Lördagsstress

Dagen idag startade med att maken åkte iväg för att hämta hyrt släp för att vi äntligen börjat komma igång med rensning inför flytten. I samma veva kom mina föräldrar för att passa Pydd medan jag tog Rubinen till jourvårdcentralen. Jag hämtade honom igår vid lunch med feber och ont i halsen på dagis och idag blev det alltså en härlig utflykt till den helgöppna vårdinrättningen. Det gick dock rätt snabbt eftersom vi kan tricken nuförtiden (Kom innan det öppnar och ta nummerlapp. Vi fick nummer 2.)
Efter den konstaterade andra halsflussen på mindre än en månad, drog vi oss hem och jag stack för att slutföra jobbet jag inte hann igår, medan maken hanterade vilda ungar och började packa lådor.
Sedan åkte vi och besiktigade vårt hus medan barnen var hos mina föräldrar och på tillbakavägen handlade vi inför veckan.
Vid den sena middagen kräktes Rubinen ned matbordet och golvet och jag höll på att kräkas minst tio gånger medan jag försökte torka upp det.
Nu är barnen i säng och jag har precis skrivit klart predikan.

Imorgon har jag en tolvtimmarsdag. Hej hopp helgen och vilomöjligheterna där!

Men Rubinen var mycket duktig på vårdcentralen och huset var riktigt fint det med. Och jag har dessutom hunnit sortera tvätt från i går och tänka fler än tre tankar, så det kanske ändå var en bra lördag. Trots allt.

Långfredag

Jag har känt mig ordfattig ett tag och vet inte riktigt vad det beror på. Det är så mycket tankar som virvlar omkring, men som aldrig riktigt formulerar sig.

Jag sover ok, njuter av ljuset och värmen, arbetar visserligen aningens i överkant, men har blivit bättre på att begränsa och skjuta upp sådant som inte är akut.

På onsdag har vi fått tid hos specialist för Rubinens mage och jag hoppas verkligen att bollen nu kan sättas i rullning. Tills vidare har vi fått skaffa hängslen till den lilla tunna kroppen och är beredda på att det oftast är han som vill sitta i vagnen efter ett tag när vi är ute och går. Energin räcker helt enkelt inte.

Barnen retas något förfärligt med varandra, men leker däremellan utan större problem.

Och så är det påsk och jag fick fira absoluta favoritgudstjänsten igår med mycket bra medarbetare. Ingen dum start på händelsekedjan och dramat som följer idag och på söndag.
Bättre och ordrikare rapport snart, hoppas jag.

Trötthet och nåd

Ofta blir jag ganska trött och dålig på att koncentrera mig när jag jobbat intensivt en helg.
Så även nu.
Jag hittar tusen slitna hårstrån och måste nästan tvinga mig till uppsatt hår för att inte fastna i de där hårstråna.
Inga tankar sätter sig längre än någon minut och därför blir projekt osedvanligt svåra att starta upp och fullfölja.
Mitt tålamod med barnen blir icke-existerande och sorgen över att brisera hela tiden påtaglig, men svår att göra något åt.

Skönt då att kunna gå en trappa ner till grannarna med barn i samma ålder och få sätta sig till dukat bord och öppnad flaska vin och bara få ta emot. Nåd, skulle jag säga, i min kyrksvenska formulering. Och långt lättare att klara de där dagarna som är kvar till den lediga tredagarshelgen.

Jag blir så trött...

När jag börjar min frukostläsning med detta. Har det fortfarande inte hänt något alls på arbetsmarknaden i fråga om förväntningar på kvinnor och män som likvärdigt delande på ansvar under föräldraledigheten? Eller, nej, det vet jag väl förstås...

Feber och trötthet

Det är lätt att inse bakvägen att sömnen varit ok ett tag när den inte längre är det. Barnen kommer visserligen in till oss varje natt, men vi är bra på att somna om allihop. Min rygg är kanske inte direkt lycklig över arrangemanget, men i nuläget får sömnbehovet styra allt annat.

I natt har vi haft en kokhet dotter i sängen som med jämna mellanrum feberandats och gjort det tydligt att det är dags för ny supp. Jag inser vid varje ny sjukdom hos barnen att den där oron över om det är något livshotande kommer att sitta i hela livet. Det har inte blivit bättre, kan man lugnt säga.
Blålila skuggor kring mina ögon känns inte direkt förenligt med kvällens inplanerade aktivitet, men det får ju gå. Så är det bara. Morgondagen innebär jobb. Hela dagen. Och nästa vecka är intensiv. Det blir en bra övning i att fånga ögonblicken innan de tuffar vidare mot nästa grej...

För övrigt var dagarna i huvudstaden trevliga, fullspäckade och tänkvärda. Men fullspäckade med sömn... Tja. Inte direkt.

Litet missöde

I den där kaotiska semestervardagen är det lätt att påbörja något som inte avslutas. Fastän det verkligen borde göras. Som ett enkelt nappkok på spisen till exempel.
När jag och Pydd kom hem igår efter en enkel shoppingrunda i stan, hittade vi en kastrull med 8 smälta nappar i. Helt smälta. Den nionde nappen var fortfarande igenkänningsbar som napp. Tur i oturen att vi kom hem när vi gjorde och inte en halvtimme senare. Då hade nog tankspriddheten fått värre konsekvenser än en eftermiddags-evakuering av hemmet...

Konsekvenser

När morgonen startar med ett "jag vill inte", utan att någon fråga ens har ställts, då vet man att dagen bara har guld i sina gömmor;).
Det iskalla duggregnet drev oss in på besök hos dagiskompisen, som Rubinen i vanliga fall leker bra med. Rubinen tycker det i alla fall. Nu fick vi gå därifrån efter en halvtimme eftersom en viss ädelsten fick ett vredesutbrott över att behöva dela med sig av kompisens bilar. Utan ytterkläder på och med en av mina knappar avsliten, styrde vi hemåt de 100 meterna och sedan vägrade samme ädelsten lämna hallen där han stod och ropade sitt mest sorgliga "Pappa!" ut ur brevlådan.
Tja, vad säger man. Dagen är inte på långt när slut än.
Hoppas att helgen inte går i samma tecken. Eller, tja, jag jobbar imorgon, så go ahead.

Vintersjuka

som i trött på det grå, på kylan och mörkret. Och igår träffade jag en inflyttad stockholmare som berättade att en av de saker hon hade sett fram emot med flytten, var de milda vintrarna. Well.

Någon som har några tips på vad man hittar på utomhus (eller inomhus) med en 2,5-åring och en snar ettåring (som vill gå hela tiden) som inte bör bli sjuka på kuppen?
Och utomhus kan man knappast vara längre än en timme i taget och fler gånger än två orkar man inte gå ut, med tanke på alla kläder och allt meck att komma ut med dem själv... Suck. Nu är jag trött på det här, märker jag.

Trötthet galore

De senaste nätterna har varit jobbiga. Oroliga. Jag vet inte riktigt vad som stör lilla fröken, men något är det. Kanske drömmer hon väldigt utstuderat för tillfället? I morse kände jag att det var nog; tårarna ville liksom inte sluta trilla. (Ibland när jag gråtit på senaste tiden har det varit en väldigt konstig ny sensation. Lite som en kran, och jag som i vanliga fall ganska snart måste anta ett örnperspektiv på situationer som dessa, har inte kunnat slå av kranen. Det blir bara blött överallt...)
Så i natt ska vi testa något nytt. Vi flyttar in lilla L i det övergångsrum hon ska ha tills hon kan dela rum med storebror, pluggar in babymonitor, maken flyttar tillbaka till sovrummet och vi turas om med nätterna. Den ena sover helt (med öronproppar) och den andra har två-barns-jour. Åtminstone fram till amningarna börjar...

Hade jag bara varit hemma och skräpat (avskyr förresten den beskrivningen av föräldraledighet) så hade jag kanske orkat lite till, men nu har jag dels gått med på att jobba lite, dels har jag ju ansvar för båda barnen ett par timmar varje dag. Och snart flera heldagar i veckan... Hur nu det ska gå? R är TROTS personifierat just nu och tär på tålamodet till max.

Igår frågade jag honom: Kan du svara något annat än "nej"?
"Ja", sa sonen...