måndag 3 september 2012

Splittrad

Jag har, liksom många med mig, avletts på sista tiden. Instagram. Ett mycket bra format när man är på stående fot hela tiden och endast rör sig mellan dagis och huset (ja, bortsett från utflykten till utbildningen förra veckan då). Och osamladek är jag för den som är intresserad.

måndag 27 augusti 2012

Lyssna...!

Femårige R är disträ. Man skulle kanske t o m kunna mena att när man talar till (!) honom så talar man till en vägg 95% av fallen. Jag är egentligen inte orolig utan tror mig kunna se viss ärftlighet och har också hört andra med pojkar som beter sig liknande. Framförallt är jag nästan förvånad och överraskad (dumbstruck är ett bättre ord, varför finns det inte motsvarande i svenskan?) över hur många gånger man kan upprepa ett budskap utan att det går in. Och R's svar på varför han inte lyssnar? "Du pratar så mycket mamma att jag inte orkar lyssna...".

onsdag 22 augusti 2012

Det gör ont.

Koliktiden tycks för tillfället vara från ca 18 och pågår fortfarande nu kl 21.15 med en amningspaus mitt i. Måste säga att amning känns som förgiftning, men känslan går över, jag vet, om några månader.
Tv-tid är ju att glömma, men det är överskattat. Det går att blogga istället. Eller kanske hysteriskt trycka i sig smågodis. Eller både och.

Vardagsrealism

Ibland kan man (läs:jag) inbilla sig att livet hemma med en liten bebis - oavsett skrik eller ej - är rätt lugnt och möjligt att fylla på med åtminstone hundra andra saker som läsning, uppdaterande av diverse sociala medier, samhällsnyttig verksamhet av olika slag, studier, jobb, städning, tvätt och ja, allmän nytta helt enkelt.
Det inbillar man sig när bebis sover i korta sjok. Sen avbryts sovandet bryskt och då måste man rätt omgående lägga ned den aktivitet som man precis höll på med.
Värst läge är det förstås för studierna, eller typ de uppgifter som ska skickas in tämligen omgående till den kurs man ska åka iväg på om en vecka. Här gäller planering, planering och planering och ständigt ett worst-case-scenario-tänk (läs: realism) om ifall att plan A skulle skita sig. I det här fallet är plan B, om man inte skulle finna de där fina stunderna för studiemöjligheter under kvarvarande veckostump: lämna bort "stora" barn på lördag till deras mormor och morfar, låt bebis hänga med pappan som får störa vid amningsönskemål och försöka sno ihop en juste hjärnkapacitet tills dess. Låter det som en plan?

söndag 19 augusti 2012

Araknofobi i vardande?

En skillnad med huslivet jämfört med lägenhetsditot är mängden småkryp att hantera. Vi hade visserligen stora problem med pälsänger i vårt gamla hyreshus, men mängden är inte att jämföra med myrinvasion och framförallt spindelkaoset i radhuset. Två gigantiska korsspindlar har kunnat närstuderas under den gångna månaden när de belägrat källardörren respektive vardagsrumsfönstret. Källardörrsspindeln var riktigt obehaglig och gömde sig för att sedan hoppa fram stridsberedd när någon tog i dörrhandtaget. I natt togs det itu med problemet och hela tio (!) korsspindlar hittades på fasaden.
När jag skulle tömma badkaret på leksaker kravlade två monumentala spindlar till fram och trots att jag aldrig sett mig som spindelrädd, är just deras snabbhet rätt lätt att skrika åt. Samtidigt är jag uppvuxen med devisen: spindlars närvaro garanterar färre andra småkryp... Hu, åt alla håll...


Detta är en minivariant som häckade i tvättstugan idag.

Nattliga övningar

Efter två bra nätter, steg förhoppningarna om tillfällighet vad gäller just nattliga skrikperioder, men sjönk igen när jag vaknade halv ett av en ledset gnyende och snart skrikande dotter. Den här gången pågick det under en timme. Sedan var hon klarvaken och då tog maken över.
Eftersom det redan skrikits en hel del under kvällen, på samma sätt, inbillade jag mig dumt nog att dagens dos var klar.

Det är en klar fördel för hela familjen om mönstret medger vanliga nätter också, kan konstateras. Inte minst för föräldrarnas humör, psykiska hälsa och tålamod med fem- och treåring.

Och jag är rätt glad över att det är söndag idag och att vi gemensamt kan ta i.

torsdag 16 augusti 2012

Ok...

Nu har jag suttit i en timme med gallskrikande magonting. Jag gissar att jag får vänja mig...

onsdag 15 augusti 2012

Tredje gången gillt?




(Och egentligen vill jag inte göra ett sånt där tråkigt och gnälligt inlägg, men ventilerna är få i radhusidyllen och behovet att ventilera är stort...).

Som kanske en och annan bloggläsare uppmärksammat, led våra två förstlingar av kolik under sina tre (och en halv) första månader. Något som definitivt gjorde dessa månader till en tid som handlade om allt annat än spädbarnsmys. Överlevnad, snarare. Rätt och slätt.

Oddsen, som talade så fint för att en trea skulle slippa samma åkomma, ser allt lägre ut och i natt var natten då magontet fick mor och dotter att ofrivilligt hänga halvvakna och smådesperata vid varandra i dryga timmen strax innan vargtimman. Den ena med gråten i halsen och den andra med skriket, om man så säger.

Jag vet att jag har en tendens att springa i förväg med tolkningarna, men är man trött som tusan och hormonig är det inte riktigt någon som kan klandra...
Och då, framåt småtimmarna kan det vara så att man frågar sin översta arbetsgivare hur tusan Hen tänkte. Två, ok, liksom, men tre? Som den ödmjuka tjänare man är har man nu gett möjligheten för chefen att tänka om och förhoppningen är att det görs. Typ redan innan kvällen...

(Men hon är söt när hon sover.)

tisdag 7 augusti 2012

Det där med kärlek

Jag minns hur vansinnigt provocerad jag blev för dryga fem år sedan då jag läste förlossningsberättelser efter min egen första erfarenhet. Det var den där återkommande frasen "...och jag kände en enorm kärlek från det att hon/han landat på mitt bröst". Fast i varianter då.

Min egen första tid som förälder var inte kul alls. Jag kunde inte känna den där ofantliga lyckan och kärleken. Jag mådde dåligt. Av sömnbrist, av att inte räcka till för en konstant missnöjd och kolikskrikande bebis, av kemi i kroppen också förmodligen. Och av oro för allt, inklusive för oron som plötsligt tog upp mina tankar så där så att den uteslöt annat.

Mitt barn vägrade vagn, skrek sig igenom varenda biltur, tvingade oss att skapa rutiner för att överleva varje liten situation. Jag minns hur jag alltid var på språng för att undvika att hamna i en skriksituation ute på stan.

Sakta, sakta blev det bättre. Och när han var ett halvår kändes livet enklare igen. Ytterligare en tid senare väntade jag rätt oväntat lillasyster och fick då träffa någon att prata med. Om all den skuld som de där oskyldiga och i själva verket fina raderna i förlossningsberättelserna hade skapat i mig.

Kärleken kom ju och är gigantisk idag. Eller så fanns den där från början, men inte i det där rosiga och oblandade formatet som jag trodde var det enda godkända.

Och nu kan jag ändå förstå de där raderna. För varje erfarenhet är olika. Det hänger inte samman med vem barnet är, det hänger samman med vem jag är just då. Just nu. Och trots en hel del gnäll och kvällsoro, håller jag lugnet och känner att jag kan släppa fram kärlek på ett rosigt sätt. Lite löjligt låter det faktiskt, men livet är enklare om det vid sidan om det djupt allvarliga också kan få vara lite klyschigt...

måndag 30 juli 2012

New kid on the block




...är denna lilla fröken.
Hon kom till världen imorse, några dagar tidigare än beräknat, även hon som sin storasyster i vidöppen hjässbjudning. Modern är därför rätt mör, men dock levande. Och dottern är förtjusande. Men så är jag ju partisk förstås.

onsdag 25 juli 2012

Kan det vara sommar nu?




Om man intensivt koncentrerar sig på den här äppleträds- och luktärtsvyn och blockerar ut argt syskongräl, är trädgården just nu ett refugium för en mentalt trött höggravid kvinna.
Och för en person som egentligen inte är så förtjust i värme, är det trots allt skönt med en veckas sommarkänsla. Faktiskt. Temperaturen är helt lagom och måstena rätt få.

måndag 23 juli 2012

Och den stora tröttheten

Från en dag till en annan har den stora tröttheten tagit över. Länge har jag siktat på målet att göra mitt sista offentliga framträdande (viga lillebror) innan bebis och i veckan som gick var jag rätt orolig för att jag skulle stupa på mållinjen. Förvärkar av ruggig sort satte in...

Men. Lördagen klarades av! Det var roligt eftersom det skulle vara vansinnigt trist att missa en sådan familjemålstolpe och fest.

Och idag är jag bara trött, trött, trött. Knappast bebisredo, men tämligen redo att komma bort från just detta tillstånd.

De stora husprojekten har nästan helt och hållet bockats av, maken är så gott som klar med vad han måste ha gjort jobbmässigt innan bubblan drabbar. Det är bara jag som måste slutföra ett par uppgifter till mina kurser omgående. Och snacka om att det tar emot. Istället spelar jag rumble, ser gamla avsnitt av Frasier (skrattar bäckenbottenutmanande mycket) och äter choklad. Vilket iofs är rätt bra avkoppling alltihop, men nu när den stora tröttheten gör sig påmind, inser jag att jag lever i gränslinjetid... Kanske göra ett schema...?

tisdag 10 juli 2012

Födelsedagskoppen




Firad fint på sängen av glad familj med tjusig present! Kan t o m gå lite bättre idag än igår, men misstänker att även en slags foglossning sällat sig till de många graviditetskrämporna...

torsdag 5 juli 2012

Österlentid




Under snart en vecka har vi tagit semestern österut och spenderat tid i sommarhuset som vi lånar av svärföräldrarna. Det hjälper avkopplingen att byta miljö och livet är rätt enkelt här.

Idag är det fyra veckor till den beräknade tiden är inne och jag vaggar mest omkring och känner mig rätt otymplig. Jag är inte gigantisk, men känner mig det ändå.
Tränat har jag inte gjort sedan december (trots inhandlat träningskort), fast det är inte lättjans fel utan alla sjukdomar och skräp som detta året bjudit på. Det tycks ha varit ett rätt sjukt år för de flesta av mina vänner och bekanta; kanske inte omöjligt att den helt otroligt dåliga sommaren här nere i Skåne förra året är att skylla på...

Snart ska möte hållas om vad nästa steg med Rubinens njurar är och kanske blir det kirurgiskt ingrepp av något slag. Vi får också besluta om hur vi går vidare med den extremt dåliga vårdgången i detta också. Det gör lite ont att mina i grunden positiva bilder av vården ska bli så härjade av det här.

Skönt med respit från allt just nu i alla fall. Och positivt ser jag fram emot den kommande månaden.

söndag 1 juli 2012

Funderingar i juli

Det är juli och jag har så länge nu varit utan ord, men inte på ett dåligt sätt. Jag både saknar och saknar inte att uttrycka mig och bidar min tid för att se vad som kommer hända här framöver.

Just nu är vi på Österlen efter en vecka där vi varit uppdelade; jag i hemmahuset, barnen här och maken utomlands. Jag småjobbade och vilade om vartannat och passade på att gå på bio. Det kommer förmodligen dröja ett tag tills jag gör igen efter augusti.

Det har varit rätt tungt med hela utredningen kring Rubinens mage som visat sig handla om njurarna. Och det där med att leva i konstant oro (vilket man iofs alltid gör när man lever med barn) är påfrestande både för hjärta och huvud. Förhoppningsvis är vi visare när sommaren kommit till sitt slut.

Det var även rätt känslomässigt jobbigt att säga hejdå på dagis och lämna människor - både barn och personal - som vi levt så nära i 3,5 år. Dagen var passande regntung och grå och mina tårar var ett faktum. Jag har svårt för separationer. Det vet jag. Men jag trivs ju faktiskt med att det är så. Det är ju jag och kanske är det också därför jag drar mig så för att ta ett beslut om den här platsen?


söndag 20 maj 2012

Majkärlek

Syrenblomning, körsbärsblom och sköna (nåja) cykelturer med barnen till dagis på morgnarna.

Ny avdelning (Rubinens), ny förkylning med förfärlig hosta och nya envisheter och primadonnefasoner, men också många skratt tillsammans med den stora lilla treåringen.

Nytt läkarbesök med magont (som inte var urinvägsinfektion) och äntligen kallelse för njurundersökning, däremellan vredesutbrott och "ALDRIG I LIVET", men också pussar, kramar och mycket tankar i den lilla - snart femårige - pojkens huvud.

Nästan avbockat på jobbets helt absurda att-göra-lista, där jag tjänstgjort på 7 av 9 mässor på senaste tiden och samtidigt haft alla kursuppgifterna att ta tag i. Inga passande kläder, fortfarande ingen träning och tyvärr ingen läsro, mest rumble.

Utetid i trädgården, trötthet, glass, sol, vind och regn om vartannat.

Träffar med vänfamiljer och kvällar i extrem trötthet framför tv:n.

Maj, so far, i ett nötskal.

tisdag 1 maj 2012

Första maj

En stilla dag på jobbet med tusen (mja) olika skrivuppgifter, en kittlande bebis i magen och en kopp kaffe medan barnen har kvalitetstid med farmor och farfar. Kort sagt, en bra stund!


Och där blev det en magbild också, fast hemifrån...

måndag 30 april 2012

Måndagsläggningar

Ofta tar det ett bra tag för mig att se mönster i tillvaron och kanske är det i grunden bra; man blir mindre fördomsfull då, inbillar jag mig.

Fast ikväll uppfylls ett mönster som jag redan för ett antal veckor fann, nämligen de extremt sega måndagsläggningarna. Jag kan bara spekulera i varför det är just så här hos oss, men ATT det är, ja, därom råder ingen tvekan.

Efter en lång dag på dagis (ja, här är vi inte lediga...), styrde vi ut för att fira min mosters födelsedag och landade hemma igen efter mycket spring och rörelse vid 19.30.
Och fortfarande ligger Rubinen och vrider sig.

Dessutom är vi i en lång fas av väldigt osjälvständiga och separata läggningar och det innebär att det blir många minuters liggande vid sidan om två ålande och tjattrande barn innan läggningen är färdig. Jag VET att faser tar slut, men kan inte annat än sörja den kvällstid vi fortfarande hade när det bara var Rubinen som krävde sängsällskap för att somna. Det här är segt. Faktiskt. Och just idag inte alls mysigt.

söndag 29 april 2012

Kroppen tar över

Nu börjar det ganska påtagligt bli den lite tyngre delen av graviditeten; den som gör att jag varje gång förstår varför det nödvändigtvis måste ta slut inom en relativt snar framtid. Ryggen gör ont, det trycker nedåt en massa, går jag snabbare än ren linktakt får jag sammandragningar och trampdynorna börjar värka igen - som sist. Och då kan ja knappast klaga på att jag skaffat mig någon stor övervikt. Eftersom jag av princip inte väger mig, vet jag faktiskt inte var jag ligger, men tröjorna passar fortfarande, bortsett från magen då.
Vid det här laget vet jag ju om att ryggen inte kommer värka mindre sen, trampdynorna är bortom räddning och tja, trycket nedåt ersätts ju av andra nedre känningar.
Men.
Rörelserna i magen är ju ganska fantastiska. Det är de som gör att jag både första gången och förra gången hoppades på att få uppleva en graviditet igen (och självklart det faktum att det förhoppningsvis kommer en helt ny person på kuppen). Den här gången sitter moderkakan i framvägg, vilket gjort att allt fördröjts en aning och bitvis är mycket mer dämpat och skumt, men när hen ligger så att hen kommer åt, slås jag alltid av hur otroligt det egentligen är det där med att bära ett barn inom sig.

Och så har jag börjat räkna ner. Räkna ner till ledighet. För jag är trött och rätt oinspirerad. Det rimmar illa med att jag har tre extremhektiska veckor framför mig med produktionskrav av ganska stora mått. Kul grejer, för visso, men ointresset är påtagligt. Helst skulle jag bara vilja ligga och stirra framför mig. DET är väl det scenariot som är minst troligt, för tillfället.

fredag 27 april 2012

Glädjebesked

...inkom under veckan. Det visar sig att vi, trots allt, faktiskt fått plats på närmaste förskolan till båda barnen fr o m augusti!
Jag var helt inställd på att forsla tre barn in till stan under det kommande året och orkade inte riktigt ta ut den logistik-ekvationens nackdelar i förväg... Och nu visar det sig att det blir en vagnspromenad på fyra minuter istället för de nu 20 minuternas cykelväg. Ganska mycket bättre läge, får jag nog erkänna.

Fast sorgen över förlusten av alla de kontakter och vänner i form av personal, föräldrar och barn som vi fått under de 3,5 år som vi varit på den nuvarande förskolan är ett faktum. Allt har sina sidor. Det faktum att Pydd byter till Rubinens avdelning om en vecka, för att sedan gå där endast i 1,5 månad, känns lite lätt onödigt, men nu är det som det är.
Och det faktum att barnen byter förskola i samband med att det förhoppningsvis (om allt går väl) föds ett småsyskon, är kanske inte helt optimalt, men vi har en sommar emellan, så...

Det positiva, förutom transportsträckan och logistiklättnaden, är att Rubinen troligtvis hinner få lite vänner som följer med till förskoleklassen sedan och - förstås - att de gör flytten tillsammans. Så hade det kunnat drickas champagne, så hade det gjorts det ikväll! Jag tar mig lite choklad och gläds åt en ledig helg for once istället.

lördag 21 april 2012

Och ett effektivt sätt att inte få något gjort av allt som ska göras...

är att spela Rumble. Å andra sidan tömmer det huvudet väldigt bra och gör mig motiverad att jobba när jag väl spelat. Win-win, gissar jag...

Vardagsmödor

Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.

- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh

Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.

Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:

Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.

torsdag 12 april 2012

Livets gång

Och så har det nästan gått en månad igen sedan jag formulerade mig här. Tiden räcker inte till. Till något egentligen.

Jag funderar på vad jag gör och kommer fram till: jobbar, kör vardagsracet (när jag inte jobbar kväll eller helg), äter, stupar framför tv:n och sover. Och har dåligt samvete för allt det där andra som inte hinns med/orkas med just nu. Vissa saker vågar jag inte ens beröra med tanken med vetskapen om hur mycket det är att ta tag i.

All sjukdom i februari/mars/april har varit rätt seg. För tillfället har Pydden vattkoppor och hade det inte varit för mina föräldrar, skulle livet varit ganska omöjligt i denna stund. Jag är chef på jobbet den här veckan och maken har en deadline nästa vecka.
Två penicillinkurer fick slutligen bukt med mina bihålor, men jag låter fortfarande förkyld, påpekar folk, och träningen är ännu inte igång efter fyra månaders krasslighet.

På det stora hela låter det rätt negativt, när jag läser vad jag skrivit hittills och, hmm, 2012 har kanske inte varit till min största belåtenhet under sina första tre månader.
Fast jag har hopp.
Faktiskt.
Kvarskatten till trots, är det rätt gött att bo i hus och nu när jag känner mig lite friskare är det inte en dum tid att vara gravid. Jag gillar det faktum att jag dagligen cyklar sammanlagt 40 minuter, njuter fortfarande av de nästan två ensamma dygnen med maken över påsken och jag stortrivs med att vara handledare åt ytterligare en praktikant. Dessutom KAN jag äntligen ha fått napp om ersättare för mig under den tid jag ska vara ledig och jag känner relativt lugn i om det skulle bli så.

Det är vår i Malmö. Kall, men dock.
Jag har två och en halv månad kvar till ledigheten börjar med stora mängder uppgifter att bocka av, men ljuset och fågelsången... Ja, våren i Malmö är sannerligen inte dum.
Kanske blir jag bättre på att formulera mig här, kanske inte. Det får tiden utvisa.

söndag 18 mars 2012

På institution

Befinner mig i akutens väntrum för eventuell spolning av en extremt trilskande bihåla. Sjukdomskänslorna har varit monumentala i två veckors tid och igår bara grät jag.
Bara genom att vara här känns det dock något bättre och jag passar på att läsa kurslitteratur och fundera över sjukskrivning.
Är det ens möjligt liksom?
Men nu blir det vändning. Det måste det ju vara bli!

tisdag 6 mars 2012

En ögonblicksbild från en sjukstuga




Känslan av att inte kunna andas med näsan alls är nästan klaustrofobisk. När jag läste i FASS om att man bör kontakta giftcentralen om man överdoserar otrivin, kände jag mig lätt matt. I natt kl 2 när jag hostade loss lungorna kändes alternativet att INTE ta en dos otrivin till som att injicera en giftspruta...
Förhoppningsvis kan jag konstatera feberfrihet imorgon och bestämma då hur jag gör med begravningar, förberedelser för helgen och annat smått och gott...

söndag 4 mars 2012

Maratondans

Sjukdomarna har avlöst varandra här och i fredags gick äntligen båda barnen på dagis igen efter nästan två veckors sjuka. Då passade jag på att vara på utbildningsinternat med mycket trevliga meddeltagare.
Bortsett från en liten grej då. En medelålders man i gruppen envisades med att konstant hosta rakt ut i det ganska dåligt ventilerade rummet. Dag tre var 8 deltagare dåliga och igår kom även min hosta. Och snuva. Samt förfärande trötthet.
Fatta att jag varit sjuk sedan nyår med någon liten dags paus mellan omgångarna! Det går inte att se förlåtande på sådana (manliga) idioter som inte förstår att sjukdomar tenderar spridas om man inte verkligen är försiktig...

tisdag 28 februari 2012

Pydden 3 år

Hon är skämtsam, verbal och bestämd. Och väldigt väldigt självständig. Vår Pydd är idag kl 18.08 hela tre år och det är otroligt vad snabbt tiden gått.
Att hon är tre år innebär också att bloggen är dryga tre år, eftersom jag började blogga i väntan på att hon skulle behaga göra entré i världen.
Och nu är hon stor. Imorgon har hon lovat att hon ska lägga nappen för gott (och det är ett stort löfte kan jag berätta...) och det där med blöjor, ja... Om vi har lärt oss något på den här småbarnsresan, så är det att inte skynda på något som inte är riktigt moget än. Det blir bara backlash av det.
Storebror är bästa vännen och nu har vi absolut igen att det var något intensivt det första 1,5 året. För de leker mycket fint när de inte bråkar så att hårtussarna flyger.
Trots storebrors öra ska vi fira henne ikväll och idag sprang hon glädjestrålande in på dagis för att bli firad även där. Finaste lilla L!

Jobba hemma

När maginfluensan flytt, för den här gången (veckan? månaden? året... hoppas, hoppas...), dröjde det inte länge förrän förkylningen var ett faktum hos båda barnen.
Rubinen som fortfarande vägrar snyta sig och har en nästan panisk inställning till snor - både hos sig själv och hos andra - drar som vanligt in allt och är täppt, täppt, täppt. Och febern kom inte helt otippat i söndags.
Jaha, liksom. Mer pussel? Igår fick han spendera halva dagen hos mormor och morfar efter ett besök på gastroenheten, där utredningen kring hans mage går vidare och idag har jag jobbat hemifrån.
Eller, ja, jag har varit på vårdcentralen med en ojande Rubin som konstaterades ha öroninflammation. Penicillin och inväntande på att febern ska ge sig, helt enkelt.
Och ett mycket ödmjukt försök att skriva predikan inför helgens "mässa med stora och små" medan Rubinen spelar Angry Birds på iPaden...

fredag 24 februari 2012

Att välja fokus

Jag skulle kunna bygga stilleben av kräkskålar, handsprit, äppeljuice, plastad frotté och flytande alvedon.
Jag skulle också kunna konstatera att det varit en riktig skitvecka i ordets alla bemärkelser. Pussel, vab (min allra första - hör och häpna!), överträdda deadlines, dålig sömn och två akuten-besök. Icke att förglömma konstant oro och ett inställt 3-års-kalas. Och dessutom en Rubin som fortfarande lider hårt av sviterna, eftersom den ömma punkten är just magen.

Men istället vill jag berätta att jag under Svansjön idag kände rörelser i magen för första gången. Eller kanske snarare, rörelser som jag är säker på inte är tarmar eller annat oljud i magen. Något senare än de båda tidigare graviditeterna, men lika spännande den här gången. Och Svansjön var för övrigt lika fantastisk som jag hade förväntat mig.

måndag 20 februari 2012

Kräksjuka pågår!

Båda barnen än så länge...



onsdag 8 februari 2012

Irritation

Bild lånad från classic-movies.blogspot.com

Har under de senaste dagarna ägnat alldeles för mycket tid åt att irritera mig på Universitetet och dess administration kring anmälningar. Och även fast jag vet att det kommer att lösa sig i slutändan är jag mest irriterad över den ton de (manliga) ansvariga har i sina mail. Jag fick ett mailsvar vidarebefordrat till mig - säkert inte avsett för mina ögon - där det talades om mig som om jag var ett våp. Detta baserat endast på att det blivit ett fel med min anmälan som ingen tror existerar.
Jag börjar känna mig allt mer som Rosemary i Rosemarys baby eller tja, annan kvinna of choice i filmens värld som långsamt håller på att bli galen av att ingen tror henne...

Och kontentan av det här är ju att det där manliga översittarsnacket sker på så otroligt många ställen. Inom mina numera "vanliga" områden hanterar jag det med sylvassa svar, men så fort jag hamnar i sammanhang där jag är mer osäker... Ja, då lyckas de platta till. Fasen, vad det irriterar mig. Tur för Per och Johan att de inte har mig på andra sidan skrivbordet. Då hade tonen varit helt annorlunda, kan jag lova.

fredag 3 februari 2012

Det gäller att passa på...

Rapporten från Pyddens avdelning var nedslående. Kräket har smugit sig in som en katt bland hermeliner och jag testar värsta scenarier inför veckan som kommer, då jag är själv med barnen tre dagar...
Bara testet gjorde mig kräkfärdig.

Så jag testade de här istället:


Mja... Godare har jag ätit, men allt slinker ner just nu. Helst riktigt ordentlig mat och apelsiner. Men tja, även sånt här. Undrar var det ska sluta. Tar cykeln in i iskylan och hoppas på viss vardagsmotion...

torsdag 2 februari 2012

Och så sa det "poff".

Och plötsligt - över natten - gick magen inte längre att hålla in. Hur jag än försökte i morse. I samma veva försvann den värsta ömheten och tröttheten och det blev påtagligt att nu är det ny fas på gång.
Skönt.
Men.
Jag hade ju tänkt ligga lite lågt med det här. Både för de där två små som bor i huset och för de där som jag jobbar med. Åtminstone tills vi måste lägga semestrarna och tills chefen gått. Nu ser det lite illa ut om jag inte ska börja gå i liturgiska kläder (gudstjänstutstyrseln, that is) utanför kyrkan. Jag är inte den som brukar gå tunikaklädd direkt. Hmmm...
Men mest kul är det förstås. För det blir lite mer tydligt för mig nu. Att tröttheten, ömheten och nästan-kräka-varje-gång-jag-borstar-tänderna hade sin orsak.

tisdag 31 januari 2012

Bladet från munnen

Jag erkänner; min aktivitet här har verkligen inte varit stor det senaste... hmmm... halvåret. Det finns förstås en mängd anledningar. Mycket handlar om hur flytten skapat märkligheter i huvudet. Annat handlar om en vardag där det liksom öser på. Men en stor del handlar om det jag inte känt att jag kunnat/velat dela förrän nu.

Om allt går väl (och Gud vill) så blir vi fem i sommar.

Igår fick vi ett på-vägen-bevis (ultraljud) på att saker är ok just nu och en tyngd lyftes från mina axlar.

Oron den senaste tiden känns lite märklig. Kanske är det erfarenheterna av att saker inte är så självklara som komplicerar grejen; att det inte bara funkar pang, så där. I alla fall inte den här gången, i alla fall inte för alla.

Och ödmjukheten inför att det ändå faktiskt kan bli något är stor. Häftigt, omvälvande och lite skrämmande. Hur blir det nu liksom? Och på jobbet... Hur släpper jag det där...? Hmm...

Så nu börjar en spännande 2012-resa med två utbildningar, nytt hus, ny chef och... ja, kanske även en ny person att lära känna. Coolt.

lördag 14 januari 2012

Lista en lördag

Vad kan man förgylla en jobblördagskväll med om inte en lista! Lånad från Akan-Kakan.

1. Var är din mobiltelefon? Soffan
2. Var är din andra hälft? Bilen
3. Ditt hår? Uppsatt
4. Din mamma? Kreativ
5. Din pappa? Lugn
6. Det bästa du vet? Skratta
7. Din dröm i natt? Diffus
8. Din dröm/ditt mål? Harmoni
9. Rummet du är i? Vardagsrum
10. Din hobby? Sjunga
11. Din skräck? Plågor
12. Var vill du vara om sex år? Här
13. Var var du igår kväll? Soffan
14. Vad är du inte? Tålmodig
15. En sak du önskar dig? Visshet
16. Var du växte upp? Malmö
17. Det senaste du gjorde? Mailade
18. Dina kläder? Svarta
19. Din tv? Gammal
20. Ditt/dina husdjur? Burma
21. Din dator? MacBook
22. Ditt humör? Svårdefinierbart
23. Saknar någon? Några
24. Din bil? Lupo
25. Något du inte har på dig? Klocka
26. Favoritaffär? Bric-a-brac
27. Din sommar? Kall
28. Älskar någon? Många
29. Favoritfärg? Grön
30. När skrattade du senast? Idag
31. När grät du senast? Barngräl


Mja, halvlätt, det där. Men lättare än att vara grymt kreativ efter doplördag. Imorgon ännu mer jobb. Nu soffa och... glass?

tisdag 10 januari 2012

Förändringarnas år

Genom kikarsiktet ser 2012 verkligen ut att bli ett förändringarnas år. Och jag som är ganska obekväm med förändringar - i alla fall sådana som jag inte helt kan styra - ser fram emot året med en viss bävan.
Jag har inte gjort någon årskrönika och kanske hänger det samman med att året inte varit så roligt egentligen. Arbetsmässigt har det gått i samma gamla hjulspår och det har nog på ett sätt varit skönt; jag har helt enkelt inte känt mig tillräckligt kreativ för något annat. Just nu står det och väger, för det har precis blivit klart att min chef fått ett annat jobb. Det återstår ju att se på lite sikt var vi landar och tills dess kommer vi köra med ett decimerat arbetslag, vilket onekligen kommer påverka en del. Men grundkänslan är bra och det är roligt att det händer något där man faktiskt är med i processen att någorlunda påverka.

Men mellanårskänsla har det varit även i allt annat. Humör, ork, tålamod, prestation och så vidare. Och det är verkligen något jag hoppas på ska bli annorlunda under 2012. Förändringarnas kommer definitivt att hjälpa till i alla fall.

lördag 7 januari 2012

Rapport från radhuset

Nu är vi här. Och även fast lådorna tornar upp sig i källaren, trots att vi tömt långt fler än hälften, så känns det som hemma nu. Eller, jag tänker inte lika ofta på lägenheten längre och jag tycks ha tryckt undan varje impuls att känna "nu skulle jag redan varit hemma" eller "nu skulle jag kunnat springa ut och köpa choklad på tre minuter". Och det är ju bra. För det betyder att jag börjat anpassa mig.
Kanske är det bra att flytta under en årstid när fördelarna med hus inte är så många? För vi har liksom det roliga kvar att upptäcka i form av trädgården och lat försommar med kaffe på trappan och så småningom att barnen själva kan bege sig iväg utan att man tror att de blir överkörda så fort de lämnar porten. Så småningom säger jag, för det dröjer ju så klart ett antal år...
Till det oerhört positiva sällar sig det faktum att vi äntligen slipper frysa och det har jag längtat ihjäl mig efter, vintrarna igenom, i lägenheten där värden snålat snålat snålat med värmen...

Däremot har barnen reagerat kraftigt på förändringen och jag tänker att det ju är för väl att andra bitar i livet är stabila, som dagis och familjen som sådan, även om det tär en del med flytt. Och jag förstår det; inte minst för Rubinens del. Han flyttar från ett jättestort eget rum till ett mycket mindre delat med lillasyster och hans säng är numera en delad våningssäng med systern, den med. Rubinen har flippat totalt för minsta lilla grej och gråtit och skrikit flera gånger om dagen. Otröstligt. Och extremt besvärande, eftersom husen är tämligen lyhörda. Samtidigt känns det fjuttigt att bry sig om en sådan sak, för egentligen förstår jag ju honom och vill ta honom i famnen och säga att "det blir bra, det blir bra", men jag är trött och lättretlig och orkar inte vänta ut efter det att jag försökt lite tafatt att säga att "jag vet...".

Pydden är utåtagerande och trotsig i allt. Det har börjat bli något bättre och hon blir inte upprörd så fort någon av oss försvinner som hon blev ett tag. Det var viktigt att samla flocken när själva platsen inte var trygg. Lätt att förstå och svårare att göra något åt mitt i en flyttperiod.

Men jag tror absolut att det vänder och det känns redan som att vissa grejer fallit på plats. Inte minst det faktum att man kan tända en brasa så fort man vill med de stora fördelarna att huset värms upp. Mys och praktiskhet i ett liksom.