så var det inte tänkt att detta skulle bli en gnällblogg. Men när klämmandet av nerverna på fram- och baksida av lår och i ljumsken är så ihärdigt att jag skriker rakt ut och ischiasen bara blir sämre och sämre (och nu gjort att motsatt fot har börjat bete sig smärtsamt och underligt som följd av kompensationen med det benet), så kan jag inte annat än att gnälla... Ett slut på det här NU! Och idag är det bf. Men alas, inget ljus på horisonten. Snarare lika grått som februarihimlen utanför. Käck krumbuktande bebis som klämmer nerver stup i kvarten istället.
Och, ja, jag vet att det kroppsliga inte försvinner. Långt ifrån. Så länge sedan var det inte som jag satt där fast i soffan under bebis och amningskudde med en värkande bakdel och ett sårigt underliv, såriga bröstvårtor och en rygg som nog aldrig fungerat sämre. För att inte tala om eftervärkar som enligt alla ska bli än värre nästa gång... Och konstant sömnbrist.
I det här fallet byter jag nog gladeligen den här situationen mot nästkommande dock. Inga "Better the Devil you know", här inte... Eller, jo, det är kanske just det det handlar om? Har aldrig känt mig så här handikappad förut och då har jag ändå både opererat hjärta och knä efter långvarig knäskada...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar