Kolik: Arbetsdag

Irritation infaller garanterat efter 8 timmars bärande/skrikande/gnällande/gråtande/missnöje från kl 8-16. Jag måste säga att även om min arbetsplats stundom skapar samma känsla kan jag åtminstone stänga dörren om mig och äta choklad en stund...

Kolik: Normalt?

Ibland, som i de flesta sammanhang, funderar jag på vad som är normalt. Jag sätter det utan "-tecken eftersom det åtminstone inom några enstaka områden finns definitioner, "vetenskapliga" sådana, på vad man kan och vad man inte kan acceptera.

Eftersom våra barn haft ont i magen (konstant) under sina första tre månader (ok, jag går händelserna i förväg med L, men 3-månaders-kolik heter det ju av en anledning) utanför magen, är min erfarenhet av den första tiden med ett nytt barn ett ständigt bärande, vyssjande, gnyende (från alla håll), tröstande, extremt tröttande tillstånd. Med öronproppar under de värsta timmarna; nu mest nattetid (och, ja, jag vaknar som en klocka när det är matdags ändå, men slipper gnyendet emellan). Så när vi fyller i skrikschemat inför en bedömning av akupunkturkliniken, har jag som sagt ingen aning om vad man ska stå ut med. Känslan av att vara pjoskig infinner sig även andra gången vi gör det här...

En märklig lättnad tar den ovanstående känslans plats när maken förklarar per telefon till kliniken att "nej, det är inte den sammanlagda orostiden hon har. Det är bara kolikskriken vi skrivit ner under den posten..." och reaktionen omedelbart blir att "jaha, ja, då är det inget snack om saken. Ni är långt över lägsta nivån för behandling...".
Lättnad och samtidigt ett styng av sorg för vad den här tiden hade kunnat vara "om inte"...

Å andra sidan, "om inte" är inte vår L och var inte heller R. Med tanke på den lilla person som R är nu, hade jag inte velat byta de där tre månaderna med honom även om de var överjobbiga. Jag anar att jag kommer känna detsamma när den här tiden äntligen är slut.

(normalt i det här fallet är tydligen 2,5h gnäll och gråt/skrik per dygn under spädbarnstiden)

Sensation-seeker

Igår kväll kändes mina ögon lite skumma. Dimmiga, liksom. Även med glasögon.
Och plötsligt när jag gör mig färdig för natten (efter två House-avsnitt, säsong 1 som jag lätt hade kunnat maraton-se om livet sett annorlunda ut...) väller varet upp och täcker iris. Fy. Jag som aldrig haft ögoninflammation. Men som förälder får man ju testa på det mesta och ofta betydligt mycket värre än barnen (R var hemma tisdag-torsdag, mycket bättre torsdag och på dagis på fredag. På fredag vid lunch är det TILLBAKA igen och vi får hem ett kladdigt barn... Nu undrar man ju förstås om det ska gå runt runt runt som hjulen på bussen.)

Och det mycket makabra är att en liten del av mig är lite nöjd äver de röda ögonen. För även om ingen önskar sig ögoninflammation (med tanke på svårigheten att hålla övriga i hushållet smittfria), så har jag alltid undrat hur det är och känns...
Svaret är följande; det känns inte så mycket - kliar och ögonen känns lite tunga. Tyvärr går det inte riktigt att sminka bort rödheten och svullnaden. Jag vill liksom inte in och rota i det sjuka...


Mindre kul är att L's trånga tårkanal är mycket smetigare idag och risken ganska stor att hon dragit på sig sin mors sjukdom också. Suck. Hej bvc!

1 månad

"Hon är så söt när hon sover. Själv har jag inte fått mig en blund."(Bo Kaspers orkester. Mycket träffande, får jag säga...)
Nu har det alltså gått en månad sedan lilla L pressades ut med ansiktet uppåt i världen. Det har gått snabbt och oerhört långsamt på en och samma gång.

Hon är mer vaken nu. Plirar på världen med små korinter till ögon. Stunderna utan magont känns så viktiga (och tyvärr få för tillfället) och det lustiga är att de faktiskt kompenserar för de mindre roliga. När hon ler, klarar jag ett skrikpass till. Och nu blir leendena fler och fler!
Att lyssna på när storebror sjunger en av alla de sånger han har på sin repertoar, kan vi redan märka att L gillar.

Sjalen funkar för det mesta. Vagnen har hon än så länge bara legat i två gånger, men fr o m påskveckan ska jag börja hämta R på dagis igen och då blir det nog vagnsövningar. Förhoppningsvis inte för sent att introducera då...

Fröken är snabbare och mer effektiv med maten än vad R var och håller ett ungefärligt 4h's intervall; mest för att hålla det onda under någorlunda kontroll. Det funkar bäst så för alla.

De långa ögonfransarna fick R, men det mörkare håret är längre än vad R hade och täcker fortfarande hela huvudet. Man kan dock se att ljusa hårstrån kommer upp mitt i det mörka.
För tillfället är hon 53,5 cm och väger ungefär 4,5 kg. Mer än ett kilo på en månad m a o.

Vi delar fortfarande säng, L och jag, precis som jag och R gjorde. Mest för att det är lättast så just nu. Skrikpass och gnäll hanteras snabbare och närkontakten hjälper något för sömnens lugn. Hennes, alltså... Maken får väl flytta in igen när nattskriken slutat.

Det som mest tydligt är annorlunda är att anknytningen funkar mycket bättre. Förmodligen på grund av den lille testpannkakan R som banade vägen och påminner oss om att det jobbiga försvinner och ersätts av (annat jobbigt, förvisso, men framförallt) helt otrolig kärlek till någon som kräver hysteriskt mycket och ger tusenfalt mer.

Kolik; ett kolikbarn med förkylning

... Är ett barn som dygnets alla vakna timmar (vilket tyvärr i detta fall blir fler och fler) antingen gråter, gnäller eller skriker. Som tur är gick storebror till dagis idag. Älskade lille storebror som man automatiskt placerar på väntlistan för tillfället. Det grämer mig att jag "missar" tre månader av hans liv just nu. För hur man än gör så är det svårt att klona sig i två.

Dubbel utgång

Det har debatterats huruvida helvetet i en nordlig kontext inte skulle vara en evig eld utan is, kyla och snö. Efter en extremt seg vinter/förvår, har jag svårt att se det negativa med värme och eld och lutar åt vinterteorin. Toppat med skånsk blåst och lite barnskrik i bakgrunden förstås. Gärna i stereo.

Kolik: inlägg

Har insett att en stor del av de kommande två månadernas inlägg kommer att handla om kolik. Urtrist och tjatigt, jag vet, men bloggen har faktiskt precis som Makalösa modern påpekade fått lite av en ventils funktion. För den eventuella läsare som önskar hoppa över kolik-inlägg av olika anledningar (det finns många, helt garanterat) så tänker jag i fortsättningen betitla dessa inlägg Kolik: "inläggstitel". Gött, va?!

Natt

Sitter ut ytterligare ett av dotterns otaliga kolikpass. Samma fråga som alltid; hur länge ska hon intensivskrika nu vid detta tillfälle? Detta pass har än så länge varat 40 minuter, men kan lätt vara lika länge till. Eller ve och fasa, kanske blir det rekord just i natt? Och jag som verkligen behöver sova för att orka ytterligare en dag utan vila med en sjuk storebror hemma. Suck.

Svar på tal

Idag har jag bytt sonens bajsblöja, läst för honom och bloggat medan dottern kolikskrikit i högan höjd. Jag är tacksam för följande;
1. Kolik försvinner. Så småningom. 2 months to go, yeah!
2. Sonen kommer att glömma detta. Likaså dottern. Vi, å andra sidan...
3. Att vi inte äger förmågan att kunna se in i framtiden. Då hade nog mitt uttalande som 22-åring att aldrig någonsin skaffa barn bestått om jag sett dagen idag med två sjuka barn varav ett konstant kolikande...

Surrealism

Brukade i ett tidigare en-barns-liv berätta historien från R's koliktid när vi efter två timmars kolikskrik satte i öronproppar och tittade klart på ett pausat Hell's kitchen, varunder R fortsatte skrika ytterligare en dryg timme. Då kändes det höjden av nonchalant föräldraskap. Eller total resignation, snarare och ett fatalt misslyckande som förälder.
Nu när vi då återigen är stolta föräldrar till ett kolikbarn och eftersom andragångsföräldrar tenderar att rent generellt vara mindre sjåpiga, så måste det ju visa sig även i detta. Ovanstående historia låter numera mer som Baddaren när vi borde satsa på simborgarmärket.
Så, det är nästan som en utmaning, ett slags I-dare-you, vad ska vi våga oss på nu medan fröken skriker? Igår talade jag i telefon, visserligen med en annan mamma med kolikerfarenhet, men ändå. Jag la till slut på när det inte gick att urskilja något alls från telefonen...
Någon som har en surrealistisk idé om vad man skulle kunna fördriva en kolikperiod med?

Måste förstås tillägga att själen gråter vid varje skrik, men skulle man stanna i det, är ju livet bara för ledsamt... Överlevnadsinstinkten säger sitt.

Och när man ropar hej...

och tänker att vi sluppit vab på ett tag, så får sonen ögoninflammation. Suck.

Dagen idag

Efter sonens nya hosta och dåliga sömn samt dotterns kolikskrik under natten, styrde jag med sjalad dotter kosan till... Jobbet! På helt frivillig basis dessutom, måste tilläggas. Morgonbön, fika och en del skvaller på chefens kontor avklarades innan L gnydde tillräckligt högt i sjalen för att tvinga hem mig de 150 meterna för amning. Och ytterligare ett kolikpass förgyllde eftermiddagen efter det att några ärenden sprungits på stan, återigen med L i sjal.
Nu är snart dagen "slut", dvs storebror och maken kommer hem. Just nu känns varje dags slut som en liten välsignelse. En dag till avklarad av koliken.

Andas lugnt

Det gäller att fortsätta med profylaxandningen även efter förlossningen. Ungefär ett år till, om jag minns rätt. Nu kom ju dessutom nästa graviditet emellan för min del, så profylaxandningen har kanske pågått av och till i si så där 21 månader... Och då menar jag förstås motsvarigheten till det klassiska "räkna till 10". I morse räknade jag inte till 10 och glömde allt vad andning är när jag vaknade efter amningsnatt (dock utan kolikkrydda just i natt) av gnällskrikande R vars bajs togs om hand av maken.

När L dessutom visade sig på gnälligt inget-är-bra-humör à la tre veckors bebis och maken beordrar ut R till min vård för att kunna gå på toaletten, ja, då funkade det inte ens att räkna till 50 (om jag nu skulle tänkt på det).
Attans så tråkigt det blir med sådan atmosfär och det är betydligt jobbigare att vända skutan på rätt köl igen istället för att redan från början andas djupt. Så, nu ska här suddas ut sura miner och andas lite till innan R och maken kommer tillbaka från lekplatsen...

Akupunktur

I natt kl 3 kom tanken på akupunktur tillbaka. Samtidigt inser jag att läget är annorlunda nu. Då var maken ledig; det var sommar, det fanns bara vi tre och vi kunde helhjärtat gå in för att 'göra något åt koliken'.
I natt kl 3 kände jag mig hemskt ensam, men ibland är det inte bara negativt. Ibland förstärker man istället varandras rädslor när man är så nära att man delar inandningsluft.
Det som framförallt skrämmer mig är att L vid tre veckor har värre symptom än R och att klimax knappast kan väntas förrän om en månad. Det skrämmer. Det och att vi bor i ett lyhört hyreshus.

Kolik

Och idag kom den. Tydligt. Koliken. Gallskrik, tröstlöst, pumpande med benen, ont, så ont.

Och lika ont gör det i mig; i oss. För minnet är färskt. Det är fruktansvärt att se sitt barn lida och inte kunna göra något. Ingenting alls. Det tog tid att läka oss efter de nästan fyra månadernas helvete av magont som sonens första tid i livet blev. Allt ställs på sin spets; självbilden, kärleken till barnet och till varandra, hälsan överhuvudtaget både den fysiska och psykiska.

Jag ber att det inte blir riktigt så illa nu; att lilla L kan få lite fler andpauser än vad R fick, men samtidigt ställer jag in mig på några månaders undantagstillstånd. Ett andetag i taget.

Sjal

Med sonen blev aldrig sjalen ett alternativ av någon anledning. Efter en månads fruktlöst kämpande med vagnspromenader fulla av skrik, gav jag upp och skaffade en babybjörn. I den hängde R varje dag; sovande och vaken, på fikor och promenader. Ibland i flera timmar. Säkert inte helt ergonomiskt, men bättre än en mamma med nervsammanbrott.

Nu testas sjal; mest för att få händerna fria och för att vi bytt den smidiga vagnen mot en phil and ted-syskonvagn som känns mindre kul med bara L i. Och sjalen är riktigt riktigt bra! Kul! Nu undrar jag mest varför vi aldrig tog steget under R's första tid. Tänk vad det hade underlättat!

Grey-moral

I ett antal år (faktiskt sedan första avsnittet visades) har maken, min syster, en väninna och jag haft Grey-dater. Inte alltid på de dagar som avsnittet visas och inte varje vecka; ibland har vi haft hela tre avsnitt att maraton-se tillsammans.
Från början var vi helt tagna. Grät kollektivt under i princip varje avsnitt och prisade skaparna av en så genomtänkt tv-serie.

Men, sen kom nedåtgången. Vi var rörande överens om att säsong tre var ett manusförfattar-fiasko. Utan att ha gjort ordentlig efterforskning förutsatte vi att dessa skurkar till författare avskedades inför säsong fyra, för den säsongen tog sig faktiskt ordentligt.

Så, vad är det som hänt under den här säsongen? Igår grät jag faktiskt för första gången på ett tag igen, men de använder liksom fula knep på oss föräldrar när de använder barns hotande död som ingrediens. Alltså inte så konstigt. Och, definitivt skapade manusförfattarna ett intressant moraliskt dilemma kring död och liv, dödsstraff och vem som äger rätten till någons liv. Det ger jag dem.
Men.
Denny.
Kan vi inte bara få slippa denna plot och denne man? Han har ju för fasen svävat över serien som en ond demon; inte minst under bottennappet säsong tre, alldeles för länge nu och hans medverkan gör enligt min mening serien till en surrealistisk kalkon. Är det verkligen den amerikanska provpubliken (med kass smak) som tvingar oss att fortsätta se hans miner eller är det helt enkelt jag som inte förstår hans tjusning?

Vi spekulerade i alla fall igår kring om detta kan ha varit hans sista föreställning, men kom fram till att: förmodligen inte; Izzie måste ju hämtas också... Suck.

Aaaah, soleeeen!

Som sonen förmodligen skulle kunna säga, eftersom allting sägs med emfas just nu:

Lastbileeeeen
Kyrkklockaaaaan
Nappeeeeeen
Snutteeeeee
Pappaaaaa
Neeeeeeeeeeeeeeeeeej

Men solen är här och enligt Sydsvenskan ska den fortsätta vara det resten av veckan! Bara det gör ju livet lite roligare.

Ok, inse faktum?

För att inte upprepa mig och skriva samma inlägg som igår, säger jag följande. Fortsätter det så här, blir det noggrann planering av liv och rutin. Och det innebär bland annat;

1. inget fuskande med att inte sova dagtid trots att det finns saker som är mer lockande

2. en positiv inställning (det-går-över, det-går-över, det-går-över) och en handlingsplan för nattliga skrikperioder - var ska jag vara i lägenheten? Vad ska jag göra? Hur minimerar jag ljudet?

Men, jag måste ändå fråga; vad är meningen med det här? Vad är det vi missade att lära oss sist?!?

Och för övrigt. Minifom. Är det inte lite "kejsarens nya kläder" över det? Eller åtminstone en rejäl placebo utan effekt? (alltså inte ens psykologisk...) Så varför har vi börjat med det;)?

Groundhog day

Efter ytterligare en skitnatt med en dotter som konstant (känns det som) grymtat och krystat (ett hån för oss värksvaga...) så fort hon fyllt på mjölkreserven, följt av små pölar av kräks över hela sin sida av vår dubbelsäng, är jag riktigt lättretlig. Dessutom "roade" jag mig med att jämföra sonens första tid med denna och fann skrämmande likheter. Skillnaden är att vi än så länge sluppit gallskriken; men än är det inte försent, och att vi då inte hade en snart 21-månaders som också vaknar på nätterna och som maken är upptagen med och alltså är han ingen hjälp att räkna med vad gäller Grymtfröken.
Detta följdes dessutom av en morgon/fm där dottern fortsatte med gråtandet fram till det att jag tog på mig selet och begav mig till apoteket för inköp av Minifom. Minifom, hånet för oss föräldrar som genomlidit en kolikperiod redan. För seriöst, Minifom är ungefär som ett plåster på ett amputerat ben. Jag ber uppriktigt och innerligt till den Gud jag ändå tror på, att detta bara är en dålig dag för L och inte början på en R-repris. För någon rättvisa måste det väl ändå finnas. Eller?

Det lustiga och tragiska är att tacksamheten över en frisk dotter, en någorlunda ok förlossning och framförallt det fantastiska i att få vara med om en till liten människas utveckling och uppväxt blir smolkad av en sådan skitsak som magont. Men vi är ju bara människor, eller hur?

Hopp om förändring...

Promenad i solen med make, ta-med-latte, sovande dotter i sele och förtjusande (men, ack så gnällig) son i vagn, mängder med snödroppar i parken och lika många människor ute på vall gör att våren känns inom räckhåll. Åh, äntligen!
Men Malmö är lömskt och imorgon har vi säkert minusgrader igen...

Mac-lover

Amningarna har blivit riktiga nätfester sedan maken mycket förutseende gav mig en IPod Touch i pre-förlossnings-gåva. Och nu är avgrunden mellan mig och frestelsen att lägga händerna på en IPhone tyvärr utplånad... Åh, underbara gränssnitt, åh, ljuvliga och smäckra design... Åh, hemska materialism.

Mad men

Eftermiddagarna den senaste tiden har spenderats tillsammans med första säsongen av Mad men, maken, mackor och en sovande/ammande dotter. Mycket trivsamt sätt att spendera tråkiga grå början av mars.

Jag har konstigt nog inte känt några behov alls av att promenera under den här veckan. Tvingade mig ut i onsdags, men kände inte direkt (bortsett från att det var ett mycket trevligt sällskap) att jag ville fortsätta spendera mina "lediga dagar" med måsten - hellre då med godis, mackor och Mad men...
Kanske därför som jag fortfarande har en oförklarlig och oväntad rondör om kinderna och inte så där skamligt blixtsnabbt kunnat slänga på mig mina vanliga byxor. Å andra sidan, who cares? Jag är ju ändå en ointressant två-barns-mamma numera... Och, när jag läser det, så rimmar ju plötsligt synen på mig själv väl med kvinnosynen i Mad men. Hu.

Nytta och nöje

I april flyttar en vän in i lägenheten under oss. Det ska bli riktigt roligt av många anledningar. Barnen är exakt lika gamla som R och L, fast inverterade så att säga. Först en dotter och nu en son.
Vi är i samma yrkesgren, vilket väl i och för sig inte är livsviktigt, men kul.
Och framförallt, vi är i exakt samma situation med ledigheten; hej 15-timmars veckor, från maj! Mina dagdrömmar består av tvätthjälp, barnpassning och massvis med härliga fikor och promenader (ömsesidig hjälp förstås...).

Skräcken är följande:
R kommer att med sina urjobbiga dagisskrik och vredesutbrott göra det som hade kunnat vara "the beginning of a beautiful friendship" till värsta grannfejden värdig ett inslag på tv3. Risken är kanske också att man plötsligt vet för mycket om varandra...

Men just nu är det jättekul att det bara dröjer två veckor!

Onsdag i mars

Underbart solsken över hustaken, som värmer in i vardagsrummet, ger faktiskt äntligen lite hopp om vår. Det är nu jag inser hur tunga de där vintermånaderna är, nu när den andra möjligheten blir tydlig.

L sover på golvet i sin insats och nu när det är ljust tycks de där oroliga kvällstimmarna med magtrassel långt borta. Jag håller tummarna och ber små böner för att det inte ska bli värre än så här. Vad skönt det hade varit att kunna njuta lite spädbarnstid den här gången!

Å andra sidan, är det kanske just det jag gör NU... Hon sover, jag bär henne inte, jag dricker kaffe, bloggar, surfar planlöst och det är tyst i lägenheten bortsett från hennes små grymtanden. Jo, det är nog att njuta fastän tröttheten är total.

Tidningen

Just nu läses tidningen genom R varje morgon. Vi letar siffror, bokstäver och olika fordon (fattar inte hur det blev så. Vi har försökt skapa mer nyanserade intressen...). Vi "läser" rubriker och letar febrilt efter bilder av pedagogisk art. Allt för att göra väntan på gröten mindre plågsam. Samtidigt konstaterar jag att

1. Sydsvenskan - i ny kostym - försöker göra sig lik Sthlms tidningar, vilket jag inte hunnit komma fram till om det är bra eller dåligt.
2. När jag "läst" tidningen med R, är den inte lika lockande att läsa själv vid senare tillfälle. Ett inte så gott betyg, är min ödmjuka slutsats.

Annorlunda

Kanske är det för tidigt att uttala sig och det kanske t o m straffar sig (även om jag egentligen inte tror på sådan skum vedergällning...), men lilla L är verkligen annorlunda än R i samma ålder. Eller är det helt enkelt så att det är VI som är annorlunda? Anna ser dig jämförde de olika spädbarnstiderna för ett tag sedan och som sagt, även om det är tidigt att konstatera något än, så nog skiljer de sig åt.

När R kom var jag livrädd för att vara själv med honom. Det hängde visserligen ihop med att han tenderade vara väldigt orolig redan från början. Mina dagboksanteckningar från den tiden är fulla av ångest och rädsla för kolik (som ju visade sig vara välgrundad...). Han sov visserligen ganska ok, d v s vände inte på dygnet eller höll oss uppe under nätterna under längre perioder, men all hans vakna tid präglades av magsmärtor, gnyenden eller gallskrik. En jobbig tillvaro att födas till och en jobbig tillvaro att hantera som ny förälder. Trösten var att det var sommar och att maken kunde lägga semester i anslutning till pappadagarna, så tiden ensam blev inte så lång i början. Makens semester blev ett pendlande till Blekinge för hela familjen - med amningspauser på vägen - där närmsta godkända spädbarns-akupunktur kunde utföras. Hej och hå, vilket härligt liv!

Under den här graviditeten tänkte jag på och oroade mig en del för att det skulle bli samma sak nu. Vi vet ju inte det än, förstås, men oron finns inte riktigt på samma sätt och det är ganska vilsamt än så länge att hänga med lillflickan. Hon sover och äter och har några vakenperioder då hon mest ligger och tittar med stora (och just nu kladdiga) ögon på världen. När storebror, som vill pussa henne hela tiden, sjunger "Blinka lilla stjärna", ler hon! (Ja, det är väl bara tarmrörelser men de synkas fint med sången...)

Nu ligger hon i min famn och glider in och ut ur sömnen, gnyr lite tyst då och då och bara ÄR. Att man så snart kunde känna kärlek till någon, visste jag faktiskt inte var möjligt!

Någon slags vardag

Har lite små-förgäves väntat på tre-dagars-baby-bluesen och nämnde dess frånvaro för vår bvc-sköterska som var på hembesök igår för vägning och undersökning av L. Hon sa att hon hade märkt att man tenderade drabbas mindre av hormonerna vid andra barnet än vid första. Kroppen reagerade helt enkelt inte lika starkt på något som den redan gjort en gång tidigare.

Tja, det må vara hur det vill med det, men tröttheten spelar ju humörspratt även den. Idag snodde jag till mig en eftermiddagslur med L i väntan på att storebror och maken skulle dyka upp efter dagishämtningen. Trots denna är ögonen röda och huvudet tungt och när R spelade ut hela för-trots-registret med skrikande och hojtande och med mängder av kast-med-liten-kloss trots att han VET att "man inte får kasta"/ "kasta-nej", brast senaste tidens på gränsen testade tålamod och min tallrik gick i två bitar. R blev tyst.

Jag vet mycket väl att detta inte är sista gången irritationen kommer att flöda, men något får man nog hitta på för att inte allt ska flöda över och dränka den lille och i grunden osäkre storebrodern. Hur gör man egentligen?

Berättelsen om den 28/2

Natten till fredagen var startpunkt. Det kan sägas i efterhand, men just då vågades det verkligen inte hoppas på något. Rejäla förvärkar, ingen direkt sömn och profylaxandning i i dvalan (maken bytte rum...). Sedan gick proppen; gradvis under dagen och utan att lämna något tvivel om vad det handlade om.

Jag gick och morgonfikade med bästa U efter dagislämningen och pustade mellan kaffeslurkarna. Sen slutade det. IGEN. Jag hann dock ringa maken som skyndade hem efter lunch och tog hämtningen även om värkarna gått och gömt sig. Det kändes dessutom lite pinsamt att komma till dagis igen utan att något hänt, eftersom jag aviserat på morgonen att det säkert var mormor som skulle få rycka in. Ren fåfänga.

Med fortsatt oregelbundna värkar på kvällen önskade både maken och jag att vi skulle slippa panik-åka-in under natten; mest för R's skull (och för mormors). Det var med lite bävan jag gick och la mig och vaknade sedan vid 2 och hade värkar igen. Oregelbundna såklart. Ringde min mamma kl 5.30 som kom som ett skott. Då hade oregelbundenheten blivit ännu större. Om det nu går. Vi åt frukost allihop och mitt humör blev allt sämre, vilket framförallt gick ut över stackars maken som bara ville väl med sina "hur mår du...?".

Först vid 11-tiden började någonslags regelbundenhet kunna skönjas; då med 20-minuters-intervall. Vid 12 kom det med 10-minuters mellanrum och då gjorde jag misstaget (?) att äta en kycklingburgare, vars smak för alltid kommer vara kopplad till extrem smärta...

Kl 14 hade jag fortfarande inte kommit ner i några 5 minuter-mellan-värkarna (ömsom 10, 15, 7, 2, 5, 10 etc...). Men. Smärtan blev plötsligt helt övermänsklig och kunde inte betvingas med andning längre.
Jag ringde förlossningen och krävde att få komma in. Det fick jag. En halvtimme senare konstaterades det att jag var öppen 8 cm och förmodligen skulle inte droppet hinna verka. Det kändes dock just då som least concern. Värre var det att inse att enda smärtlindringen möjlig var lustgas.

Och jag vet att det egentligen är ren fakta att detta är den totala smärttoppen, men så här i efterhand kan jag ändå bli fascinerad över hur serietidningsmässig min upplevelse blev. Helt annorlunda än förlossningsupplevelsen med R. Då hann jag få en petidin-spruta när det gjorde som värst ont och även fast tröttheten var påtaglig och värkstimulerande fick sättas in, samt tryckhjälp utifrån så småningom, så var upplevelsen så här i efterhand enbart positiv.

Nu var det som sagt annorlunda. Som en serietidningsstrip. När vattnet gick var det som att ett billarm satte igång och jag trodde på allvar att jag skulle implodera. Jag upplevde under de här timmarna ringande klockor i öronen, stjärnor i en ring som dansade framför ögonen, känslan av att falla handlöst bakåt bakåt bakåt och förlora medvetandet, konstiga minnesbilder och former som framträdde framför ögonen och samtidigt vara hörseln skarp som en kniv. Den skar igenom allt och plockade upp hotet om klipp när den utdragna och fruktansvärt tröttsamma krystfasen (med både stora mängder värkstimulerande, olika ställningar OCH mängder med tryck utifrån)inte verkade ge tillräckligt och mina ögon gick i kors (enligt barnmorskan). Då gick det att krysta lite lite till och frågan om varför det uppenbarligen var så jobbigt fick sitt svar när lilla fröken tittade fram med pannan upp och hjässbjudningen var ett faktum.

Men, allt var borta när hon så låg där på bröstet. När R kom ut var min första (återigen fåfänga) fråga: "hur mycket har jag spruckit?"; det enda jag egentligen kunde relatera till var ju faktiskt min egen kropp. Nu var det annorlunda. Nu kunde jag vara närvarande i mötet med henne, det lilla livet som låg där på bröstet, på ett helt annat sätt.

L är helt annorlunda än R, svart hår över hela huvudet, mindre och tystare. Lite försynt nästan. Det ska bli så spännande att lära känna henne. Förhoppningsvis har vi åratal för den processen!

28 februari kl 18.08

Då föddes hon. Vår dotter. Ett nytt helt fantastiskt litet liv!

Ska gå in mer på förlossningsupplevelsen senare; nu är jag mest i trötthetens efterdyning precis hemkommen från bb till en pojke som längtat och en vardag som bara ska fortsätta på något sätt.