Rutiner eller snarare brist på dem

Jag är, som tidigare meddelats, mycket fäst vid rutiner av alla de slag. Rutiner gör mig lugn, gör mina barn lugna (upplever jag) och är den enda fasta klippa som finns i trotsstormar.

Men nu är det ju förstås så att jag har ett enormt illamående-område längst bak i huvudet. En slags rutinbristsångest. Detta läskiga område handlar om att vi fortfarande inte riktigt pratat oss samman och fått till en rutin vad gäller Pyddens läggning och därmed egentligen båda barnens läggningsritual.
Jag upplever att kvällsamningen hänger kvar just p g a detta (och visserligen även p g a svinishotet), d v s så fort kvällsamningen försvinner måste vi ta itu med det och; orkar vi det? Har vi några uppslag/taktiker/smarta formler att ta till i det vakuum som uppstår?

Och grejen är att det börjar bli lite eller ja, ganska akut läge. Min bokcirkelsträff som jag längtat så efter på onsdag, sitter riktigt löst och är förmodligen utom räddning. Snart börjar jag dessutom jobba och well, i mitt jobb är det lite svårt att komma undan kvällsaktiviteter. Men det är ju också hela grejen med att sluta amma som känns lite jobbig. Kluven, helt enkelt.
Så, ni som har två barn, hur har ni löst situationen då man ensam behöver lägga båda barnen? Det kommer åtminstone för makens del att bli ungefär en kväll i veckan, för min del något färre gånger.

Sömn 2

Sömn kommer förmodligen vara ämnet för otaliga inlägg på den här sidan, men eftersom jag insett att jag är en junkie på området så kanske det inte är så konstigt. Där maken blir matilsk, blir jag sömnilsk, s a s.

Just nu håller vi på med de där evighetsläggningarna av Rubinen som inleddes strax innan han fyllde två och som jag massvis med gånger offentligen klagat över (inte för att jag inbillar mig att vi är de enda som har det så här, utan för att vi varit så bortskämda med just detta tidigare, till skillnad från en hel del annat).
Lilla L är i den fas då amningen störs av ljud, ljus, rörelser, människor etc och därmed har det som tidigare fungerade som sövande amning gått över till att vara "på-väg-till-sängen"-amning. Följaktligen har hennes läggning också börjat ta en del tid och haltar i sin trygghet. Och tanken har börjat formas i ett "vad gör vi nu?", "vilket är nästa steg?".

Jag kommer ihåg sen storebror var så här gammal, att vi vid den här tidpunkten började skapa de där rutinerna som sedan skulle följa honom upp till aktuell ålder och som funkat ypperligt;

• varva ner
  
• klä om till pyjamas och byta till nattblöja
  
• födointag
  
• borsta tänder
  
• "Gud som haver..."
  
• lägga i sängen, söva och gå ut.
  

På något sätt, med få undantag, har Rubinen sedan somnat själv på mycket kort tid, trygg i sin säng. (Visserligen med varierande antal nattliga uppvak). Vi har, tråkigt rutinkörande som vi är, undvikit att som familj vara på andra ställen vid läggdags än hemma och accepterat att livet fått en ny form. Det har som sagt funkat bra. Tills nu.

Man kan så klart stirra upp sig över en mängd saker vad gäller hur ens liv är inrutat eller där det saknar nämnda rutor eller också kan man acceptera faktum i ett; "Ok, livet är så här just nu". Det knepiga, tycker jag personligen, är balansen på denna lina. För ibland är det ju faktiskt helt nödvändigt att något fungerar på ett visst sätt. Man måste exempelvis kunna lägga två barn själv utan att inkalla hjälp utifrån. Man måste hitta ett sätt att leva på, inte bara överleva på. Om det innebär att rutinerna får ruckas på då och då, kanske det är så det får bli. Men, det handlar också om att intala sig själv att det är en kort tid, en tid då man får offra en del av det som man tidigare lyxat med (som kvällsaktiviteter en masse). Jobb, å andra sidan, är svårt att rå på och det är svårt att motivera arbetsgivarens schemaläggning med ett "min man kan inte lägga båda barnen, alltså kan jag inte ha någon kvällstjänstgöring".

Så, nu gäller det alltså. Nya rutiner för Rubinen, eller acceptans och väntan på ett fas-slut? Fasen, vad svårt...

Heltidsmamma

Ja, eller det är jag väl i o f s hela tiden, men idag var allra första hemmadagen på vår fruktade 15-timmars-period.

Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).

Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.

Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.

Röra och rutiner

"Rutiner, rutiner, mitt kungarike för rutiner.", säger jag och menar det verkligen numera. Och jag känner mig inte det minsta tråkig när jag säger det, trots att vänner som har en betydligt friare syn på sitt dygn verkar tycka att vi har det stelt och förutsägbart.

Rutiner har följt oss genom våra kolikperioder. De har varit stommen i det liv som känts allt annat än lustfyllt, men som åtminstone under dessa perioder varit det enda vi kunnat luta oss mot när vi svajat som mest.
Rutiner har fortsatt följa med på färden; gjort spontanmiddagar med natthäng hos vänner omöjliga, men fått oss att hitta på nya sätt att umgås på. Vad sägs om en eftermiddagsmiddag med start kl 15?
Rutiner gjorde mig extremt vältränad under min första föräldraledighet då jag i rask takt promenerade 12 km om dagen med vagnen bara för att sonen skulle sova på samma tid varje dag.
Rutiner är för kontrollfreaket en slags religion, men jag har inga svårigheter att erkänna att jag är ett sådant och att jag faktiskt mår bra av det. Numera, förstås.
Så vad är det värsta som kan hända i ett liv byggt på rutiner? Jo, att det inträffar saker som gör att rutinerna inte längre håller. Och den där lilla perioden innan nya rutiner byggts upp är alltid lika jobbig, oviss och magsyreframkallande.

Men nu är vi där - allra troligast så i alla fall. Sonen som alltid varit ett under i lättlagdhet har börjat bli rädd för att sova. Numera fungerar inte våra nattningsrutiner. Att vara småbarnsförälder gör en sannerligen ödmjuk och det behövs förstås. Det behövs påminnelser då och då om att de barn man har satt att ta hand om faktiskt inte kan programmeras. De är inga saker utan människor av kött och blod och de förändras. Precis som vi gjorde och förhoppningsvis fortfarande gör. Detta försöker jag intala mig just nu, när livet känns lite svajigt, innan våra rutiner sitter igen. För en sak är säker; jag behöver dem. Åh, vad jag behöver dem.