli lite knepigare. Som dilemmat med lekplatser utan inhägnad och TVÅ barn som vägrar lyssna till moderns röst och springer åt olika håll. Lika snabbt.

2-1

Litet förtydligande; Modern-Trotset 2-1.

Låt mig berätta hur det gick till:

Idag efter en härligt apjobbig natt, en morgon för maken på barnakuten med en Pydd som troligtvis har nackspärr+halsinfektion (och var helt oigenkännlig, därav barnakuten), ett lång-besök av mormorn, morfarn och morbrodern/gudfadern som bjöd på sockerchock (d v s urgod kanelkrans) och ett hyss av något av barnen så fort jag tittade bort i en sekund, skulle vi då äntligen ta oss ut en sväng, jag och Rubinen. Maken var hemkommen från sitt jobb och tog över sjuklingen. Rubinen skulle klä på sig ytterkläderna och som erfarenheten givit den här veckan är det ingen rolig historia.

För att göra en lång historia kort så blev utbrottet så häftigt att väggarna skakade. Sonens, alltså. Modern lyckades hålla sig lugn. Kolugn. Kanske för att tröttheten var så totalt förlamande.
"Ok, sa jag, "då får du väl gå ut utan kläder idag också. Det kvittar mig, men ut ska vi."
Efter kanske 5-10 minuter gick de högröda rytandena och tårkaskaderna över i ett mer stilla snyft och Rubinen sa: "Ha på mig skorna... Ha banan. Mamma hjälpa mig. Jag vill ha mina vantar också."
Utan att visa triumfens tecken i ansiktet (och huga så frestande det är...), hjälpte jag den lille kämpen på med kläderna och så vandrade vi iväg.
På liknande sätt lyckades jag avvärja en olycka lite senare när hela två ambulanser stannat 20 meter bort och drog till sig alla tvååringar i närheten med sina lockande sirener. Jag lyfte helt sonika upp den rytande vargen, bar honom några meter, satte ner honom och sa; "Visst får du gå, men inte ut i gatan."
Under över alla under accepterades det och det blev vattenpölshoppande i fem minuter i stället. Och idag gick det utmärkt. Tiden tycktes mig oändligt given.

Följa med

Jag funderade häromdagen på det där med medföljande barn. När unge Rubin var bebis gick jag omkring med en konstant oro för skrik; för att störa andra människor. Började R så mycket som gny i sömnen när vi var ute, kunde jag med blixtens hastighet styra mot närmsta dörr, vart den än ledde.
Jag minns ett av mina mest skamfyllda ögonblick, när jag med en kolikskrikande R var på hemväg tillsammans med en bekant på besök. Sista biten, på vår gata, gick längs fullsatta uteserveringar och jag minns hur jag bara ville försvinna upp i rök. Trots att jag undvek varenda par ögon, kände jag hur de genomborrade mig dömande eller irriterade (eller både och).
Så här i efterhand vet jag förstås att det inte var så, att tjugoåringar på en uteservering möjligtvis kan vara både dömande och irriterade, men att de aldrig skulle komma ihåg ett ansikte på en 30+ småbarnsmamma, än mindre komma ihåg störningsmomentet minuten senare. Jag vet, för jag har själv varit en sådan tjugoåring. Och, framförallt, så vet jag nu att krisen förmodligen mest utspelar sig i det egna huvudet. Men logik är inte den nyblivna moderns mest trogna kompanjon.

Så, för en månad sedan ungefär, åt jag lunch med en väninna på en uteservering. Pyddan satt motvilligt i barnstol, men mest hoppade hon med diverse ljud i mitt knä. Nappen sattes i och det hjälpte då och då, men bilden var väl som för vem som helst som lunchar med sin vakna bebis. Jag såg mig tankspritt omkring och märkte att folk faktiskt tittade. Inte hela tiden, men då och då. Och då flashade Rubin-tiden förbi i minnet som en skugga; folk kanske störs av oss?
Då, för två år sen, hade jag inte ens försökt äta upp lunchen, än mindre övervägt att ta en kaffe på maten. Jag minns otaliga halvdruckna efterlämnade kaffekoppar och språngmarscher med ett skrikande/gnyende/jollrande (?) och halvklätt barn ut ur caféer.
Nu konstaterade jag att ungefär 65% av meningarna kunde avslutas, att barnlösa människor inte har monopol på att äta lunch, att störningen faktiskt var minimal och att min oro var som bortblåst. På gott och ont, kanske, för visst kan det vara störande med ett missnöjt spädbarn vid bordet bredvid. Speciellt om föräldrarna inte verkar inse att det finns en omgivning att ta hänsyn till.
Å andra sidan, vem ska ta hänsyn till vem? Under min studietid tyckte jag att folk skulle ta hänsyn till efterfestande singlar som spelade musik mitt i natten. Åtminstone på helger. Det tycker jag ju förstås inte nu. Inte om det är vi som bor bredvid.

Sista veckan

av 15 timmars-kuligheten startar imorgon och under den åker maken till grannlandet i nordväst över ett par dagar. Sonen åker därmed i sin tur ut till Österlen för att umgås med farmor och farfar under dessa några dagar. Skönt för honom, tror jag.
Lite sorgligt samtidigt, för någonstans känns det som att jag duckar för en utmaning jag BORDE klara av. Ensam med två 24/7. Men, nej. Vis av en del erfarenheter hittills, säger jag att det faktiskt bara hade varit korkat. Vi är inte där än, helt enkelt. Och så får det vara. Jag ska stoppa undan det dåliga samvetet långt långt bort...