söndag 31 oktober 2010
...och så var det söndagsklänningen.
Omlottklänning från H&M i dunkel hall. Det mest upplysta rummet i lägenheten dock. Nu är verkligen alla gångbara klänningar slut och jag ser fram emot ny vecka med garderobsvärmarna...
Barnkalas
Oväntat milt på förmiddagen. Utan vantar styrde vi kosan mot lekplatsen där 4-års-kalaset gick av stapeln idag. Hela avdelningen på dagis bjuden; strålande initiativ och alla utom tre barn närvarande! Korvgrillning och saft. Godispåseletande bland höstlöv i smärtsamt vacker park. Årstiden är på gränsen mot det fula, men fortfarande så färgstark och tilltalande.
En glad Rubin, en glad mamma som fått kvalitetstid både med son och med föräldrar till andra barn på dagis och 2,5 sköna timmar utomhus utan olyckor i några byxor. Helt enkelt en finfin söndag!
En glad Rubin, en glad mamma som fått kvalitetstid både med son och med föräldrar till andra barn på dagis och 2,5 sköna timmar utomhus utan olyckor i några byxor. Helt enkelt en finfin söndag!
Allsång
Hemma ägnar vi oss åt allsång titt och tätt. Ofta är det barnklassiker. Förstås. Hajar och annat. På senaste tiden har det blivit Elton John. Jag är helt svag för den här låten och kommer tillbaka till den hela tiden. Nu sjunger jag och Rubinen den och hans låtsas-engelska är helt underbar...
lördag 30 oktober 2010
Spotted: Skillnader
Tre godisbitar var fick barnen framför Laban nu till kvällen. På tre röda sekunder var alla Pydds bitar i hennes mun och hon letade redan efter sätt att lura till sig storebrors. Hans bitar låg kvar i skålen. Han tittade och jämförde och räknade.
Jag har mina aningar om vem som kommer att ha slukat påskägget redan innan frukost på påskafton, så småningom, och vem som kommer att ha kvar det i veeeeckor efteråt. Behöver jag säga att jag var den av oss systrar som slukade innan frukost?
Jag har mina aningar om vem som kommer att ha slukat påskägget redan innan frukost på påskafton, så småningom, och vem som kommer att ha kvar det i veeeeckor efteråt. Behöver jag säga att jag var den av oss systrar som slukade innan frukost?
Jobblördag och klänning
fredag 29 oktober 2010
Klänning på fredagen
torsdag 28 oktober 2010
Torsdagsstass
Mörkret som fru a tidigare påpekat som motståndare i fotograferandet har blivit påtagligt inte minst under den här veckan när jag bara tycks ha svarta och grå klänningar att använda.
En randig nümph gick sönder i morse och det tvingade mig att ta min mer strikta grå Maria Westerlind som jag egentligen tänkt använda på lördag när jag ska döpa och viga. Och den går inte att se. Under klänningen har jag i alla fall ämbetströja igen. Svart. Fast utan krage just vid fototillfället.
Jag följer åtminstone temat klänning, Frida, fast man inte kan se det...;-)
En randig nümph gick sönder i morse och det tvingade mig att ta min mer strikta grå Maria Westerlind som jag egentligen tänkt använda på lördag när jag ska döpa och viga. Och den går inte att se. Under klänningen har jag i alla fall ämbetströja igen. Svart. Fast utan krage just vid fototillfället.
Jag följer åtminstone temat klänning, Frida, fast man inte kan se det...;-)
Föräldramöte med magpirr
Med rejält magpirr begav jag mig så till dagis igår för möte. Vi har en oerhört god uppslutning på mötena; så även igår. Endast förälder till ett barn saknades. Jag hade velat fram och tillbaka kring att ta upp det där som hänt och landat i (och det låter fromt) att helt enkelt se om tillfället bjöds.
Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.
Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.
Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.
Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.
Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.
Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.
Klänning en onsdag
Gårdagen var hektisk med kvällsaktiviteter som föräldramöte (det kommer en rapport) och bokklubb i bästaste hotellloungen i stan. Klänningen som fick följa med på allt inklusive ett träningspass på lunchen, så där innan förkylningen bryter ut på allvar, kommer här vid sidan. Jag ber om ursäkt för lite dålig fotomiljö... Klänningen är en grå och älskad Ganni som kan användas dagar då skjortan inte behöver vara på.
tisdag 26 oktober 2010
Efter-jobbet-klänning
After-work-klänningen, alltså. Modström. Kanske lika mycket väst som klänning och egentligen ska den väl knäppas, om man ska vara petig, för att kunna kallas klänning. Med liten detalj iförd stövlar. Hon var tvungen att springa ut och klä sig i dem när vi började sjunga "Någon gång ska jag...".
Det är ofta så att jag har after-work-kläder när jag tänker efter. Och då menar jag alltså inte after-work ute på lokal, utan hemma efter jobbet. Inte alltid nedklätt, men oftast. Fast nu är det klänningsvecka, så då får det ju bli klänning om jag inte lyckas med det dagtid.
Det är ofta så att jag har after-work-kläder när jag tänker efter. Och då menar jag alltså inte after-work ute på lokal, utan hemma efter jobbet. Inte alltid nedklätt, men oftast. Fast nu är det klänningsvecka, så då får det ju bli klänning om jag inte lyckas med det dagtid.
Tisdagskläder
Klänningen får vänta till after-work idag. Cykla, kyla och begravning rimmar illa med flygig kjol. Idag är jag helt svart. Det hade garanterat funkat som tema i min garderob...
måndag 25 oktober 2010
Måndag i klänning
Att försova sig måndag morgon är sällan en bra start på veckan, fast idag funkade det ok. Och var förmodligen välbehövligt. Liksom snacket med dagiskompismamman som gjorde att jag blev försenad ytterligare. När jag ögnade kalendern i morse föll i princip alla klänningsidéerna för veckan eftersom det måste kombineras med skjorta/tröja. Suck. Fast å andra sidan får jag ju testa garderobsutfyllnaden. Så här kommer måndag...
söndag 24 oktober 2010
Skär final
lördag 23 oktober 2010
Lördagsrosa
Ut ur staden
...drar vi om en stund. Inte på grund av föregående inlägg utan för mysigt umgänge (hoppas vi) med vänner.
fredag 22 oktober 2010
Tung dag 2
Och en sak till. Jag älskar min stad. Jag gör det med kropp, själ och ande. Skotten och den troliga rasism som ligger bakom känns fruktansvärd. En skamfläck på min fina stad, den stad som jag vill att mina barn växer upp i. Mardrömmen måste ta slut snart. Den bara måste det innan rädslan förlamar oss och gör oss till misstänksamma och slutna individer. Hoppet lever i alla fall; inte minst med alla de som engagerar sig för en stad som vi älskar.
Tung dag
Arbetsveckan slutade med en begravning. Så kan det ju vara då och då, men väldigt sällan någon som påminner om just det som pågår runt omkring; rosa vecka och rosa band.
Det har känts mycket bra att betona rosa-bandet-kampanjen särskilt den här veckan. Mer pengar måste läggas på forskning om bröstcancer så vi slipper stunder som denna idag. Så fortsätt stödja kampanjen! Det behövs!
Det har känts mycket bra att betona rosa-bandet-kampanjen särskilt den här veckan. Mer pengar måste läggas på forskning om bröstcancer så vi slipper stunder som denna idag. Så fortsätt stödja kampanjen! Det behövs!
Laxskär fredag
torsdag 21 oktober 2010
Lyseröd torsdag
onsdag 20 oktober 2010
Rosa onsdag
tisdag 19 oktober 2010
Om föräldraskapets biverkningar eller kanske fördelar...
Jag har varit vansinnigt arg. Är det fortfarande. Riktigt riktigt arg. Sådär så att jag har velat sätta på mig skorna, samla ihop mig, bege mig till ett hem och nita någon. Det skulle jag förstås aldrig göra, men så har det känts. Så känns det när någon är taskig mot mina barn.
Igår fick jag reda på att ett visst föräldrapar i sonens dagisgrupp gör inbjudningar till lekträffar via mailen och bjuder fler än hälften av gruppens 17 barn. Bjuder in till offentliga lekplatser där de sedan träffas. Nästan hela gruppen. Alla de äldre, treåringar och uppåt, utom just min fina Rubin och en av hans vänner.
Det handlar inte om att jag gärna skulle velat gå på en sådan lekträff med min son. (För i nuläget skulle jag hellre gå till tandläkaren och rotfylla mina tänder.) Det handlar inte heller om att man gillar vissa, men inte andra och att så är det ju och att det även måste få gälla för deras flicka. Om det nu är hon som bestämmer vilka som får komma. Det handlar om att man som förälder bör vara förebild för sina barn. Så tycker jag. Och eftersom man som vuxen VET att alla måste få vara med och att mobbning startar i det lilla och är något riktigt ont som lätt kilar sig fast i systemet, så är ett sådant här handlande fullständigt oförsvarligt. Det visar att det är ok att välja bort människor enligt eget tycke och smak. Några stycken som inte faller en på läppen. Antingen bjuder man väl alla eller de där närmaste som man leker med varje dag, tänker jag.
En av Rubinens två bästisar har blivit bjuden flera gånger, fick jag höra. Och vid ett av de här tillfällena hörde hans mamma de andra föräldrarna prisa "detta mycket fina initiativ" och jag kommer på mig själv med att fundera över varför den där lilla vidriga flickan inte gillar min fina pojke och vad de säger om honom, de andra barnen, om de nu säger något. Jag funderar på sådant istället för att fundera på i vilken form föräldrar som accepterar godtyckliga, irrationella urval i en grupp är stöpta. Mamman jobbar som lågstadielärare. Är det ok att bete sig så på hennes skola, undrar jag.
Hämndens ängel flög runt mitt huvud igår, men knuffades undan i morse av sin rationella syster; rättvisan. Jag ska ta upp det här - utan några utpekanden - på föräldramötet om en vecka. För jag är väl inte ute och reser?
Igår fick jag reda på att ett visst föräldrapar i sonens dagisgrupp gör inbjudningar till lekträffar via mailen och bjuder fler än hälften av gruppens 17 barn. Bjuder in till offentliga lekplatser där de sedan träffas. Nästan hela gruppen. Alla de äldre, treåringar och uppåt, utom just min fina Rubin och en av hans vänner.
Det handlar inte om att jag gärna skulle velat gå på en sådan lekträff med min son. (För i nuläget skulle jag hellre gå till tandläkaren och rotfylla mina tänder.) Det handlar inte heller om att man gillar vissa, men inte andra och att så är det ju och att det även måste få gälla för deras flicka. Om det nu är hon som bestämmer vilka som får komma. Det handlar om att man som förälder bör vara förebild för sina barn. Så tycker jag. Och eftersom man som vuxen VET att alla måste få vara med och att mobbning startar i det lilla och är något riktigt ont som lätt kilar sig fast i systemet, så är ett sådant här handlande fullständigt oförsvarligt. Det visar att det är ok att välja bort människor enligt eget tycke och smak. Några stycken som inte faller en på läppen. Antingen bjuder man väl alla eller de där närmaste som man leker med varje dag, tänker jag.
En av Rubinens två bästisar har blivit bjuden flera gånger, fick jag höra. Och vid ett av de här tillfällena hörde hans mamma de andra föräldrarna prisa "detta mycket fina initiativ" och jag kommer på mig själv med att fundera över varför den där lilla vidriga flickan inte gillar min fina pojke och vad de säger om honom, de andra barnen, om de nu säger något. Jag funderar på sådant istället för att fundera på i vilken form föräldrar som accepterar godtyckliga, irrationella urval i en grupp är stöpta. Mamman jobbar som lågstadielärare. Är det ok att bete sig så på hennes skola, undrar jag.
Hämndens ängel flög runt mitt huvud igår, men knuffades undan i morse av sin rationella syster; rättvisan. Jag ska ta upp det här - utan några utpekanden - på föräldramötet om en vecka. För jag är väl inte ute och reser?
Ljusröd tisdag
måndag 18 oktober 2010
Skär måndag
Dagens klädinköp var ett rosa band. Mycket smart idé, Frida!
Här är nytillskottet i garderoben kombinerat med vanliga trenchen, ringsjalen från American Apparel och en söndrig träningsväska från Eastpack. Inget annat rosa i sikte idag. Men imorgon så...
Här är nytillskottet i garderoben kombinerat med vanliga trenchen, ringsjalen från American Apparel och en söndrig träningsväska från Eastpack. Inget annat rosa i sikte idag. Men imorgon så...
Teaaaaater
Gårdagens teaterdebut för storebror var en hit! Vi njöt båda av underfundiga och sympatiska kaninkompisar på Teater 23.
När jag tittade ut över barnsamlingen; de helt absorberade små människorna, fick jag tårar i ögonen över att det är så stort att få dela saker med sitt barn. Och ännu roligare när det man delar är riktigt riktigt bra! Mer sånt!
När jag tittade ut över barnsamlingen; de helt absorberade små människorna, fick jag tårar i ögonen över att det är så stort att få dela saker med sitt barn. Och ännu roligare när det man delar är riktigt riktigt bra! Mer sånt!
söndag 17 oktober 2010
Ömsom skratt ömsom gråt
Från Rubinens rum hörs glada barnskratt. Och arga skrik.
Storebror kör just nu både bokstavligt och bildligt med lillasyster.
"Ska du sitta i vagnen?!" kluckar Rubinen och drar undan gåvagnen när Pydd gör en ansats att sätta sig. Pydd grymtar ilsket, men samma sak händer tre sekunder senare. Och igen. Och igen medan storebror skrattar förtjust.
Det har hoppats i sängen och bitits. Skrattats och gråtits hela morgonen.
Åh, så underbart det är att ha syskon! Underbart och jobbigt frustrerande på en och samma gång.
Storebror kör just nu både bokstavligt och bildligt med lillasyster.
"Ska du sitta i vagnen?!" kluckar Rubinen och drar undan gåvagnen när Pydd gör en ansats att sätta sig. Pydd grymtar ilsket, men samma sak händer tre sekunder senare. Och igen. Och igen medan storebror skrattar förtjust.
Det har hoppats i sängen och bitits. Skrattats och gråtits hela morgonen.
Åh, så underbart det är att ha syskon! Underbart och jobbigt frustrerande på en och samma gång.
lördag 16 oktober 2010
Och idag på väg från affären
...kom insikten igen som en fjärilsflock i magen. Jag är mamma till två. Jag är så oerhört tagen av att det är så det är. Två små människor som jag älskar högre än mitt eget liv och som jag däremellan blir så arg, trött och irriterad på att det inte går att riktigt greppa. Det är verkligen en resa att umgås med dem och det är en så ofattbar nåd att de finns där att ta i, pussa och krama. Och numera även att få lyssna på deras egna tankar.
Under är kanske det som livet mest är fyllt av, trots allt.
Under är kanske det som livet mest är fyllt av, trots allt.
torsdag 14 oktober 2010
Bonusdag
Gårdagens hemmavarande med Rubin var en riktigt mysig tillställning. Så där som det kan vara när sjukdomen är mild, trotset och vreden håller sig borta och när tid finns att göra saker utan risk för avbrott från lillasyster.
Vi gjorde inget revolutionerande. Vi lämnade lillasyster på dagis. Vi fikade länge på café med en kompis till mig. Vi gick till torget och handlade frukt och grönsaker. Vi städade lite och tvättade en massa.
Sen var det dags att hämta lillasyster igen och då kom febern ikapp. Luften gick ur Rubin och eftermiddagen blev lite hängigare trots trevligt sällskap på lekplats och promenad i vacker höstkyla.
Kvällen spenderades traditionsenligt borta på middag. Alltid lika uppskattat att få lämna hemmet i tid till middag. Dricka lite vin och ta cyklarna hemåt för läggning av tröttlekta barn.
Vi gjorde inget revolutionerande. Vi lämnade lillasyster på dagis. Vi fikade länge på café med en kompis till mig. Vi gick till torget och handlade frukt och grönsaker. Vi städade lite och tvättade en massa.
Sen var det dags att hämta lillasyster igen och då kom febern ikapp. Luften gick ur Rubin och eftermiddagen blev lite hängigare trots trevligt sällskap på lekplats och promenad i vacker höstkyla.
Kvällen spenderades traditionsenligt borta på middag. Alltid lika uppskattat att få lämna hemmet i tid till middag. Dricka lite vin och ta cyklarna hemåt för läggning av tröttlekta barn.
Varningsklockan ljuder
Ett på-gränsen-till-febrigt barn (Rubinen) gick precis och la sig. Det ser ut som en dag i hans sällskap imorgon.
Tja.
Om jag hinner skriva en förbön och ringa sorgehus samtidigt så går det väl för sig. Eller, ja, det måste ju gå för sig.
Tja.
Om jag hinner skriva en förbön och ringa sorgehus samtidigt så går det väl för sig. Eller, ja, det måste ju gå för sig.
onsdag 13 oktober 2010
Samkörning pågår!
I mycket nuförtiden kan man slå två små flugor i en smäll. Det underlättar mycket. Mycket.
I alla fall när man hänger ensam med de där flugorna i några dagar.
Bortsett från att de nu dessutom leker alldeles förträffligt med varandra i ganska långa perioder (mellan gallskriken), så kan de se på samma tv-program, rita tillsammans, jaga katten, öppna Rubinens byrå och kasta runt alla hans kalsonger (och de är ju ett antal eftersom vi fortfarande inte ser någon lösning på den där bajsproblematiken) och ställa till med körsång vid matbordet av kända hits som "Hajarna" t ex.
För egen del gillar jag mest att nattningsproceduren och nedvarvningen kan klaras av tillsammans. Det är tämligen många böcker som de båda gillar att lyssna på och det går dessutom att föra något slags samtal där båda känns någorlunda delaktiga. Tjoho! Mycket tidigare än vad jag trodde faktiskt!
Tyvärr är ju då även de där härliga trotsperioderna ganska samkörda, men de små flugorna tycks vilja ha scenen för sig själva, för oftast bråkar de inte samtidigt. Puh.
I alla fall när man hänger ensam med de där flugorna i några dagar.
Bortsett från att de nu dessutom leker alldeles förträffligt med varandra i ganska långa perioder (mellan gallskriken), så kan de se på samma tv-program, rita tillsammans, jaga katten, öppna Rubinens byrå och kasta runt alla hans kalsonger (och de är ju ett antal eftersom vi fortfarande inte ser någon lösning på den där bajsproblematiken) och ställa till med körsång vid matbordet av kända hits som "Hajarna" t ex.
För egen del gillar jag mest att nattningsproceduren och nedvarvningen kan klaras av tillsammans. Det är tämligen många böcker som de båda gillar att lyssna på och det går dessutom att föra något slags samtal där båda känns någorlunda delaktiga. Tjoho! Mycket tidigare än vad jag trodde faktiskt!
Tyvärr är ju då även de där härliga trotsperioderna ganska samkörda, men de små flugorna tycks vilja ha scenen för sig själva, för oftast bråkar de inte samtidigt. Puh.
måndag 11 oktober 2010
Gårdagens Pydd
På lekdate i parken inser plötsligt Pydd att hon är tredje hjulet i sällskapet av Rubin och kompisen L. Minst och minst kul.
Lilla fröken börjar med bestämda steg traska iväg bortåt parkstigen. När jag äntligen hunnit ifatt henne säger hon:
"Jag ska gå hem. Hejdå mamma!"
Sen fortsätter hon bestämt stega. Och så vänder hon sig, vinkar lite med handen och ropar:
"Hejdå pappa, hejdå R, hejdå alla. Nu går jag hem!"
Det kanske ska tilläggas att hon fick bäras tillbaka under ilskna vrål.
Lilla fröken börjar med bestämda steg traska iväg bortåt parkstigen. När jag äntligen hunnit ifatt henne säger hon:
"Jag ska gå hem. Hejdå mamma!"
Sen fortsätter hon bestämt stega. Och så vänder hon sig, vinkar lite med handen och ropar:
"Hejdå pappa, hejdå R, hejdå alla. Nu går jag hem!"
Det kanske ska tilläggas att hon fick bäras tillbaka under ilskna vrål.
söndag 10 oktober 2010
Tacksägelsedagen
Idag är det tackandets söndag och vi drar till "Mässa för stora och små", jag och Rubinen.
Tacksam idag är jag inte minst för min fina familj, men också för vackert oktoberväder som hållit i sig ett tag, för tillfälligt något lägre arbetsbelastning och för att jag lyckats hålla mig frisk i snart hela tre veckor! Hurra, hurra, hurra!
Tacksam idag är jag inte minst för min fina familj, men också för vackert oktoberväder som hållit i sig ett tag, för tillfälligt något lägre arbetsbelastning och för att jag lyckats hålla mig frisk i snart hela tre veckor! Hurra, hurra, hurra!
Andra gången ut
Så var det då tid för lilla Pydden att så smått gå in i utforskningsfas (aka för-Trotset From Hell). När Rubinen var i samma ålder slogs vi över ytterkläder och vagnssittande. Surprise! Det är exakt samma sak med unga fröken Pydd. Den lilla stela ostbågen är tillbaka. Fast här är det nog krig på än fler fronter. Det är tandborstningen, det är kläder överhuvudtaget, det är vagnen, det är nappen, det är bråkigheter vid bordet. Vi gläder oss åt att det (ännu) inte är läggningarna också. Där går det (peppar, peppar) fortfarande bra.
Det "sköna" den här gången är att vi bara konstaterar att det är "lite jobbigt just nu" och suckar trött. Förmodligen kommer det vara "lite jobbigt" ett bra tag till med tanke på att fröken inte ens är 20 månader än, men andra gången ut är just... andra gången. Repris. Och då får man ju en chans att testa de beprövade greppen en gång till samt ett och annat nytt, som man vis av erfarenhet tänkt i efterhand att man kunnat ta till.
Men, uj, vilken vilja hon har och vad arg hon blir! Varje morgon har vi en skrikande lillasyster på hallgolvet som vägrar ta på sig ytterkläderna. Skönt då att ha en ansvarstagande storebror som tar i från tårna och ryter "Ta på dig kläderna, L!";)!
Det "sköna" den här gången är att vi bara konstaterar att det är "lite jobbigt just nu" och suckar trött. Förmodligen kommer det vara "lite jobbigt" ett bra tag till med tanke på att fröken inte ens är 20 månader än, men andra gången ut är just... andra gången. Repris. Och då får man ju en chans att testa de beprövade greppen en gång till samt ett och annat nytt, som man vis av erfarenhet tänkt i efterhand att man kunnat ta till.
Men, uj, vilken vilja hon har och vad arg hon blir! Varje morgon har vi en skrikande lillasyster på hallgolvet som vägrar ta på sig ytterkläderna. Skönt då att ha en ansvarstagande storebror som tar i från tårna och ryter "Ta på dig kläderna, L!";)!
torsdag 7 oktober 2010
Äntligen
Tre dagars ledighet. Efter tolv dagars jobb.
Imorgon är det stängt på dagis och jag hoppas på trendbrott i form av glada och icke-trotsande barn. Tålamodet just nu är på lägsta nivå och tröttheten sitter ut i ögonbrynen. Och mellan trotsattackerna från både Pydd och Rubin, är de världens goaste, kramigaste och mest kärleksfulla ungar. Det är skönt det, eftersom det är lite småprovocerande med en pojke som på pin kiv ställer sig och kissar på sin matta eller sular skor genom hallen och en lillasyster som med full kraft slåss för livet när man försöker klä på henne kläder. Lite smått.
Fast i nästa ögonblick tittar jag på min lilla Rubin som helbegeistrad knäböjer framför en liten hund och strålar med hela ansiktet och älskar att jag får nåden att se världen ur hans perspektiv då och då. Och lillasyster är helt ljuvlig när hon går omkring och fixar med grejor samtidigt som hon nynnar "vi gratulerar lilla bajsi idag". Tur som sagt att de även är världens finaste barn annars hade jag hellre legat under täcket hela dagen imorgon.
Imorgon är det stängt på dagis och jag hoppas på trendbrott i form av glada och icke-trotsande barn. Tålamodet just nu är på lägsta nivå och tröttheten sitter ut i ögonbrynen. Och mellan trotsattackerna från både Pydd och Rubin, är de världens goaste, kramigaste och mest kärleksfulla ungar. Det är skönt det, eftersom det är lite småprovocerande med en pojke som på pin kiv ställer sig och kissar på sin matta eller sular skor genom hallen och en lillasyster som med full kraft slåss för livet när man försöker klä på henne kläder. Lite smått.
Fast i nästa ögonblick tittar jag på min lilla Rubin som helbegeistrad knäböjer framför en liten hund och strålar med hela ansiktet och älskar att jag får nåden att se världen ur hans perspektiv då och då. Och lillasyster är helt ljuvlig när hon går omkring och fixar med grejor samtidigt som hon nynnar "vi gratulerar lilla bajsi idag". Tur som sagt att de även är världens finaste barn annars hade jag hellre legat under täcket hela dagen imorgon.
måndag 4 oktober 2010
Morgonstund har guld i mund
Efter en helintensiv helg (med många guldkorn förvisso) tog vi så oss an måndagsmorgonen. Dags för dagis igen.
Från soffan hördes det ett gnäll strax innan dagisavgången.
Rubinen: Aj, mitt öra.
Jag: Har du ont?
R: Jaaaa!
Jag försöker mig på att trycka på kontrollstället för öroninflammation och tänker att den där febertoppen förra veckan kanske dolde en begynnande inflammation... R skriker och vrider sig.
R: Jag har ett popcorn i örat!
Och mycket riktigt. I hörselgången sitter det ett opoppat popcorn. I min mun otaliga fula ord.
Efter en morgonkarusell utan dess like med flertalet försök att avlägsna kornet, lika många protester från sonens sida, inringning av maken som precis begett sig till jobbet, akutsamtal till vårdcentralen, avgång till dagis med Pydd och jobbet för mig respektive avgång till distriktssköterska med Rubin (tur att vi är två!) kunde så kornet äntligen tas ut och veckolunken inträda. Dock är stressnivån den här veckan på något sätt densamma som förra veckan. Bra start. Not.
Från soffan hördes det ett gnäll strax innan dagisavgången.
Rubinen: Aj, mitt öra.
Jag: Har du ont?
R: Jaaaa!
Jag försöker mig på att trycka på kontrollstället för öroninflammation och tänker att den där febertoppen förra veckan kanske dolde en begynnande inflammation... R skriker och vrider sig.
R: Jag har ett popcorn i örat!
Och mycket riktigt. I hörselgången sitter det ett opoppat popcorn. I min mun otaliga fula ord.
Efter en morgonkarusell utan dess like med flertalet försök att avlägsna kornet, lika många protester från sonens sida, inringning av maken som precis begett sig till jobbet, akutsamtal till vårdcentralen, avgång till dagis med Pydd och jobbet för mig respektive avgång till distriktssköterska med Rubin (tur att vi är två!) kunde så kornet äntligen tas ut och veckolunken inträda. Dock är stressnivån den här veckan på något sätt densamma som förra veckan. Bra start. Not.
lördag 2 oktober 2010
Intensiv tid
Jag snabbandas lite inför mastodontdagen imorgon då hela tre gudstjänster ska firas; högmässa, familjegudstjänst och kvällsmässa. Idag har jag döpt och förberett morgondagen.
Trycket över hjärtat kommer och går, men igår kväll fick jag möjligheten att sitta i min vackra arbetsplats och lyssna på himmelskt vacker musik. Och tänka. Jag insåg då att det är just tänkandet som får stryka på foten när jag är så här överbelastad. Allt annat hinns ju med av bara farten. Och jag längtar. Längtar, längtar, längtar efter tid för eftertanke. Efter att få åka iväg på retreat igen. Det var många år sedan nu.
Under tiden räknar jag ner till nästa helg som är helt ledig.
Idag efter dopet slank vi iväg hela familjen till gamla vanliga lekplatsen och åt muffins på en bänk. Vantarna fick sättas på efteråt och då kom den där känslan av point-of-no-return över mig. Hösten är här och snart vintern. Vinterkängorna till barnen ligger hemma i väntan på användning liksom overaller och vinterjackor. Dessutom har även jag och maken införskaffat nya vinterjackor i år. Och ändå är det så svårt att inse och acceptera att nu blir det bara mörkare och kallare. Mörkare och kallare.
Trycket över hjärtat kommer och går, men igår kväll fick jag möjligheten att sitta i min vackra arbetsplats och lyssna på himmelskt vacker musik. Och tänka. Jag insåg då att det är just tänkandet som får stryka på foten när jag är så här överbelastad. Allt annat hinns ju med av bara farten. Och jag längtar. Längtar, längtar, längtar efter tid för eftertanke. Efter att få åka iväg på retreat igen. Det var många år sedan nu.
Under tiden räknar jag ner till nästa helg som är helt ledig.
Idag efter dopet slank vi iväg hela familjen till gamla vanliga lekplatsen och åt muffins på en bänk. Vantarna fick sättas på efteråt och då kom den där känslan av point-of-no-return över mig. Hösten är här och snart vintern. Vinterkängorna till barnen ligger hemma i väntan på användning liksom overaller och vinterjackor. Dessutom har även jag och maken införskaffat nya vinterjackor i år. Och ändå är det så svårt att inse och acceptera att nu blir det bara mörkare och kallare. Mörkare och kallare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)