Thomas Tåget till Stillheten?

Nu är det så där igen att jag inte riktigt hinner med. Jag hinner liksom inte tänka mellan allt som ska fixas, kollas upp, planeras, firas, sorteras, diskuteras och skötas om.
När det blir så här sjunker jag in i "angry birds" eller mina slitna hårstrån och drömmer om tiden då retreater inte var lyxvara. Nu måste jag välja hur jag gör med mina alltför sällsynta lediga helger; semester, umgås med mina barn eller åka på retreat.
Inte helt otippat hamnar "åka på retreat" längst ner, för högst upp är barnen och en tripp till Berlin någon gång då och då är ju lite mer omväxling än tystnad och stillhet.

Jag är ensam med barnen fram t o m onsdag. Idag har vi ätit med vår fina grannfru och middagen lyckades förlöpa utan bråk. Efter förra middagens kaosartade och urspårade trotsorgie skämdes jag något gruvligt. Skönt att det blev annorlunda...

Helgen var jobbintensiv, men jag hade den stora glädjen att få träffa fina Anna i levande livet! Något jag gärna gör fler gånger, snart igen. Mycket trevligt att befinna sig i samma stad.

Helgen innebar också gigantisk sammanbyggd tågbana i vardagsrummet som barnen lekte tillsammans med under långa stunder utan bråk. Helt makalöst! Och oerhört kul att lyssna till deras dialog...

"Hej, jag heter Thomas. Vad heter du?"
"Jag heter Thomas. Vad heter du?"
Och så vidare...

I underbara människors sällskap

Att skratta så att magmusklerna får jobba och känna stark samhörighet kring ett bord med god mat och gott vin - ja, det finns nog faktiskt få saker som slår det.

Så var min kväll igår och jag tänkte ytterst få tankar på den predikan som jag fortfarande sitter framför datorn och kämpar med.
Att upptäcka nya människor och gamla vänner igen och på nytt, är faktiskt värt surt söndagsslit alla gånger. Tack K för en fantastiskt fin kväll!

Är det här det var festival?

Eftersom jag är född och uppvuxen Malmöbo är min relation till festivalen något komplex. Jag erkänner att det finns mängder med roliga saker att vara med om under veckan, men avskyr att staden invaderas av människor som bryter stadens vanliga tempo. Att ta sig från hemmet till centralen tar dubbla tiden, att springa ärenden på de vanliga ställena är omöjligt, för man måste trängas med langos, ballonger och småfulla kranskommunare.
Ok, nu låter jag snobbigt negativ och egentligen är det fullt möjligt att stå ut den där veckan om året. Det gör jag ju varje år. För man kan ju också passa på att se Oskar Linnros sjunga gratis på jättescen och träffa en av de allra finaste som man nästan aldrig träffar, dricka vin på uteservering med henne, äta middag på tapasställe och stanna tills personalen vill att man ska gå hem. Och fortfarande ha tusen saker att säga varandra. Men det kan man också göra när festivalen är slut förstås.
Och när man kommer hem och klär av sig för natten är det också fullt möjligt att man upptäcker ett gigantiskt hål i rumpan på de fina röda byxorna som hängt med hela dagen genom jobb, konsert och utehäng. Det är alltså fullt möjligt.

Betydelsen av en dag

Igår kom vår fina kattbroder hem igen. På ett kort besök visade det sig.
Tidigt i morse avlivade vi honom på djursjukhuset efter ett snabbt återfall av sjukdomen urinstopp.
Sorgen är stor. Faktiskt större än jag riktigt kunde ana och den är även delad av barnen, så små de är.
Det finns mycket att säga om det här. Om stor saknad och många många tårar efter snart fem års vänskap och kärlek. Ett kort liv i kattår mätt. Om en numera kvarlämnad ensamkatt som levt i symbios med sin broder under nästan hela sitt liv. Om en förlorad kattkaraktär som spelat stor roll i vårt familjeliv. På många sätt.
Men också;
Om känslan av extremt dålig kommunikation och brist på tydlighet från sjukhuset, om cyniska försäkringsplaner och hutlösa icke-subventionerade sjukhuspriser på allt från medicin till härbärge för en familjemedlem som man i slutändan måste värdera livskostnaden på. För det är ju där det landar till syvende och sist. I en helt överjävlig känsla av skuld för att vi tvingats ta ett beslut som till stor del grundar sig på uppätna försäkringspremier och risken - den infriade och stora risken - för lika allvarliga återfall som inte skulle täckas av försäkringen framöver. Trösten - som är helt fel ord i sammanhanget - att han förmodligen levde med extrema smärtor och oro när kissandet inte gick att få till, är klen i jämförelse med upplevelsen av att samma sak skulle involvera husbelåning och annat om vårt vårdsystem för människor såg likadant ut som djurens. Och då kan man ju vara tacksam över att den cynismen inte nått människolivet i Sverige riktigt än. Men dit sträcker sig inte tankarna just idag. De orkar inte dit. De stannar vid den stora stora saknaden av en liten fin katt och vän.

"Min allra bästa vän"

Rubinens kompis T som är något mer verbal, uttalade de magiska orden i veckan: "R är min allra bästa kompis". Det är stort, för det är också delat, det vet vi här hemma. På frågan om vem R lekt med är det alltid T. T, T, T och in i det sista är R redan grymt lojal mot sin vän. T som har en lätt tendens att ställa till det för de minsta barnen, är aldrig skyldig enligt R.

Vi har ju visserligen jobbat en del på deras relation. Det var R och T som bråkade så kolossalt i höstas, då när vi fick meddelande från dagis om att R puttades och slogs. Barnet som sa att han inte ville leka med R; ja, det var den något yngre men verbale T. Någon i personalen sa att det verkar finnas något slags osynligt band mellan pojkarna. Där R är, där är T och tvärtom. De lekte bredvid varandra, gick efter varandra både inomhus och utomhus, lyckades samsas i en minut och ett tu tre så var de i slagsmål. Någon slags hatkärlek märkte personalen att det handlade om.

De första gångerna vi var ute tillsammans kunde både jag och T's mamma konstatera att de hade full koll på varandra och att det var lite tuppstrid över leken. Någon slags positionsbestämning. Två storebröder till lillasystrar som arbetade på att finna sina roller i dagisgruppen.
Allt eftersom tiden har gått så har leken blivit allt mer gemensam och nu har de oerhört kul ihop. Lämningarna är aldrig några problem om T kommer samtidigt eller redan är där. T frågar sin mamma varje morgon om R kommer vara där, på dagis. Och om hon är säker på det. Då är det helt ok att gå dit.

Det finns väl såklart inga garantier för att detta är bästisen som kommer förbli, men det känns ändå lite tråkigt det där att varken T's familj eller vi troligtvis bor här om några år och lustigt att prioriteringslistan kring boendet plötsligt löper amok...

Pust

Och nu är en två-barns-fredag till ända. En bra sådan. Jag funderade precis på vad formulan är för att minimera krockmomenten och kom fram till att det finns ingen sådan; det är rysk roulett.

Idag har Pydd varit ett gnällande åskmoln (kanske beror det på tredje tanden i underkäken som är på väg upp), men ett hanterbart och trött sådant, vilket gjort tiden med Rubinen kvalitetsmässigt mycket bättre än förra veckan.
Inte många trotsutbrott, men många "kan själv" och tid att hantera dem.
Inte många "lyckas-slå-syster-situationer" utan fler "mamman-ser-vad-som-kommer-att-ske-så-hon-lyfter-upp-dottern-och-avleder-sonen-situationer".
Bra ätet av sonen, sämre av dottern som numera helst skulle leva på välling.
Trevligt sällskap för både mamma och son samt KAFFE.
Tja, solen och de 18 graderna har väl också gjort sitt till.
Kort sagt, en riktigt riktigt bra dag. Puh.

Och något helt annat; vikt

På senaste tiden har jag lagt märke till att vi i mina olika vänskapskretsar blivit alltmer ärliga. Kan det vara åldern som gör att ljugandet inte känns lika lockande längre?
För att ta ett otroligt ytligt exempel så fikade jag med en god vän häromdagen som jag inte sett på tja, två veckor... Vi var delvis föräldralediga samtidigt sist och hennes dotter är 5 månader yngre än R. Hon är, vad jag vet och tror, inte gravid igen, men samtalet handlade väl ändå mest om för- och nackdelar med andra graviditeten samt förstås skillnader av olika slag så här i slutskedet.

Jag vägde mig aldrig under graviditeten med R, men kan i efterhand säga att det inte kan ha varit många kilon upp det handlade om. Mest berodde det säkert på gynnsamma genetiska förutsättningar, men också oerhört mycket på att jag kunde hålla en hög aktivitet in i det sista.

Inte heller under den här graviditeten har jag vägt mig. Mest för att jag inte kan se något konstruktivt i vägande såvida det inte vittnar om ett direkt sjukdomstillstånd, men även för att vågen lätt blir en ångestboja. Och den här gången är det annorlunda. Det vet jag och har skrivit om det tidigare. Det handlar inte om 20 kilo, men definitivt fler än sist. Tror jag. Även om jag använder helt och hållet samma kläder som sist, så konstaterar jag att de sitter lite annorlunda och kanske något tightare... Det är inget som direkt oroar mig. Alls faktiskt. Men det komiska i det hela är att när jag antyder att jag blivit lite större den här gången, tiger min vän...

Och det är det jag har upptäckt. Vi är numera ärligare, inte kanske så mycket genom direkt konfrontation utan snarare genom att inte säga något alls och låta tystnaden tala. För 10 år sedan är jag övertygad om att vi skulle gjort allt i världen för att försäkra varandra om att inget skett. Inget alls. Och trots att det hade varit tydligt att så var fallet så skulle den där försäkran vara så mycket värd. Det var så en del av identiteten byggdes upp. Insikten nu är att det faktiskt inte är något värt. Livet i förljugenhet är ju helt enkelt ett liv i lögn och varför ljuga? Det är inte vänskap i dess riktiga mening. Det blir ju dessutom mindre att tala bakom ryggen på varandra om då också, eftersom jag inte behöver sona mina lögner genom att tala sanning (elak sanning) i ett annat och fördolt sammanhang.
Och nu, i väg till syndabekännelse och förlåtelse... haha.