00-talet

Att sammanfatta 10 år kan ju egentligen inte bli något annat än fåfängt, men eftersom 2009 känts som ett ganska svårt år att ringa in, gör jag ett försök.

Om 90-talet till gigantisk del handlade om att hitta mig själv, reflektera, analysera, bearbeta, prova mig fram och festa, må dåligt, träffa MASSVIS med människor, flytta oavbrutet, ha koll på kultur- musik- och nöjesliv, så gick 00-talet helt och hållet i vuxenblivandets och stabilitetens tecken.

Jag började på den mer praktiska delen av utbildningen, blev antagen av mitt stift, gjorde praktiker och arbetade både mot betalning och frivilligt hos min nuvarande arbetsgivare. Jag vigdes, fick mina drömtjänster (ja, två stycken!) och fick all möjlighet att utveckla dem så som jag upplevde var bäst. Kort sagt; rena drömdecenniet för yrkeslivet.

Privat hände det minst lika mycket. 2001 träffade jag min fina make S, som jag bara något år senare förlovade mig och gifte mig med (idag för 6 år sedan!). Vi reste en massa; både långt och kort, flyttade till vår nuvarande lägenhet, skaffade oss två stycken siameser och fick ta ett sorgligt farväl av min ganska psykiskt labila tämjda vildkatt.
2007 föddes så Rubinen och innan hans ett-årsdag insåg vi att vi väntade ett småsyskon. I februari föddes lilla L, Pydden kallad, och nu är hon hela 10 månader. Sanslöst.

00-talet är ett årtionde där jag sluppit så många sorgliga avsked, kunnat vara mestadelens glad och frisk, umgåtts kanske inte lika intensivt med mina vänner som tidigare, men kunnat hålla kontakten åtminstone hjälpligt med merparten och trätt in i nästa fas tillsammans med de allra flesta av dem som betyder något.

Ett bra årtionde om än något sorgligt också. För jag insåg att jag faktiskt inte är ung längre. Att stora delar av livet redan är levda, valda, utmejslade. Att mina föräldrar, svärföräldrar och andra nära släktingar också blir äldre och att nästa årtionde kommer ha två nya aktörer i huvudrollerna. Det är förstås helt som det ska vara; det är livet - flyktigt och obeständigt som en vindil. Och förgängligt. Jag är tacksam för mitt 00-tal. Djupt och innerligt tacksam.

Mjaaaau

Rubinen är en katt. En liten gullig och söt en (har jag förstått utifrån hur den gestaltas...) som jamar, kryper nära och gärna lånar syrrans napp (!)...
Det har vissa likheter med Labolinas gestaltningar, men inte allt. Det är ett ganska trevligt inslag i en just nu lite lägre trotsfrekvent vardag och katter är ju att föredra framför det mesta annat faktiskt.

Jämställt

Det finns många många exempel på jämställt beteende och lika många på det motsatta. Vissa saker kan man enas om överlag, medan andra är väldigt individuella för varje familj. För mig hade gärna mikropausernas dåliga samvete kunnat försvinna. Det dåliga samvetet hittar jag inte hos maken. Alls.

Pydd 10 månader

Snabb som en liten vessla kryper hon efter sin storebror eller in i utrymmen som hon inte får, upp i soffor, sängar, hyllor och lådor. Ständigt med något i munnen - stora saker, strumpor eller små små grejor som bara hon kan hitta - rör hon sig. Fysisk är bara förnamnet på denna lilla varelse.
Hon kan stå kortare stunder om hon inte tänker på vad hon gör och om hon håller något i handen. Hon kan gå om man håller henne i en hand. Då går hon vingligt och vajigt men glatt framåt, framåt, framåt. Med hjälp av gå-vagnen springer hon över golvet och det blir ofta ganska farliga situationer, för hon vill hellre än kan. Det är lustigt, för det var precis tvärtom med storebror.

Böcker äter hon gärna på, men sitter faktiskt också och bläddrar i. Hon får tyvärr inte lika mycket läst för sig som storebror fick och får, men hon har helt andra stimulansförutsättningar förstås:

Storebror, storebror, storebror.

Nu mäter hon 77,5 cm och väger nästan exakt 10 kg. Och så som hon rör sig är det inte konstigt att hon äter som en häst. Hon gillar dessutom mat på ett riktigt glupskt vis; nästan allt funkar. Även detta är en ny upplevelse för oss...

Ur munnen kommer det försök till ord, men tydligast är försöken att säga Rubinens namn, "mamma" och "pappa". "Titta", "katt", "hej" och "hejdå" hänger kvar och hon koncentrerar sig väldeliga när vi försöker lära henne nya ord; tittar på våra munnar och härmar. Ibland låter det snarlikt, ibland inte alls.

Musik är som sagt ett stort glädjeämne och så fort det låter ur högtalarna rör hon sig till musiken och "sjunger".

Pydd är en mycket mycket kramig liten person. Gosar in sig, klappar, biter små kärleksbett, drar i håret, kramar och suger på oss och hon gör det med en sådan intensitet att man bara flyter iväg på små kärleksmoln. Jag saknar henne så fort hon är utom synhåll.

Och julen kanske speglar livet,

för på ett par dagar, som har känts som många fler än vad de varit, har vi hunnit massvis.

Jag har jobbat och fyllde på glädjekontot rejält under julkrubbegudstjänsten på julafton. Precis så vill jag alltid känna efter gudstjänst!

Vi har firat två jular; tillsammans med mina och tillsammans med makens föräldrar. Båda lika trevliga, men lika olika som vanligt.

Barnen har både haft sömntrubbel och sovit ovanligt bra. Märkliga paradoxer i julens tid.

Maken och jag har spelat otaliga omgångar scrabble och hunnit se hela andra säsongen av True Blood. Samt förstås frossat i diverse grejor som nu måste styras upp efter nyår, om jag inte ska hitta en ny maxvikt...

Jag har blivit tillfrågad om att viga ett för mig, framförallt under unga år, viktigt par.

Och en nära släkting har gått bort, vilket tagit fram många gamla minnen som just handlar om jular från förr och om gemenskap eller bristen på den.

Jag bearbetar fortfarande alla intryck.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

Dansa, min...

Pydden tycks ha rytmen i blodet; hon är också väldigt bra på att härma oss andra tre - och, ja, kanske framförallt sin storebror. När musik fyller lägenheten är hon snabbt framme vid musikkällan och gungar med hela kroppen samtidigt som hon klappar i händerna eller gör andra lämpliga rörelser till musiken. Det kvittar om det är 90-tals-indie, julsånger eller northern soul. Allt passar bra för fröken. Och. Nötknäpparen är en riktig favorit. Är det fasligt larvigt och flickromantiskt att redan drömma om balettdräkt och dansskor till och på en liten 10-månaders Pydd..?

2,5 år

På morgonen, innan julfest på dagis och bärsärkagång i kyrkan, var vi på 2,5-års-kontroll på bvc. Här syntes inget trots; den leende och till synes välartade sonen gjorde alla de uppgifter han tilldelades och sjöng lite under tiden. Ibland kan jag nästan vilja att de där sämsta trots-sidorna ska visas upp, bara för att de oinsatta ska förstå vilken transformation den lille blonde kan åstadkomma. Folk tycks inte riktigt tro att det är sant... På vikt- och längdfronten; 14 kg respektive 92 cm. Medel.

Dr Jekyll och Mr Hyde

Under december har vi varit på ganska många besök i kyrkan, inte minst för att titta på julkrubban och för att tända ljus. Som ni kanske anar, har Rubinen varit i kyrkan ganska många gånger (dock bara på någon enstaka gudstjänst). Han brukar faktiskt bete sig helt godkänt för att vara 2,5 år. Han verkar vara ganska känslig för stämningen i rummet.
Men.
Igår...
Barnet var som förbytt. Krubbfigurerna åkte i golvet liksom "gräs"-dekorationerna. Det skulle springas, hojtas, springas ifrån, hoppas i kortrappan, tändas över-mycket-ljus och härjas i största allmänhet. Min väninna tillika kollega som var med hade lika stort sjå som jag att försöka hinna ikapp, förmana och bära bort honom från känsliga ting. Jag tror att jag sa till honom 70 gånger om varje sak och det var totalt dövöra som gällde. Till slut kände jag mig verkligen totalt lost och råkade snegla på kyrkvakterna som av minerna tycktes tänka: "prästens unge"... Det var bara att lomma ut i snöfallet igen med den nu gråtande Pydden, som starkt ogillar att få snöflingor i ansiktet. Och jag vet faktiskt fortfarande inte riktigt vad som hände med Rubinen... Blir det "barnförbud" i min kyrka (fast det lär det ju aldrig bli), som det mig veterligen är på ett och annat Stockholmscafé, så vet ni vem som är att skylla på.

Lucia. Brrr.

Igår tittade och lyssnade vi på Rubinen som gick Luciatåg utomhus på sin smällkalla dagisgård. Jag hade varit lite orolig över att han skulle vara ensam stjärngosse, men egentligen utan fog. Han har liksom inte hamnat i någon faller-för-trycket-fas än. Snarare är det tydligt att han har en alldeles egen smak och antingen gillar sin spegelbild eller inte. Det var dessutom hela fyra stjärngossar sammanlagt i tåget; alla lika stolta med stjärnan högt buren. Rubinen hoppade lite jämfotahopp av glädje för att klänningen var fin och för att vi var så många som tittade på just honom. Lustigt det där. Det hade lika gärna kunnat bli en trots-bryts-stund. Men alls icke. Underbart!

Är du snäller så kan du få...

Sonen inledde den ganska kaotiska söndagsmorgonen (usel sömn av 9-månaders-förkylningsgrisen, dålig mage av densamma och plötsligt bråttom till jobb för den ömma modern) med att inte tycka att lillasyster fick leka med något alls i hans ganska välfyllda rum.

När jag sagt till honom för sjuttionde gången att "jo, det där kan hon väl ändå få leka med; du leker ju med tågbanan" så börjar Rubinen sjunga om sockerbagaren som bor i staden. När han sjungit frasen "men är du stygger så får du gå" säger han:
"Du måste gå mamma. Du är stygger."

Ok. Tydligare kan man väl inte vara.

Allt är relativt

Eller?
När jag var dinkie och levde för mitt jobb kunde det hända då och då att jag gick sjuk dit. Då snackar vi förstås inte vinterkräksjuka eller influensa, men, ja, sådär lite småkrasslig och faktiskt även med feber någon enstaka gång... Det var det enda rätta, ansåg jag då. Det var att sätta plikten framför allt och leva för sitt kall. Mina arbetsuppgifter var för viktiga för att ställa in eller sätta vikarie på - ja, det skulle inte gå att sätta vikarie på dem! Och så vidare...

Nu? Ja, nu är det ett helt annat läge. Nu svär jag över de där idioterna som kommer till jobbet och smittar. Hjältar som övervinner sig själva för jobbets skull, är de sannerligen inte, utan vandrande egoistiska smitthärder med potentiellt dödshot (mja...) gentemot mina stackars barn. Deras utsträckta fälleben i en småbarnskarusell som knappt rullar runt, kan få mig att skjuta eldblixtar av frustration. Jag har en vag aning om deras resonemang; det finns där som en svag vindil längst bak i minnet, men det håller inte längre. Det är ologiskt och osant.

Det är sanslöst vad man förändras.

Och Pydden då?

Hon är gnällig. Pappig och mammig om vartannat. Vill vara hos mig, men är lika gärna hos maken. Kryper som en raket ut i hallen när hon hör mig komma i dörren, för att börja hulka när hon inser att hon klarat hela dagen utan mig och vara helt ok när maken minuten efter tar emot henne för att Rubinen ska få sina kramar han med.
Vid läggdags är det tårar igen, och gråt, tills hon ligger hos mig och får somna medan hon ammar trots att det inte kan vara några stora mängder hon får i sig på det sättet. Jag läste någonstans att om man gör överlämningen vid den känsliga 9-månaders-perioden, så ska man undvika att göra andra större förändringar i barnets liv samtidigt. Som att sluta amma, t ex. Så jag fortsätter ett tag till. Det är helt ok. Ja, mer än det egentligen. För här får jag egoistiskt nog låtsas att jag är lite oumbärlig (fastän jag inte är det) och umgås med Pydd på alldeles egen hand.
En Pydd som just nu är görförkyld och sover som en liten kratta. Som fortfarande har sviter av magsjukan och tycks äta, äta, äta och ändå inte riktigt lägga på sig. Som jag oroar mig för och som samtidigt faktiskt mest är glad. Trots allt. Och självklart är jag lycklig över att maken får lära känna henne på samma sätt som jag fått glädjen att göra.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Privat, personligt och lämpligt

På senaste tiden har jag haft anledning att på jobbet diskutera det där med var gränserna går; hur mycket det är ok att visa av sig själv som offentlig person i det skrå jag tillhör.
För inte jättelänge sedan bodde prästen i prästgård på landet som var tillgänglig för alla församlingsbor/bybor alla timmar på dygnet. Tempot var förvisso något lägre (eller, ja, väldigt mycket lägre skulle jag nog våga säga), men det var liksom aldrig aktuellt att säga att "nej, jag är inte i tjänst." Alla visste förstås ALLT om prästen och hans familj. "Prästens ungar" är ju ett begrepp som var och varannan förstår...
Och idag då? Anonymiteten är självklart långt mycket större idag. Det går att gömma sig i storstad och förort. Det är fullt möjligt och accepterat att pendla till jobbet och alltså inte bo i "sin" församling. Det är t o m ganska ovanligt att man bor i sin församling. I princip är det fullt möjligt att bara vara präst på jobbet. Men. Eftersom även kyrkans folk är barn av sin tid finns det ett annat samhälle som börjar bli synligt; kommuniteter där gränsen mellan jobb och privatliv suddas ut, för att det faktiskt inte riktigt går att sätta sådana gränser. Inte för någon.

Det finns en ganska tydlig skepsis till nätet och sociala medier inom vissa kretsar i kyrkan. Det kan jag definitivt säga utan att ljuga. Jag tror att det handlar om att man inte vet vad det innebär, vet hur man ska bete sig, klarar av att greppa vad det handlar om, det där farliga. Man gömmer sig bakom prat om "ytlighet", exhibitionism och liknande och låtsas som om det inte redan är ett faktum. Präster använder FB, surfar, är medlemmar i olika communities, bloggar och chattar. Jag tänker, för egen del, att det folk i "min" församling kan snoka reda på om mig via nätet är precis sådant som var en självklarhet att man visste om alla sina grannar, inklusive prästen, för inte alls så länge sen. Och det är ju faktiskt bara bra. Vi angår ju varandra oavsett vilka vi är. När intresset för andra människor försvinner, försvinner det där hoppet om att vi som mänsklighet ska kunna reda ut världens problem. Så länge leve nyfikenheten!

Tid 5

Jag har ett jobb som äter väldigt mycket av sådan tid som ofta räknas som möjlig familjetid; kvällar och helger. Ja, storhelger är ju t o m mina allra viktigaste dagar under året.
Hur man balanserar arbete, familjetid, partid och egentid är inte en enkel historia, fast självklart inte vare sig enklare eller svårare, egentligen, än för någon annan familj.

När jag precis var klar och började jobba "på riktigt", älskade jag känslan av att vara i huset när ingen annan var där; att sitta kvar sena kvällar och planera storslaget, möta människor på tider som inte var kontorstid och jobba med nattverksamheten inne i vår huvudbyggnad. Det gör jag fortfarande. Egentligen. Men nu tävlar allt det där riktigt roliga av det arbetsmässiga med familjetiden, tiden med barnen. Och där är det givet vilka vinnarna är rent känslomässigt. Plötsligt kan arbetet upplevas som mest problematiskt.

Igår besökte jag min forna verksamhet på kvällen och slogs i hjärtat av den där starka kärlekskänslan till jobbet som jag hade då, för ett antal år sedan, när det begav sig, när det var jag och natten. Och det är skönt att konstatera: Kärleken finns där fortfarande, även om den får stå tillbaka lite just nu.

Glidartid?

Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.

Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?

Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.

Peppar, peppar

Som vi ju alla nog är medvetna om, är det dumt att rapportera om lyckosamma fasförändringar i tidigt skede som t ex bra nätter och nattsömn, måltidsgalans, sjukdomsfrihet och dylikt. Det blir ALLTID bakslag. Alltid. Och ändå finns det ett enormt behov av att få berätta om när det också är lite kul det där med föräldraskapet. När det går lätt. Attans, ingen lätt ekvation det där.
Jag vågar mig på ett litet exempel som skulle kunna vara hämtat från verkliga livet;

En liten pojke, vars pappa precis börjat ta merparten av hemmatiden, har visat på lite färre vredesutbrott och trotstillfällen den senaste veckan. På dagis beskrivs han som en hjälpsam och omtyckt liten person som inte heller där har uppfört sig "illa" på ett tag. Pojkens mamma undrar om det finns samband mellan att hon började jobba och denna möjliga fasförändring, om man nu vågar ropa hej. Alternativt slumrar trotset för att vakna upp med ett rytande imorgon då hon ska vara hemma i dagarna 1,5 och vaccinationstid är inbokad. Förhoppningsvis är det inte det sistnämnda alternativet.

Middagssamtal

-"Var är såsen?", frågar maken Rubinen som i vanlig ordning sitter och leker/petar i maten under middagen. Där såsen var, är nu ett stort berg ris.

-"Den har gått till dagis.", svarar Rubinen, lätt blasé.