Lata dagar i glaskupan

De första dagarna här ute kämpade jag med att göra mig fri från jobbet. Huvudet ville liksom inte ha med jobb att göra, men den lilla ordningstörstande rösten pockade på och viskade: begravning i Stockholm, artikel att skriva, uppgifter att skicka in, dop att planera. Tills jag, efter att ha pratat musik med begravningsbyrå, svarade rösten att ingenting brinner i knutarna. Ingenting brinner annat än alla de sekunder och minuter, timmar och dagar som ska användas väl med mina barn.

Veckan som startade semestern, ensam med barnen, förde mig in i ett helt annat mode. Tvärt avslut. Det fanns fortfarande lösa trådar - finns lösa trådar - som jag måste ta itu med. Fast här går det liksom inte. Det är fysiskt möjligt för visso, men mentalt? Nej. Underbart skönt att bara gå upp på morgonen, rakt ut i köket och titta ut över hagar åt ena hållet och trädgården åt andra. Att lära känna barnen bättre, mina, dem som jag inbillat mig att jag visste allting om, men som jag sörjer lite över att jag tycks förlora kännedomen om under ekorrhjulets påverkan.

Det är så häftigt att se hur de leker, samtalar, resonerar och grälar, lär känna varandra avskilt från oss. Skapar en alldeles egen relation och värld. De är så olika och samtidigt så lika. Jag tror att jag minst en gång om dagen konstaterar hur fantastiskt roligt det är att de gillar varandra och att det där första skitjobbiga året med två så små barn var värt det - sjuttiotusen gånger om - när jag ser deras samspel idag.

Just nu bävar jag lite för att komma tillbaka till verkligheten i staden på måndag. Bävar för att det kommer att vara så svårt att skjuta jobbet ifrån mig trots flera veckors semester kvar, att låta bli att göra morgonritual med krämer och smink, att låta bli att planera dagen till fullo, att bara vara, rakt upp och ned.

Fast kanske ska jag mest vara tacksam för att det trots allt går att någon vecka om året sjunka ned i en bok, ha på sig samma kläder varje dag, söla fram i tillvaron och inte känna att tiden rinner bort för att någon inte håller tempot. Kontrasterna är livet. Och något annat vill jag inte ha.

Ny i huset

är denna lilla lila kompis. Han heter Augustus och är en burma. Vi hämtade hem honom igår efter det att jag slutat för dagen.
Rubinen valde namnet och båda barnen var så exalterade igår att vi fick göra vårt sovrum till fristad för kattungar på flykt. Cool som bara den är den lille, dock, och har redan lärt sig att ta lekinitiativ med Rubinen när han känner för det. Natten spenderade han som boa över makens hals.
Idag är det jag som är hemma med barnen som - peppar, peppar - inte visat mer än lös mage (Pydden) och snoriga näsor. Men näsorna var inte anledningen till hemmavistelsen, förstås.

Efter att ha tittat på värsta hagelovädret gör vi oss snart klara för en lekträff med dagiskompisen som också är hemma den här veckan. Och så hoppas jag på att slippa byta blöja utomhus.
Trevlig helg!

Timmen efter hellhour

Käcka barn timmen efter Hellhour. Mörkret gör tyvärr inte under för skärpan.

Man brukar ju tala om Hellhour som den där tiden mellan hämtning och "maten klar!".
Jag har ofta förmånen att komma hem när den är över eller åtminstone under kontroll.
Det är skönt och ofta märker jag inte av så mycket irritation. Faktiskt. (Fast jag skulle ljuga om jag sa att det alltid är så.)
Timmen efter Hellhour när barnen är mätta och fortfarande inte alltför trötta kan allt hända. Bus och lek och spring och hopp och gråt och plåster och tjat och skratt och lugna-ner-er-nu och jag-kommer,-ska-bara-göra-klart-i-köket.

Oftast behöver storebror göra ett toalettbesök. Igår hann han inte till toaletten och det ledde till vissa arbetsinsatser. Under tiden är det tyst om lillasyster. Det är det alltid när det händer något som man vet att man får skrika högt över så småningom.
Igår var det en bok som var sönderriven och en massa diskad disk som låg i vasken tillsammans med en jordig kruka.
Idag var det tekannan i en pöl med te på golvet. Och en tjej som hoppade i våra sängar.

Fast numera är det faktiskt mest kul att hänga med de två. Jag får nästan alltid orsak att skratta åt deras uppfinningsrikedom. Ovanför har de gömt sig under bordet eftersom en björn är på jakt efter dem (jag, tydligen).

Bästa lediga veckan

Vi har varit friska under julen och även nu en vecka senare. Vi har i princip haft vänner på agendan dagligen och kvällsligen. Barnen har lekt med jämnåriga och vi har umgåtts med oerhört trevliga vuxna tillika föräldrar till lekkamraterna.

Vi har fått sova lite längre på morgnarna, å andra sidan har vuxentiden på kvällen blivit kortare. Det har dock varit helt ok eftersom mycket tid faktiskt spenderats med andra vuxna (och barn) under dagarna med den härliga konsekvensen avlastning (jämnåriga kamrater är verkligen Grejen!).
Vi har varit utomhus så mycket det gått. Pydden är INTE förtjust i vinter och snö. Alls. Så det har fått sätta gränserna för vinterleken.

Vi har lyssnat till Goodbye Yellow Brick Road ungefär 250 gånger. Minst.

Och däremellan har maken och jag faktiskt fått läsa en och annan tidning. Jag har dessutom tränat tre gånger. Mycket skönt.

Imorgon gör jag en sammanfattning av året. Nu ska här städas och fixas inför nyårsmiddag.

En jul med både sorg och glädje

I morse åkte maken in med H, vår katt, till djursjukhuset och H kom inte tillbaka med hem igen.

Pydd kramade och klappade mig på kinderna när jag grät och sa: "Så, lilla mamma. Så, lilla mamma."
Rubinen har varit ledsen, men kanske mest arg och inte riktigt vetat hur han ska bete sig. Han har trots våra förklaringar vidhållit att: "H kommer hem igen. Han kommer hem igen."
Och sen sa han "Jag vill också till Gud." (Som vi sagt att båda katterna nu befinner sig hos.)

Igår fick vi pga snön fira jul hemma hos oss för första gången med hela lilla familjen. 9 vuxna och 3 barn runt två sammansatta bord i vårt vardagsrum. Mysigt och annorlunda, men inte dumt alls.

Inte dumt heller var det att ha nästan allihopa i kyrkan hos mig på förmiddagen i krubbgudstjänsten.
Och efter det att äldsta generationen tagit bussen hem (som faktiskt gick ändå), hade vi spontandisco i vardagsrummet till gamla 80- och 90-tals låtar.
Sorg och glädje om vartannat precis som livet.

En fortsatt fin jul till er allihop!

Intensiv tid

Jag snabbandas lite inför mastodontdagen imorgon då hela tre gudstjänster ska firas; högmässa, familjegudstjänst och kvällsmässa. Idag har jag döpt och förberett morgondagen.
Trycket över hjärtat kommer och går, men igår kväll fick jag möjligheten att sitta i min vackra arbetsplats och lyssna på himmelskt vacker musik. Och tänka. Jag insåg då att det är just tänkandet som får stryka på foten när jag är så här överbelastad. Allt annat hinns ju med av bara farten. Och jag längtar. Längtar, längtar, längtar efter tid för eftertanke. Efter att få åka iväg på retreat igen. Det var många år sedan nu.
Under tiden räknar jag ner till nästa helg som är helt ledig.

Idag efter dopet slank vi iväg hela familjen till gamla vanliga lekplatsen och åt muffins på en bänk. Vantarna fick sättas på efteråt och då kom den där känslan av point-of-no-return över mig. Hösten är här och snart vintern. Vinterkängorna till barnen ligger hemma i väntan på användning liksom overaller och vinterjackor. Dessutom har även jag och maken införskaffat nya vinterjackor i år. Och ändå är det så svårt att inse och acceptera att nu blir det bara mörkare och kallare. Mörkare och kallare.

Sura kart

En viss treårig ädelsten har hamnat på en tråkig plats i sin utveckling just nu. Vi har satt igång en utredning om hans lilla upproriska och uppsvällda mage och hoppas någonstans att det hänger samman med vartannat. Humöret och magen. För någon som jämnt har ont kanske också får lov att vara irriterad och sur mest hela tiden. Det är ju bara att gå till sig själv och snabbt inse att det kan finnas en koppling. Men det tär på familjetiden, det gör det verkligen...
På dagis märker de som vanligt inget, men Rubinen är typen som lider i tysthet. Lekandes raklång med magen pressad mot golvet. Intressant att så många lekar går att leka så...

Jobb och skyfall

Arbetslördag med dop och vigsel. Dagen har vadat i regn. Cykelturen till kyrkan för sista jobbtimmarna gjordes som tur var i uppehåll, men så fort brudparet begav sig på sin vandring runt knuten mot intåget började himlen öppna sig igen.

Familjen min väntade bakom kyrkan efter vigseln. I skyfallet. Och hela mitt jag fylldes av värme och fjärilar när jag såg dem. Mina. Mina fina fina.

Sedan började gnället och lekplatsen vi åkte till var helt vansinnigt våt. Överdragsbyxor och regnjackor gjorde ingen skillnad. Och Rubinens byxor blev dessutom våta av kiss. Åskmullret och blixtarna drog igång och cykelfärden genom en spöklikt människofri men syndaflodsfylld stad blev som att cykla i havet. Våra regnkläder var genomvåta. Barnen satt oskadda i sin lilla kur och hörde på regndropparna som var stora som spelkulor.

Väl hemma firade vi att Rubinen lyckats sitta på toaletten hela två gånger idag med lyckat resultat och tågbanan utökades med en kran och två skenor.
Nu återstår predikan.

Om fredagsfest

Sedan i höstas har vi en överenskommelse med en annan två-barns-familj om varannan-vecka-middags-arrangemang. Förra fredagen startade vi igen efter julen och vi fick lyxen att slänga oss i bilen efter jobbslut och förflytta oss till dukat bord, en varm grill och trevligt sällskap. Och igår var det vår tur att bjuda på middag.
Deras barn är 4,5 och 2,5 och leker förstås bra med Rubinen. Pydd blir mest den lite jobbiga småsystern som står i vägen och tar leksaker från de andra... Ganska väntat, förstås.
Men framförallt; vi får underbart trevlig vuxentid, eftersom barnen blir ganska självgående under dessa timmar och kan faktiskt fullfölja både en konversation och en måltid utan alltför mycket avbrott. Mycket trevligt.

När barnen så börjar säcka lite vid halv åtta, är det dags att bryta upp och efter läggningarna finns ju hela bonustiden av fredagskväll kvar! Mycket smart arrangemang, det här.

Jämställt

Det finns många många exempel på jämställt beteende och lika många på det motsatta. Vissa saker kan man enas om överlag, medan andra är väldigt individuella för varje familj. För mig hade gärna mikropausernas dåliga samvete kunnat försvinna. Det dåliga samvetet hittar jag inte hos maken. Alls.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Nervös

Och jag är nervös. Nervös över de tre hela dagar jag ska spendera med båda barnen den här veckan. Sonen har slutat sova middag (på gott och ont) och det innebär med andra ord; inga pauser (= trots, hela dagen).

Det ska säkert gå bra. Det brukar ju göra det, trots allt. Jag ska bara påminna mig hela tiden om att vara kreativ och inte fastna i ett visst tänk. Men, hu, vad det tar emot...

30 timmar

..."extra" har jag spenderat med Rubinen de här två veckorna nu när hans dagistid har gått ned till 15 timmar/vecka. Det har varit urjobbigt, omöjligt (hjälp av mamma, pappa och bror nödvändigt), spännande och faktiskt stundom riktigt roligt. Igår t ex, under lunchen, var det just det sistnämnda då lillasyster L stod i mitt knä och skrek ett alldeles särskilt glädjetjut varje gång storebror sa "Igen!". Denna dialog upprepades ett tjugotal gånger med storebrors förtjusta skratt som resultat varje gång - då var det helt makalöst magiskt att få ynnesten att vara deras mamma.

Det har också som sagt varit stört omöjligt att upprätthålla en del av de rutiner och principer som livet kretsat kring de senaste månaderna. R's sömn har, som sagt, gått från okomplicerad till det motsatta och kräver för tillfället att någon ligger vid hans sida tills han somnat, dag som kväll. Detta har ju iofs lösts genom att jag fått assistans på olika sätt, men det har också lett till att hans sovtid dagtid kortats väsentligt. Bra, visade det sig, för nattningarna kvällstid är inte riktigt lika långdragna som de var i början då hans forna lättlagdhet försvann.

Urjobbigt är det förstås med två barn som skriker samtidigt, speciellt när det hela tiden fått innebära att lilla L hamnat som prio 2. I slutet av förra veckan, när R varit hemma två dagar, var hon väldigt uppstirrad och ledsen, men lugnade sig under helgen när vi kunde dela mer och hon också kunde få lite odelad positiv uppmärksamhet. Det är inte roligt när man inser att dagen mest handlat om att trösta den som inte får uppmärksamhet och skälla på den andre som hela tiden testar gränserna...

Men, det har också varit spännande, för detta är ju också en del i att lära känna dem. Tillsammans som syskonteam. Och dem tillsammans med mig, deras mamma.
Och spännande för jag inser att jag klarar av betydligt mer än jag trodde (dock ingen avancerad matlagning...). Så jag är lättad. Och idag börjar makens fyra veckor långa semester! Hurra!

Småångest

Varje ny nivå under den här föräldraledigheten har skapat en viss ångest. Förmodligen var det likadant under den förra, men det känns så avlägset nu att minnet helt enkelt sviker.

Till en början var det ångestfyllt att lämnas ensam i fem minuter med båda barnen.

Sedan kom dagishämtningsskräcken (vad gör jag om dottern vägrar vagnen vid hämtning? vad gör jag om dottern vägrar sova när jag hämtar? vad gör jag om dottern gallskriker? vad gör jag om sonen än en gång har bajsat när vi ska gå ifrån dagis och jag måste in och byta på honom? vad gör jag om sonen vägrar sitta i vagnen? etc etc).

Efter det kom Roa-sonen-medan-dottern-också-ska-roas-under-två-timmar-tills-maken-kommer-hem-paniken.

För ett tag sedan kom eldprovet läggning-av-båda-barnen.

Om lite mindre än två veckor börjar sonens 15-timmars-veckor på dagis. De börjar två månader senare än brukligt eftersom vi fick dispens pga dotterns kolik. Redan nu har emellertid 15-timmars-ångesten börjat jaga mig. (Hur ska jag klara båda barnen flera heldagar i veckan? Hur ska jag kunna känna mig som en bra mamma mitt i den röran? Hur ska sonen kunna må bra när han inte får den stimulans han är van vid och som jag faktiskt varken KAN eller VILL ställa upp på? Hur ska allt annat hinnas med; städning, kokning av nappar (ja, banalt), matlagning etc? Var är JAG i denna vardag?)

Förmodligen kommer även det att gå. Allt annat har gått och blivit vardag. Jag kan dock inte gå med på att 15-timmars-regeln är bra. Den ÄR helt enkelt bara en ekonomisk fråga - inte vad som är bäst för mina barn - och just det gör mig ursinnig.

Egentid

Gav till slut upp när jag försökte lägga sonen ute hos hans mormor och morfar för lunchsömnen tidigare idag. Kände att, nä, nu måste jag bara härifrån för lite egentid och jag vet faktiskt ännu inte hur det gick. Det lär visa sig.

I övrigt var det en positiv omläggningssejour hos doktorn idag som visade att handen är nästintill färdigläkt. Blir det inget annat, som förkylning, feber eller andra olyckor, så bär det av till förskolan imorgon. Tror verkligen att det behövs nu också, inte minst för att vi inte ska hamna där vi försökte undvika att hamna när vi planerade sonens förskolestart - dvs i en kombination av nytt syskon och ivägskickning till dagis. Men mitt i all sjukdom och olycka och brist på vila/jobb (för makens del) så har det varit en mysig tid tillsammans. Sonen har varit på strålande humör mestadels och allt går så otroligt mycket lättare då!

Har lyckats få tag på amningsbehåar att komplettera de redan existerande (och rejält sunkiga) med som faktiskt vra riktigt fina. Nu återstår förstås att se hur de funkar i praktiken. De gamla vet jag redan för- och nackdelar med, men vem vet, kanske blir det helt annorlunda den här gången? Kanske blir det inte ens någon amning... Har lyckats bli överraskad inom områden jag bara räknat med skulle funka tidigare, så kanske även här...
Skum känsla att vi snart, om allt går bra, är fyra i familjen. Och snart är ju faktiskt verkligen snart.