Adjö amning!

Ikväll bet hon mig. Hårt. Och inte var det ett misstag heller. Hon gjorde det igen. Och sen en gång till bara för att jag verkligen skulle fatta.
Och hon är ju ingen liten bebis längre. Hon är ju inte det. Nu går hon och går och går. Hon förstår mycket. Hon ger oss pussar mest hela tiden; för att hon vill. Hon grälar på allvar med storebror och ger igen när han är riktigt tarvlig mot henne. Hon skäller ut oss när vi inte fattar vad hon vill, pekar på det hon vill ha och sjunger och dansar när hon är glad. Hon är så påtagligt en liten människa, ett litet barn nu.

Och ändå. Det känns lite sorgligt att vi inte längre har den där stunden innan läggning ihop. Och det är lustigt att jag som var helt övertygad om att amningen skulle vara long gone vid det här laget, har velat hålla på så här länge. Men nu är det slut. Det positiva är ju att maken nu kan hantera läggningarna helt själv;). Och jag med, för den delen.

Amma eller inte amma

det är frågan. Eller, ja, egentligen är det kanske inte det. Med Rubbe tycktes det lösa sig självt över tiden det där med nedtrappning och avvänjning. Jag kan bara erkänna att jag inte är någon lång-ammare, om länge innebär mer än 8-9 månader. R slutade av sig själv. En dag ville han helt enkelt inte mer och bet mig rejält som för att markera sitt ställningstagande.

L har gradvis blivit allt mindre intresserad av att amma dagtid, så jag gissar att det där med att servera lunchen utan mjölk om någon vecka inte kommer bli annat än en baggis och snart (kanske redan imorgon) blir det gröt/välling till morgonmål. Första morgonmålet bestående av mjölk brukar numera ligga vid 5.30. Ändå är det lite blandade känslor förstås. Hon är inte så liten längre. Inte så där beroende av just mig längre. Jättebra. Men också lite sorgligt. Min lilla stora flicka.

Egentid

Gav till slut upp när jag försökte lägga sonen ute hos hans mormor och morfar för lunchsömnen tidigare idag. Kände att, nä, nu måste jag bara härifrån för lite egentid och jag vet faktiskt ännu inte hur det gick. Det lär visa sig.

I övrigt var det en positiv omläggningssejour hos doktorn idag som visade att handen är nästintill färdigläkt. Blir det inget annat, som förkylning, feber eller andra olyckor, så bär det av till förskolan imorgon. Tror verkligen att det behövs nu också, inte minst för att vi inte ska hamna där vi försökte undvika att hamna när vi planerade sonens förskolestart - dvs i en kombination av nytt syskon och ivägskickning till dagis. Men mitt i all sjukdom och olycka och brist på vila/jobb (för makens del) så har det varit en mysig tid tillsammans. Sonen har varit på strålande humör mestadels och allt går så otroligt mycket lättare då!

Har lyckats få tag på amningsbehåar att komplettera de redan existerande (och rejält sunkiga) med som faktiskt vra riktigt fina. Nu återstår förstås att se hur de funkar i praktiken. De gamla vet jag redan för- och nackdelar med, men vem vet, kanske blir det helt annorlunda den här gången? Kanske blir det inte ens någon amning... Har lyckats bli överraskad inom områden jag bara räknat med skulle funka tidigare, så kanske även här...
Skum känsla att vi snart, om allt går bra, är fyra i familjen. Och snart är ju faktiskt verkligen snart.