Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

Rapport från...

barnmorskans mottagning idag. Blodvärdena är utmärkta och blodets rinnförmåga är inte direkt dålig den heller... Är uppenbarligen proppfull med blod.
SF-måttet har ökat en halv centimeter på den gångna veckan till 34,5. Barnets hjärtljud ligger på 138. Inga sensationer åt något håll. Huvudet ligger djupt nedkilat och fixerat. Det hade jag kunnat berätta för henne.
Tja, en ny tid bokades in och jag ska verkligen inte göra mig några som helst förhoppningar utan satsa på det nya datumet i mitt liv. 3 mars ska jag besöka min barnmorska igen. Jippie!

Söndagsläge

Så har då ytterligare en vecka gått sedan förra söndagen, då jag oroade mig över att inte hinna pusta ut något alls innan det var dags.

Jaha, Någon måste ha lyssnat på mina fåfånga böner om att gå över tiden. För här händer verkligen ingenting alls. Jag och maken har diskuterat vad detta eventuellt säger om det barn som gonar sig i magen. I sonens fall, som skyndade sig ut (tja, kanske inte under själva förlossningsskedet, men två dagar innan bf iaf...) och som sedan dess varit en orolig själ med oss sysselsatta fullt, så känns det lite som att hela den graviditeten präglades av hans karaktär. Svårare då att säga något om detta nya barn. Det skyndar sig i alla fall inte. Och är ganska mycket mindre aggressivt i magen, men dock mycket rörlig liksom R. Tiderna för rörligheten stämmer ganska väl med R, men kanske att det är något mer nattetid än vad jag la märke till i sonens fall. Svårt att säga m a o, men det förefaller mig inte längre lika huvudlöst roligt att vi bokade in en tid hos bm dagen efter bf...

Vad gäller övrigt, så har jag lyckats dra på mig en förkylning (snällare variant än så länge, peppar, peppar...) och kroppen känns som om sista vilan är nära. Vill öht inte tänka tanken att ischiasen skulle förbli efter förlossning. Men sånt händer väl inte, snälla?