Tänk vad mycket enklare allt blir när solen skiner och tänk vad ljusberoende det mänskliga psyket (åtminstone mitt) är för att kunna hantera stress och kris.
Situationen är dock just nu allt annat än optimal; sonen får vackert stanna hemma resten av veckan och så får vi se (läs: sjukvården se) huruvida han kan gå på dagis som normalt nästa vecka. Återigen, tur i oturen att skadan är så begränsad och att han verkar kunna använda sin hand på ett obekymrat sätt med bandage och allt. Det enda dilemmat är hur man ska kunna hålla en 20-månaders pojkes hand steril genom måltider och dagligt stök. Men även här handlar det väl om att ta varje situation för sig och att hoppas på den där snabba läkningen som barn ändå tenderar ha.
I övrigt försöker jag ta mig igenom nästa del i Bubers "Jag och Du" för kvällens samtalsgrupp och få tag på mitt intervjuoffer inför en snar deadline. Vem sa att ledig tid inför förlossning var ledig i ordets rätta bemärkelse? Snälla lilla barn i magen, stanna där du är ett tag till och gör din mamma glad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar