Värkarna har svallat under natten och antalet minuter i djup sömn är lätträknade. I duschen försvann också den beryktade proppen med en mycket tydlig röd färg... (Usch, vad mycket KROPP det är just nu!)
Det är nog på gång nu. Men samtidigt tror jag inget förrän jag ser det. Eller kanske känner och räknar det.
Det var nästan lite sorgligt vid morgonbestyren idag (och då återigen inte sagt att vi sett slutet på det här än). Att krama R och konstatera att "jo, han börjar verkligen bli en stor liten pojke" som har egen vilja och egna känslor och eget liv. Nu lär han ju dessutom växa flera storlekar och plötsligt bli stor "på riktigt". Är det riktigt juste? Och är det inte lite försent för mig att reflektera över det nu...? Jaja. Inget är klart än och först måste det faktiskt födas ett barn och det är väldigt mycket som ska gås igenom tills dess. Huga...
Åh, jag hoppas att det är på g för dig nu! Det är olidligt att gå och vänta och hoppas... Kom igen, grynet, nu är det dags att komma ut och se världen! Jag håller tummarna och önskar lycka till på färden.
SvaraRaderaohii! Så spännande!
SvaraRaderaDet blir kanske du istället för jag som blir mamma idag på min BF :)
Här är det lugnt och händer ingenting...
Stor kram och lycka till!
C
Tack för tankarna! Och ovanför presenteras resultatet...
SvaraRadera