Hört från Rubinens rum

Rubinen springer omkring med ett lakan över huvudet. Pydd drar lite i det och frågar:

-Får jag vara med?

Rubinen myser:

-Klart du får.

Apropå detta...

Magi, lek och att frossa i minnen

När jag och min lillasyster satte igång med våra lekar fanns inte världen utanför. Alls.
Vi skydde den som pesten bakom neddragna rullgardiner och stängda garderobsdörrar.

Jag har alltid vårdat de där minnena ömt.
Minnen från varma somrar där vi satt vid hennes skrivbord bakom neddragna gardiner och klippte och sydde kläder till våra dockor och ponnysar, medan våra föräldrar låg och solade utanför på gräsmattan.
Minnen från hela lekvärldar inrymda i en obrukad bastu i vår källare, där tiden fullständigt försvann och bara gjorde sig påmind när vi då och då blev uppkallade för att delta i någon måltid.

Sommarloven var magiska och innehöll förstås även utelek när vi var yngre liksom julloven.

Jag älskade att vara barn. Inte så mycket att vara på väg in i puberteten och inte alls i de yngsta tonåren. Annat än tillsammans med syster. Då var världen magisk igen.

Och så där vill jag förstås - önskar av hela mitt hjärta - att mina barn ska uppleva sin uppväxt. Syskonmässigt. Inte på de andra sätten...
Lite avundsjuk är jag på dem som kan erbjuda sina barn ett systerskap. Lite lite. För det är den erfarenhet som jag själv kan relatera till. Samtidigt är jag helt lyrisk över att mina barn har funnit varandra. Det verkar så i alla fall. Under den här veckan som gått har de lekt. Och lekt. Och lekt. Och jag har gått omkring som på små moln och myst. Petat lite på maken. Och myst. Tänk så underbart att de gillar varandra! Tänk så underbart det är att de redan formar en lekvärld tillsammans!

Lite saknar jag att krypa in i den där bastun och få ägna hela dagar ihop med min syster. Vilken grej det var!

Och från rummet hör jag...

hur Rubinen och Pydden leker med pussel.
"Titta, vad är det här?!" förhör Rubinen.
Något ohörbart mumlas ut och Rubinen säger då:
"Det där är inget riktigt äpple, L, det är en leksak. Faktiskt. Du ska inte äta upp den."
Någon gång till försöker han förklara och sedan:
"Mamma! Pappa! L äter upp pusslet! Säg till henne!"

My sister

En enormt enerverande lek har utformat sig mellan syskonen. Vid matbordet upphäver Pydden ett illvrål, tittar utmanande och leende på sin bror varvid Rubinen tar ton. Så håller de på, gång på gång tills våra förmanande "nej" blir till konsekvens och Pydden får sitta i sin gåstol i stället. Utanför köket. Vi kan faktiskt inte äta när det slår lock för öronen. Men ute i hallen fortsätter hon att hojta och brodern ropar på henne från sin stol med gaffeln i hand.

Det finns ett starkt, starkt band mellan dem. Trots otaliga puffar och tjuvnyp från storebrors sida och ilskna skrik från lillasyster, är relationen solid och kärleksfull. Redan. Plötsligt, mitt i ett bråk, lägger sig Rubinen på hallgolvet med huvudet mellan lillasysters ben och låter hennes små händer gripa, klappa, nypa och massera. Fnissande ligger han kvar och bara låter det ske och jag kan se hur de formar en liten syskonallians som kommer utmana föräldramakten så småningom. Hmm, eller redan, förresten, inser jag, och vilar öronen från skrikduellen...

Leka tillsammans

På senaste tiden är det första Rubinen säger på morgonen, när han får syn på sin syster, att vi ska sätta henne i gåstolen. När detta väl är gjort (ja, inte FÖR tidigt. Vi har trots allt grannar under.), springer de båda två skrikande genom lägenheten. Storebror härmar Pyddens tinnitusskapande grisskrik och Pydd blir i sin tur så exalterad över att brodern så gärna vill vara med henne, att hon skriker ännu mer. Oftast urartar leken i att Rubin, som klimax, börjar slänga saker omkring sig och hänga sig fast på gåstolen och de tråkiga vuxna måste skilja barnen åt. En variant av leken är att de båda två jagar min pilates-boll genom lägenheten. Kul, men ack så högljutt...

Polisen

Storebror har gått och blivit polis. Lilla L springer omkring i sin gåstol på snabba fötter och rycker i allt hon når med sina små tjocka armar. Händerna är verkligen överallt.
Och efter kommer storebror: "Nej, du får icke dra i böckerna! Nej, INTE där! Nej, inte röra katternas mat!"

Ganska praktiskt förstås, förutom att det lätt blir våldsamheter när Pydden vägrar lyda brorsan. Det lustiga är att det inte var många månader sedan (typ vår-vinter) samma fraser flöt ut ur min mun dagligen. Och då var det minsann den lite äldre lille storbrodern som inte kunde hålla fingrarna i styr. Det har han fullständigt förträngt.

Syskonkärlek?

Lilla Pydd har i helgen blivit så stor och stabil att hon numera sitter stadigt utan stöd. Storebror provoceras väldeliga av framstegen, samtidigt som det är märkbart att delar av honom också fäster till henne allt mer. Men syskonrelationen är verkligen en balansakt på lina. Jag inser att orsaken till vår brist på besvikelse i frågan handlar mycket om förväntningarna. Vi hade inga alls. Eller kanske snarare låg de där de också infriats;

• storebror var och är liten och inte att lita på
• givetvis lämnar vi inte barnen ensamma tillsammans
• fokus får hela tiden läggas mest på storebror, för krasst sett - för Pyddens del är det inte en livskris att få en storebror
• det är aldrig något odelat positivt att dela uppmärksamhet med någon annan, när man är van vid att få all

I går läste jag också evangeliet (det glada budskapet) och då menar jag inte dem vi hittar i Bibeln. I Trotsboken av Malin Alfvén och Kristina Hofsten finns ett kapitel om 2-3-åringen och vid läsningen av detta såg jag ljuset. Vår son är inte onormal. Vi är inte dåliga föräldrar - åtminstone inte så mycket sämre än andra. R är bara i den mycket klassiska trotsåldern med ALLT (och det var verkligen check, check, check) vad det innebär. Pust.

Saknad

Jag saknar min pojke. Mycket mycket mycket. Dessa två gångna dagar sedan han åkte iväg med farmor och farfar har varit väldigt konstiga. Tomma.
Bara en barnröst; en som inte talar.
Bara en barnkropp att krama; en liten slingrig sak.
Bara ett barn att lägga, att ge mat, att roa.
Jag hade nästan glömt hur det var och det är sannerligen inte helt lätt det heller. För även om det knappt är en minut av egentid när man umgås med två, så går tiden snabbare och deras samspel (trots att det kanske just nu mest är av bråkigt slag) är en fröjd att se. En relation av sitt eget slag. Trots bråket alltså.

Polisbilar

kan både ses på gatorna när det är Malmöfestival och i miniformat dunkas i huvudet på lillasyster. Det sistnämnda mindre positivt än det förstnämnda.
Just nu är det verkligen bara tråkigt att ha en lillasyster, tycker Rubinen, och tar alla tillfällen i akt att puckla på den intet ont anandes Pydden. Förhoppningsvis blir det mer jämnt så småningom och slagsmålsvinnaren blir mer otippad.