Mina tankar har vandrat en del de senaste dagarna. Det brukar krävas några dagars ledighet för att sätta igång dem ordentligt. Det är som att jag inte riktigt vågar släppa ut dem på vall när det inte finns tid att hantera vad de nosar upp.
Jag har tänkt på det där med att försöka se allting utifrån ett längre perspektiv och att arbeta mer aktivt på det.
Jag har tänkt på att vi har det bra i lilla släkten; att vi vill ses och att vi tycker om varandra och att vi faktiskt även kan släppa in andra i gemenskapen.
Jag har tänkt på att det var riktigt smart av mig att välja bort jobb i mellandagarna och få lov att bara vara ledig en dryg vecka.
Jag har tänkt på att jag inte riktigt tycker att ett hem är ett hem utan katter.
Jag har tänkt på att det är underbart med syskon. Underbart och ansträngande i en härlig mixtur, förstås.
Jag har tänkt på att vi gjorde något bra när vi valde (eller kanske gjorde ett lyckat icke-val) att bo kvar här mitt i smeten nu när barnen är så små. Inga avstånd någonstans och fantastiskt att slippa pendla.
Jag har insett och tänkt på att min kropp verkligen behöver underhållas för att inte fullständigt rosta samman numera.
Jag har tänkt på livet. Hur skört det är och hur lite vi vet om vad som kommer. Och att det är bra. Men också gastkramande. Det tänker jag på när Rubinen drömmer sina mardrömmar.
Jag har tänkt en del på kärlek och tänker att jag har hamnat rätt där jag är. Det känns skönt och varmt och något som är väl värt att fira. Om några dagar firar vi 7-årig bröllopsdag. Attans, vad snabbt de här åren gått.