Turbulens

Och jag är fortfarande ordfattig. I helgen tömde jag mina formuleringsreserver i tre mässor och dessförinnan i en artikel som skulle in med rasande fart och jag har märkt att jag inte ens orkar skriva i min femårsdagbok just nu. Det har inte hänt på mer än fem år.

Omgivningen är kaotisk för tillfället. Förmodligen är det inget jag någonsin kan skriva i detalj om, men jag märker att jag trots allt är ganska opåverkad av det hela bortsett från en lätt irritation som dröjer sig kvar i magtrakten och som ger sig till känna då och då.
Fast i morse när jag borde vara dödstrött efter helgens mastodontinsats, var jag snarare pigg och nästan lite rusig av energi från många bra sammanhang. Dock fortfarande utan formuleringskraft.

Den där irritationen påverkar tålamodet med barnen. Det är tydligt. Framförallt är jag och Rubinen ständigt på kollisionskurs. Han gnäller och retas, vägrar lyssna och gör tvärtemot medvetet. Jag tar i från tårna nästan omedelbart och känner så gott som genast skuld över att jag inte orkar lirka.

En vecka till kommer jag att bada i jobb. Kanske får det vara som det är just nu. Eller, jo, det måste nog få vara det. För det är ju så här. Just nu.

Åh, vilken skillnad!

Det är så löjligt egentligen. För varje gång vi går in i en sova-dåligt-period glömmer jag att allt går i vågor och att snart är det andra tider. Å andra sidan, inträder ju ganska snabbt afasi, svårighet till koncentration, paranoia och ständig svimningsfara när sömnbristen är ett faktum, så kanske är man förlåten för att glömskan också hänger på?

Nu börjar (peppar, peppar) öroninflammationerna bli mindre natt-vidriga och istället mer störande i form av att man måste skrika till barnen för att de ska höra vad man säger.... Fast det tar jag ju gärna om jag slipper sömntortyren. Och snart är det februari!

Sommartid

Det tycks vara svårt det där nu. Att somna. Det tycker i alla fall sonen som konstaterade kl 21 igår kväll efter 1,5 timmes läggningsförsök; "Jag vill inte sova". Till sina föräldrars förtvivlan. För är det något som burit oss igenom tidiga morgnar (och då snackar vi TIDIGA) så är det vetskapen om kvällsfriden som inträffar efter det att barnen är i säng.

Eftersom jag dessutom i vanliga fall (läs: innan barnen kom) är en morgonmänniska, och inte kvälls- och nattmänniska, som inte har något emot att gå upp, som gick och tränade kl 7.00 och som när det var barnfritt här för lite drygt 2 år sedan, inte fysiskt ens på helgen kunde ligga i sängen längre än till högst kl 9.00, så kan jag inte glädja mig åt att det innebär något senare morgnar. Inget slår s a s "tidig kväll" i sitt värde av tid på egen hand. Det knepiga är ju nu också att vi måste hinna till dagis och helst med frukost i magen och kläder på kroppen.

Min förhoppning är att det vänder så snart det blir mörkare på kvällarna och dagisrutinen sitter igen, men hjälp; då är det ju HÖST jag önskar och det gör jag ju inte. Som allt annat är det väl en fas och egentligen inget att hetsa upp sig över. Tyvärr är det så attans svårt att se de stora perspektiven när man springer i ekorrhjulet.

Tid 3

Spenderade dagen och kvällen på tu man hand med dottern då sonen och maken dragit ut till landet igen på dygns-semester och möte med farfar.

Det tycks bli jämförelser mest hela tiden mellan son och dotter vid samma tidpunkt i utveckling och ålder, vilket kanske inte är så rättvist, men dock en realitet. När Rubinen var i den här åldern, spenderade vi mycket mycket tid med att stimulera och roa honom på olika sätt. Kvällarna kändes ibland ohyggligt långa fram till läggdags när han inte var nöjd och krävde uppmärksamhet hela tiden. L har mest fått hänga med och oftast räcker det, som sagt, att storebror - underbare storebror - är i rummet för att underhållningen s a s ska vara löst.

Senast jag och dottern var ensamma så här var i påskas när de andra drog till landet.
En del har hänt, om man säger så. Hon är just nu i fas då inte ens en minut ensam i gym eller babysitter är möjligt; bära, bära, bära. Följaktligen intogs "middagen" efter hennes sänggående för en stund sedan och för att roa henne innan läggdags (bortsett från babymassagen) drog vi iväg till köpcentret om hörnet. Kul. Jo, faktiskt för en intryckstörstande flicka.

Skillnaden är förstås att vi vet (jo, det gör jag) att det går över. Tiden går. Det blir enklare. Och svårare. Men det är lättare att stanna upp och njuta den här gången. Även av de "jobbigare" faserna. För imorgon kan det vara helt annorlunda, absurt nog.

Sömn

Det eviga småbarnsämnet har hamnat särskilt på tapeten hemma hos oss de senaste fyra veckorna. R har, som tidigare nämnts, övergivit sina utomordentliga sömnvanor och dels börjat vakna flera gånger varje natt, dels börjat vägra somna och somna om utan närheten av en vuxen i sängen. Eftersom han dessutom kastar sig av och an i vår säng gör han sovandet hos oss övriga rent omöjligt. I natt sov jag som längst en timme och då hade R och maken lagt sig i ett annat rum och dottern kommit in efter sin törnrosasömn... Komiskt att bebisen sover bättre än storebror.

I fas-tänkandet ingår en viss förhoppning om kortsiktighet, men jag är lite osäker på vad som kan klassas som fas egentligen? Ni som har eller har haft tvååringar; hur har deras sömn sett ut?

Jaha?

Och om man skulle ha trott att saker och ting skulle vara som inför förlossningen med sonen, så är det dags att ge upp nu. Han föddes två dagar innan bf, föregicks av propp i tre faser och visserligen en fasligt aktiv mor som gick två-timmars-promenader åtminstone 3 dagar i rad innan den magiska dagen var inne.

Nu ser det ju lite annorlunda ut. Pga ischiasen kan jag knappt röra mig, än mindre stå stilla under någon längre tid. Inga proppar har gått (måste den det förresten?) och även om förvärkarna har varat ett längre tag nu så känns det liksom inget...? Annat än trött, trött, trött och ont, ont, ont.

Börjar dock känna mig mer psykiskt redo förutom att sonen under den gångna veckan plötsligt kommit in i en fas (?) där han är synnerligen gnällig, klängig, ömsom mammig, ömsom pappig och väldigt svårlagd. Skäms lite för att säga det, men gnällandet tär en smula på sinnesron och framförallt när dagen börjar lida mot sitt slut och tröttheten är påtaglig är gnällandet som ett slags billarm (eller varför inte som gårdagens hiskeligt irriterande glassbil som envisades med att köra förbi på vår gata vid åtminstone två tillfällen; fram och tillbaka; precis kring läggningen...).

Med allt detta undantaget, är den gnagande frågan just nu: NÄR?