Dålig timing

För första gången lät vi en av Rubinens dagiskompisar följa med hem för att leka efter dagis idag. Det gick otippat smidigt att ta sig till lekplatsen och att äta mellanmål tillsammans.
Men.
När skorna och strumporna åkte av och fötterna badades i en smutsig vattenpöl medan jag råkade träffa på en bekant som behövde prata, fick vi bege oss hemåt.
Pydd hade dessutom ont i magen som gradvis förvärrades och när vi väl kom hem visade sig att hon har feber. Hög. Under tiden som detta konstaterades demolerade pojkarna lägenheten och jag lyckades förstöra en ram när jag försökte blockera en dörr som de envisades med att rycka upp trots mina protester.
Nu är vi äntligen rätt antal, jag har hållit en oerhört agiterad predikan till Rubinen över vikten av att tala sanning och Pydd sitter avklädd och äter piggelin för att kyla ned sig något.
Det positiva med helgsjuka barn är att slippa vab. Speciellt i den hysteri som är min september. Och oktober. Det finns helt enkelt ingen annan utväg för någon sjukdomstid än helgen.

En lekplatsreflektion

Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.

Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.

På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.

Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)

Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.

Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

Läger

Om en timme drar jag på arbetslagsläger. Och eftersom den jobbrelaterade irritationen var stor igår, får vi väl se var jag hamnar senare idag. Förhoppningsvis på plus.
Accessoarer är jag ganska dålig på (har alltid samma örhängen, avskyr armbandsur, blir irriterad av halsband) och därför blir det inget tema för mig den här veckan.

Men lyssna då!

Varje dag; ja, i princip i varje "samtal" med storebror får man upprepa frågan eller uppmaningen minst tio gånger.
Han lyssnar helt enkelt inte. Alls.
Det tär på tålamodet. M.Y.C.K.E.T. Ibland så mycket att man bokstavligen vill slita i sitt hår och vråla rakt ut.
Min hals tär det på också. För när jag upprepar samma sak för åttonde gången är röststyrkan något... högre. Men fortfarande lyssnas det inte.
Och det är inte hans hörsel det är fel på; den har vi t o m varit och kollat efter öroninflammationen förra vintern. Nej, han är helt enkelt disträ. Löjligt disträ.

På dagis idag påpekades det och det är nog så att det blivit värre på sista tiden. Det är väl väldigt mycket som pågår inne i den lille pojkens huvud. För i leken med lillasyster märks det verkligen ingenting.
Men. Saken är den att hans far har samma tendens. Så det lär ju inte gå över med åren. Bara bli mer sofistikerat, möjligen.
Någon som har ett tips på hur man väcker någon som är djupt i sina tankar utan att chocka honom och därmed göra honom arg?

Heltidsmamma

Ja, eller det är jag väl i o f s hela tiden, men idag var allra första hemmadagen på vår fruktade 15-timmars-period.

Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).

Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.

Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.

Februarisolen

...lyser genom fönstret och förenklar tankarna avsevärt. Har precis genomfört ytterligare en av de uppgifter som skulle prickas av innan dagen D. Nu är det bara sammanfattandet och ivägskickandet som ligger framför mig och det ska eftermiddagen ägnas åt när sonen vaknat från vilan och åkt iväg med sin pappa till kusinerna. På det stora hela känns livet helt ok just nu och då snackar vi ändå "februari"!

Men.
Vissa saker kan få mig att koka. Det är förmodligen därför jag arbetar med det jag gör. Ett av dessa områden som lätt blir föremål för kok är när människor tar sig mandat att uttala sig om saker som helt enkelt inte är deras expertis. Bara rena åsikter färgade av deras bristande kunskaper, fördomar eller ovilja att ta in omgivningen. Och ännu värre när deras auktoritet inom ett annat område används för att manifestera dessa ovetenskapliga rön.
En sådan man i övre medelåldern mötte min make idag på sjukhuset. Sonen fick handen omlagd och det konstaterades att det ser finfint ut och att det förmodligen inte dröjer mer än en vecka förrän handen är så gott som återställd. Detta konstaterades på 3 minuter med en mycket nonchalant attityd.
När så läkaren är på väg ut ur rummet gör maken "misstaget" att fråga om det därmed är ok för sonen att i nästa vecka återvända till förskolan, som verkligen varit saknad och längtad efter (och jo, från oss alla, men definitivt en massa från sonens sida).

-"Nä", svarar herr doktor (som förmodligen aldrig varit i närheten av en förskola eller för den delen eventuella egna barn i den åldern - den hemmavarande frun tog väl allt sådant...), "nu är det faktiskt pojkens hand som är det primära och han bör vistas i hemmamiljö." Punkt.

Ingenting om varför, inga vetenskapliga/medicinska argument som exempelvis eventuell infektionsrisk eller dylikt. Kort sagt ett rent tyckande från hans sida och ett underkännande av maken som tänkande och ansvarig förälder med en vetskap om vad som faktiskt är bäst för vår son. Svaret antydde dessutom att läkaren trodde att vi bara ville bli av med sonen så att vi kunde återgå till det som var mer viktigt; våra respektive jobb.
När det dessutom kom fram att sonen mycket snart ska bli storebror och att det för allas del just nu var viktigt med lugn och ro och rutiner, så var svaret än mer överlägset;
"Det här är faktiskt en piece of cake och bör behandlas så."
Återigen underförstått; vi bekväma föräldrar bör få pisk för att vi inte prioriterar läkningen av handen som uppenbarligen bara kan ske i isolerad hemmamiljö. Till detta bör tilläggas att doktorn såklart varken vet något om vår hemmamiljö eller något om förskolans syn på barn med bandage och i övrigt strålande allmäntillstånd.

För mig blir det tydligt att denne handkirurgs syn på förskoleverksamhet, föräldraskap och barns psykologiska utveckling är den springande orsaken till det uttalande han gör. Man missar inte att delge information om infektionsrisk, om det är det som är orsaken.
Ponera att jag skulle stå i mitt sammanhang och ha synpunkter på vilken typ av vård som bäst lämpar sig i olika situationer. Mina åsikter, om jag inte är utbildad i området, är faktiskt inte speciellt intressanta. Eller bör inte vara det. Tyvärr hade jag säkert kunnat använda min auktoritet i vissa sammanhang för att påverka människor att ta beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är verkligen inte min uppgift och jag har ett ansvar som yrkesmänniska att använda min auktoritet till det den är till för och inom det område den ligger.

Efter ett gemensamt ältande här hemma, har vi beslutat att det är vi föräldrar (ja, oj, vilket beslut) som i samråd med förskolan ska bestämma huruvida sonen kan gå dit på måndag. Då har han varit hemma i nästan en hel vecka (och dessförinnan ytterligare dagar av annan orsak), missat gemenskapen, verksamheten och sina viktiga rutiner. Det är nog för en fullt frisk pojke, tycker jag. Blir det komplikationer med handen under helgen, är vi såklart ansvariga som föräldrar att tänka om vårt beslut. Det förutsätter jag att vården har förtroende för oss att vi gör med sonens bästa i tankarna. Så det så.