Livets väsentligheter

Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.

Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.

I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.

Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.

Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.

Tryggande BVC

Det finns såklart oändligt mycket åsikter om bvc. I allmänhet och på det egna, lokala och personliga planet.

Från allra första hembesöket, när Rubinen var alldeles purfärsk, till dagens öppna-mottagningsbesök med Pydd, har jag trivts och känt mig trygg med "min" bvc-sköterska. Hon är helt enkelt precis den jag behöver.

Som oftast handlade dagens samtal inte om närvarande Pydd, utan om frånvarande Rubin. När Pydds längd (74 cm) och vikt (9890 g) avhandlats, lättade jag mitt hjärta.
Om trotset. Om vredesutbrotten. Om känslan av att inte räcka till, inte göra rätt, vara felande länken. Om oron att allt inte är "normalt" i vardagsröran. Om olikheterna mellan barnen, som absolut inte handlar om kön.
Och även idag lyckades bästa A lugna mig, stötta mig, ge mig råd och bekräfta mig som förälder. Efter gårdagens hejdlösa 800-meters-hemresa från lekplatsen med Rubinen till fots i mörker och regn efter att jag totalt misslyckats med att få ner honom i vagnen, efter slag och bitförsök, hårdragning, sparkar och nyp, ja, då kan även den mest trygga behöva en bvc-A.

Och, ja, allt är ju förstås normalt om än EN sorts normalitet.