På senaste tiden har jag lagt märke till att vi i mina olika vänskapskretsar blivit alltmer ärliga. Kan det vara åldern som gör att ljugandet inte känns lika lockande längre?
För att ta ett otroligt ytligt exempel så fikade jag med en god vän häromdagen som jag inte sett på tja, två veckor... Vi var delvis föräldralediga samtidigt sist och hennes dotter är 5 månader yngre än R. Hon är, vad jag vet och tror, inte gravid igen, men samtalet handlade väl ändå mest om för- och nackdelar med andra graviditeten samt förstås skillnader av olika slag så här i slutskedet.
Jag vägde mig aldrig under graviditeten med R, men kan i efterhand säga att det inte kan ha varit många kilon upp det handlade om. Mest berodde det säkert på gynnsamma genetiska förutsättningar, men också oerhört mycket på att jag kunde hålla en hög aktivitet in i det sista.
Inte heller under den här graviditeten har jag vägt mig. Mest för att jag inte kan se något konstruktivt i vägande såvida det inte vittnar om ett direkt sjukdomstillstånd, men även för att vågen lätt blir en ångestboja. Och den här gången är det annorlunda. Det vet jag och har skrivit om det tidigare. Det handlar inte om 20 kilo, men definitivt fler än sist. Tror jag. Även om jag använder helt och hållet samma kläder som sist, så konstaterar jag att de sitter lite annorlunda och kanske något tightare... Det är inget som direkt oroar mig. Alls faktiskt. Men det komiska i det hela är att när jag antyder att jag blivit lite större den här gången, tiger min vän...
Och det är det jag har upptäckt. Vi är numera ärligare, inte kanske så mycket genom direkt konfrontation utan snarare genom att inte säga något alls och låta tystnaden tala. För 10 år sedan är jag övertygad om att vi skulle gjort allt i världen för att försäkra varandra om att inget skett. Inget alls. Och trots att det hade varit tydligt att så var fallet så skulle den där försäkran vara så mycket värd. Det var så en del av identiteten byggdes upp. Insikten nu är att det faktiskt inte är något värt. Livet i förljugenhet är ju helt enkelt ett liv i lögn och varför ljuga? Det är inte vänskap i dess riktiga mening. Det blir ju dessutom mindre att tala bakom ryggen på varandra om då också, eftersom jag inte behöver sona mina lögner genom att tala sanning (elak sanning) i ett annat och fördolt sammanhang.
Och nu, i väg till syndabekännelse och förlåtelse... haha.
Intressant iakttagelse om ärligheten bland dina vänner. Jag har talat varmt om ärlighet sedan gymnasiet när den där falskheten var som värst. Det där med att säga "du är JÄTTEfin i håret" för att sedan så fort personen gått vända sig till de andra och säga "hon såg ju inte klok ut!". Jag har aldrig fattat vad den där falska uppmuntran skulle vara bra för.
SvaraRaderaKram!
Jo, precis. Under gymnasiet blommade den definitivt som värst, men jag tror att (utan att ha analyserat tillräckligt iofs) den hade någon slags funktion när osäkerheten var som störst. Om jag ljuger och säger att hon är fin i håret trots att det ser ut som skräp, så kanske jag själv får leva i illusionen om att jag inte är naken (som kejsaren...). Well, har som sagt inte funderat så mycket på varför det var så svårt med ärligheten då. Kan det ha handlat om något så enkelt som att ge sig möjligheten att få skvallra?
SvaraRaderaSkönt dock på något bitterljuvt sätt att det verkar vara slut på illusionerna. Nu får man kallt acceptera att man är naken...
Kram!