Jag minns hur vansinnigt provocerad jag blev för dryga fem år sedan då jag läste förlossningsberättelser efter min egen första erfarenhet. Det var den där återkommande frasen "...och jag kände en enorm kärlek från det att hon/han landat på mitt bröst". Fast i varianter då.
Min egen första tid som förälder var inte kul alls. Jag kunde inte känna den där ofantliga lyckan och kärleken. Jag mådde dåligt. Av sömnbrist, av att inte räcka till för en konstant missnöjd och kolikskrikande bebis, av kemi i kroppen också förmodligen. Och av oro för allt, inklusive för oron som plötsligt tog upp mina tankar så där så att den uteslöt annat.
Mitt barn vägrade vagn, skrek sig igenom varenda biltur, tvingade oss att skapa rutiner för att överleva varje liten situation. Jag minns hur jag alltid var på språng för att undvika att hamna i en skriksituation ute på stan.
Sakta, sakta blev det bättre. Och när han var ett halvår kändes livet enklare igen. Ytterligare en tid senare väntade jag rätt oväntat lillasyster och fick då träffa någon att prata med. Om all den skuld som de där oskyldiga och i själva verket fina raderna i förlossningsberättelserna hade skapat i mig.
Kärleken kom ju och är gigantisk idag. Eller så fanns den där från början, men inte i det där rosiga och oblandade formatet som jag trodde var det enda godkända.
Och nu kan jag ändå förstå de där raderna. För varje erfarenhet är olika. Det hänger inte samman med vem barnet är, det hänger samman med vem jag är just då. Just nu. Och trots en hel del gnäll och kvällsoro, håller jag lugnet och känner att jag kan släppa fram kärlek på ett rosigt sätt. Lite löjligt låter det faktiskt, men livet är enklare om det vid sidan om det djupt allvarliga också kan få vara lite klyschigt...
Nej, första barnet var då alls inte rosenrött att få.
SvaraRaderaKänner igen det du skriver så väl.
Skuldkänslorna har jag också burit på alldeles för länge.
Rosigheten finns där i alla fall.
Stor Kram
Du ska veta hur skönt det är att ha liknande berättelse även fast skulden inte är något roligt att gå omkring med. Jag jobbar fortfarande med min och funderar så på hur saker hade sett ut "om det varit annorlunda...". Och ändå vet jag att det är helt förödande att tänka så. För livet är som det är och blir nog bra ändå. Stor kram!
RaderaSå sant. Det hänger ihop med oss själva. Och tänk va tokigt det kan bli, att vi alla tror att det måste vara på ett sätt. Kärleken är så mångfacetterad även om den alltid finns där. Stor kram min vän!
SvaraRaderaVisst gör det! Och vi är ju dem vi är. Det där med det mångfacetterade är så svårt att riktigt acceptera och förstå samtidigt som det på ett teoretiskt plan är så självklart. Stora kramar tillbaka!
RaderaSå bra du skriver, visst är det så. Men lätt att tro att "alla andra..." Finns säkert de som trodde att jag levde i ett rosenskimmer när jag väntade skruttan, för det var ju inte så att man gick och grät...
SvaraRaderaPrecis: "alla andra"! Och nej, går omkring och gråter gör man ju oftast inte, så det är nog lätt att förmedla att allt är 100% roligt. Jag är så tacksam för de ventiler jag har (bl a här) som gör att det går att hanka sig fram i det som verkligen är berg-och-dal-bana. Och tack!
RaderaOJ! precis SÅ är det ju. Exakt. du beskriver det så himla himla bra. Varm kram!
SvaraRaderaTack fina fina du! Stor varm kram!
RaderaVisst är det så! Jag hade lite mer omkastat scenario kan man säga. Jag fick en dipp istället när bebin var ett par månader och man på något vis var "ensam" i vardagen. Tuffast var det nog att få barn nr2 då jag hade väldig ångest över att inte räcka till. Jämförde mycket med hur det hade varit med mitt förstfödda. Kändes som jag inte ägnade mig fullt åt bebin för tvååringen tog så mycket av min tid. Ågren med stort Å! Sedan insåg jag att det är helt enkelt olika, beroende på var i syskonskaran man hamnar. Det gick upp för mig när jag såg hur 1:an och 2:an hade varandra från start. Lycka! Så kan det också vara. 3:an och 4:an - då kände jag mig mer säker och vågade släppa iaf den sortens oro.
SvaraRaderaModigt att skriva om detta. Det är så mycket skuldkänslor som man brottas med som mamma. Du skriver rakt och fint och jag vet precis hur du känner och tänker. Hoppas koliken blir en kortvarig historia. Du vet i alla fall att du HAR klarat det två gånger förut. Kram på dig!
SvaraRaderaPS. Blir sugen på att börja blogga igen när jag läser dina inlägg. :)
Tack! Och ja, jag hoppas verkligen också att vi kan se en snällare version den här gången. För allas skull. Jag saknar ditt bloggande, så kan jag inspirera, gör jag det gärna!:) Kramar!
Radera