Och om man skulle ha trott att saker och ting skulle vara som inför förlossningen med sonen, så är det dags att ge upp nu. Han föddes två dagar innan bf, föregicks av propp i tre faser och visserligen en fasligt aktiv mor som gick två-timmars-promenader åtminstone 3 dagar i rad innan den magiska dagen var inne.
Nu ser det ju lite annorlunda ut. Pga ischiasen kan jag knappt röra mig, än mindre stå stilla under någon längre tid. Inga proppar har gått (måste den det förresten?) och även om förvärkarna har varat ett längre tag nu så känns det liksom inget...? Annat än trött, trött, trött och ont, ont, ont.
Börjar dock känna mig mer psykiskt redo förutom att sonen under den gångna veckan plötsligt kommit in i en fas (?) där han är synnerligen gnällig, klängig, ömsom mammig, ömsom pappig och väldigt svårlagd. Skäms lite för att säga det, men gnällandet tär en smula på sinnesron och framförallt när dagen börjar lida mot sitt slut och tröttheten är påtaglig är gnällandet som ett slags billarm (eller varför inte som gårdagens hiskeligt irriterande glassbil som envisades med att köra förbi på vår gata vid åtminstone två tillfällen; fram och tillbaka; precis kring läggningen...).
Med allt detta undantaget, är den gnagande frågan just nu: NÄR?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar