Med en strålande glad son och en sol som just nu inte verkar vilja sluta lysa, känns t o m en fullständigt kaputt höft samt dess förlängning (dvs benet) hanterbart.
Förmiddagen har spenderats på lekplats och på väg från och till. Helgkänslan är total.
Sonens bandagelindning är dock fallfärdig (kan man skylla på vår hemmamiljö, måhända...?) och förhoppningsvis kan vi hålla ute smutsen tills på måndag då handen ska läggas om igen. Tur i oturen att detta inträffade på vintern så att vanten fungerar som ett naturligt skydd. Jag ser framför mig hur plågsamt det skulle vara att hålla honom borta från vatten och natur under vår- och sommartid...
Igår kväll kändes förvärkarna igen och det börjar kännas verkligt att snart möta den lilla människa som befinner sig i magen. Verkligt, men också lite skrämmande.
När sonen föddes blev det en bakvänd känsla av förlust i början när barnet jag lärt känna i magen plötsligt var borta. Gradvis vändes det förstås till stor kärlek till den nyfödde sonen allteftersom vi lärde känna varandra. Det är oerhört häftigt att få nåden att lära känna ytterligare en ny liten människa (om allt går bra). Någon som är annorlunda och helt egen med sina förutsättningar.
Nu ska här jobbas undan ett tag och sedan bär det av till mormor och morfar för lite eftermiddagsavlastning och veckohandel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar