tisdag 29 juni 2010

Detta är inte Kanin


Det är en kopia. Äntligen inköpt igår efter Pyddens långa och kroppsvätskefyllda sjukdom. Hittades på Akademibokhandeln av alla ställen och fördes i all hemlighet till hemmet i centrala Malmö. Ännu har inget tvättbyte skett. Det är planerat till på torsdag. Rapport följer.

måndag 28 juni 2010

Att hämta sjukling från dagis

Jag vet inte varför det känns lika skamset de gånger vi blivit uppringda för att hämta upp sjukt barn på dagis. De två gånger. Någonstans inbillar jag mig att fröknarna tror att vi kört en rövare:
"Äh, vi stoppar i ungen en supp och kastar in henne/honom på dagis! De lär inte märka hur sjuk hon/han är förrän det är försent..."
Givetvis skulle vi ju aldrig göra så. Helt givet. Vet inte ens varför jag måste skriva det. Och ändå känns det som att de tror det. Nästan så att jag hör mig argumentera extra mycket för att "vi inte märkte någonting alls i morse och inte heller i går kväll". Det ska ju inte behövas. Det ska ju inte ens misstänkas att någon kör några rövare! Och därmed inte heller behöva försvaras varför vårt barn blivit sjukt så där hipp som happ på dagis. Men ändå står jag där med rodnad på kinderna och känner att jag på något sätt svikit dem. Attans.

Idag var det lillasyster som somnade på gården (inte konstigt eftersom hon vaknat kl 5 som vanligt och vägrat somna om).
Jo, hon är förkyld och jo, hon är inte riktigt på samma energiska nivå som hon är när hon är helt frisk. Men barn snorar och hostar överallt och ingen är ju på hennes friskhetsnivå. Jag känner ingen mer energisk person! Och i morse var hon faktiskt ok och även i går kväll...

Jag skyndade givetvis dit. Fem minuter senare stod jag där med en nyvaken och sur dam i famnen och röda kinder. En dam som hela vägen hem chantade "Bulle, bulle, bulle, bulle" och rusade fram till sin stol i köket för att realisera planen.
Men visst, hon är inte helt sig själv. Och det är inte jag heller.
Fast det är hon och inte jag som får spendera dagen hos älskade mormor och morfar imorgon medan modern begraver i ett kapell nära dig...

söndag 27 juni 2010

Och midsommarafton förstås...


Vi åkte ut till barnens farmor och farfar som har ett hus på Österlen. Där har vi även den stora glädjen att kunna spendera fler sommardagar snart.
En underbar dag med så småningom strålande väder, fantastisk sommarmat, härligt sällskap av makens (och såklart även min numera) familj och dans kring midsommarstång. Dessutom vattenhappening för Rubinen och kusinerna i form av sprinkler, försenat tårtkalas och presentöppning för Rubbe och faktiskt lite tid emellanåt att sitta ner (!). Det berodde nog dock tyvärr på att sjukdomen var i högsta grad närvarande för lillasyster.
Storebror njöt, trots feber, av att leka med alla flickorna och av att kissa utomhus. Bara sådär.

Riskläge

Midsommardagen spenderades mellan 8.30-17 på jobbet för mig och jag kände i halsen att något obestämbart var på väg. Idag fick jag bekräftelsen när jag vaknade utan röst och med en extremt slemmig hosta som under dagen satt bäckenbotten i high impact-träning.

Barnen är fortfarande märkta av blåsorna. I Rubinens fall på ett väldigt bokstavligt sätt eftersom hela hans ben, rumpa och fötter är täckta av små knottriga blåsor, som visserligen inte verkar göra ont. I Pydds fall är det nog snarare förkylningen - den hon delat med sig av till mig - som är värst. Fast blåsor i munnen och nya tänder gör ju inte saken bättre.

Veckan som kommer tornar verkligen upp sig. Som en kyrkvariant. Ett riktigt högt. Finns det någon vecka det här året som bara inte är vab-vänlig så är det nästa. Och så slits jag såklart mellan att tycka synd om mitt lilla ynk-barn och se begravningar, artiklar och planering inför hösten rada upp sig framför mina förkylda ögon. Just lustigt att inte kunna prata på begravningarna i veckan. Men natten kan ju bjuda på (önskvärda eller icke önskvärda) överraskningar. Den brukar ju göra det sedan barnen kom till världen...

lördag 26 juni 2010

Och rollerna går till...

Rubinen: Jag är Percy, Pydd är Thomas, pappa är Spencer och mamma är... öh... Diesel 10...


Obs! Man behöver vara lite insatt i Thomas Tåget för att uppskatta det fulla djupet av fördelningen... På bilden ser vi uppenbarligen Pydd och Rubinen. Mamma och pappa är för fula för visning.

Höstblåsor

...är vad de små lyckades med bedriften att skaffa sig.
Enormt plågsamt, tydligen.
Hög feber, till moderns stora lycka (not!).
Lägg därtill till en ny förkylning för lillasyster Pydd samt fyra nya tänder i samma blåsförsedda mun så får man en helt enastående kombo. Behöver jag nämna att humöret hos de två yngsta i familjen inte har varit direkt på topp...?
Nu lever hos oss ett egoistiskt hopp om att de kan gå till dagis på måndag, för sista veckan innan semestern dessutom med en lucka i arbetslaget att fylla samt en deadline för maken att hålla är inte direkt vab-vänligt...

torsdag 24 juni 2010

Att vara ett team

Vi har sannerligen jobbat på det. Teamarbetet. Och jag måste säga att jag tycker att det går bra; riktigt bra t o m. (Förutom de kassa nätterna då, förstås.)
Jag och min kära make är grymt effektiva. Sällan behöver vi dubbelkolla att den andre gjort vad hon/han förväntas göra. Allt flyter på. Det är skönt. Och kanske just för att det varit en resa dithän. Målet är enormt värt allt besvär på vägen, för det där att känna att det är rättvist är banne mig inte en bisak. Inte för mig. Jag kan ligga och skruva mig på nätterna över att saker inte är rättvisa. Och därför är det väldans skönt att i hjärtat veta att det inte är det som håller mig vaken utan att det just nu är Pyddens nedre hörntänder som ställer till det. Det och Rubinens mardrömmar.
Fast i natt fick vi sova obrutet från 23.00 till kl 5.00. Det är ett hallelujah-moment för mig. Underbart, underbart, ljuvligt, ljuvligt! Och snart är det midsommar (och en predikan ska författas. Kanske kommer den handla om sömn...;))!

onsdag 23 juni 2010

Lilla ynksyster

Pydd har feber för första gången i sitt liv. Hög sådan, dessutom.
Med Rubinen skapade vi snabb erfarenhet - han har varit ett riktigt feberbarn från 2,5 månaders ålder. Inte roligare för det, förstås. Men vant.
Och jag avskyr feber. Avskyr. Verkligen på ett så där intensivt och trummande-i-tinningarna vis. Oavsett är det såklart jobbigt att se sina barn sjuka. Personlighetsförändrade.
När den vanligtvis ständigt springande Pydd satt orörlig i mitt knä och feberandades höll jag själv andan och längtade till jobbet. För då kan jag låtsas som att vi inte har någon sjukdom på besök. Imorgon blir det pussel av och en svag förhoppning om att Rubinen eller någon av oss vuxna inte får samma sak. Pydd har en tendens att pussas med öppen mun på våra munnar och det känns just nu mindre kul.
Sa någon juni, snart juli?

Sjukt barn

... och då är det faktiskt lite strunt samma med teoretiska uppdelningar kring vab. För vissa saker måste helt enkelt göras och tas hänsyn till ändå och då är det underbart att ha barnens mormor och morfar på nära avstånd.
Så det blir jobb en stor del av dagen ändå, helt enkelt.

tisdag 22 juni 2010

Rubinen tre år

Nu är det tre år sedan vi låg där på patienthotellet; skakiga, lyckliga och precis nyblivna föräldrar. Tre år är en lång tid och en kort tid om vartannat. Det är svårt att riktigt greppa att pojken som är en sådan självklarhet i familjen inte var mer än 15 timmar gammal för tre år sedan. Redan då mycket ovillig att ligga själv, orolig och lätt high-maintenance redan från början. Jag gillar high-maintenance. Men nog har det varit en resa.

Han sjunger och pratar. Han leker gärna själv och behöver tid för sig själv efter en lång dagisdag. Den tiden spenderas fortfarande gärna på en pall framför byrån där han kan leka sina stillsamma billekar utan alltför stort ingrepp från lillasyster.

Lillasyster är på en och samma gång det bästa som finns och en riktig börda för den käre Rubin. De är ömsom glädjetjutande av att se varandra, ömsom värsta fiender med hugg och slag som viner.

Rubinen har en mycket stark vilja, men som ofta går att ta sig runt om man lirkar. Och lirkar. Och lirkar. Och lirkar. Han vet exakt vad han vill ha på sig och vad han inte vill ha på sig. Han vet också exakt vad han vill äta och inte äta. Vad han vill läsa och inte läsa. etc.

Jag svär ibland flera gånger om dagen över att vi ständigt kommer på kollisionskurs med varandra. Men lika ofta känner jag mig lyckligast i världen över att den här känslige lille grubblaren med den benhårda viljan finns och växer upp just hos oss; är vårt barn. Gode Gud, vad han har lärt mig mycket på de här tre åren! Och jag älskar honom så.

Avledning

Om dagislämningen är jobbig blir jag just nu raskt satt i andra tankar. Underbart ljuvlig rosdoft på asfaltstaket utanför dagisgrinden skapar paus och avledning i tanken. Även i den mest tydliga citykärnan göms påminnelser om livet...




fredag 18 juni 2010

Töcken

Vi sover inte. Igen.
Varje gång de här faserna inträder känns det som att vi alltid är där - i knappt öppna röda ögon, utbrott och järnsmak i munnen - men det är förstås inte sant. Och varje gång inser jag hur mycket färskvara sömn är. Det går inte att göra en insättning på sömnkontot i april för att sedan ta ut den igen i juni. Det står minus sedan länge.
På jobbet har jag nära till tårar nästan hela tiden. När jag passerar spegeln känner jag knappt igen mig för ögonen är inte mina; minimala och rödkantade. Och jag börjar få svårt att hålla reda på om det jag precis tänkte också lämnade läpparna eller om jag glömde öppna munnen när jag skulle prata.
Kruxet är ju just att vi inte har några marginaler just nu. Inga som helst. Vi ska jobba våra timmar, våra dagar, och hämta, lämna, leka, laga mat på de vanliga tiderna.
Trots att det kändes som sömnsjälvmord var jag tvungen - efter dygnen på egen hand med barnen - att träffa vänner i förrgår och igår.
Hemma kl 22.30 känns som att man riskerat liv och hälsa.
För någon vaknar någon gång mellan kl 2-4 för att sedan vilja gå upp kl 5.15, medan den andre vaknar någon gång mellan 24-1 och sedan 5.50. (Och det är mörklagt och allt är enligt rutiner utan mat på nätterna. De bara sover som krattor.)
Och om vi ska få ihop våra liv måste maken lämna hemmet senast 7.15 för att kunna hämta i rimlig tid.
Är det så här det ska vara?
Inatt föll en droppe för mycket i bägaren när vår hyresvärd "glömt" att meddela att de gjort en utvändig målning av fönstren in mot gården. Det innebar att vi helt oförberedda insåg att Pydds rum var obrukbart, fick lägga henne i köket och när hon sedan vaknade var hon vaken mellan 0.30-2.30. Som tur var sov sig Rubinen igenom allt skrik och gråt.
Jag ber för en snabb fasändring. En natt av usel sömn då och då är vad man får räkna med som småbarnsförälder. Det vet jag. Men några veckor i streck, så där, och i kombination med en period av klimax i trotsutbrott gör sannerligen junilivet lätt komplicerat.

tisdag 15 juni 2010

Dagens låt

Idag är en sådan dag; lite seg, men med ett taktfast dunk.

Prisar min stjärna

...varje gång jag påminner mig om att saker hade varit oändligt mycket svårare att få ihop om jag inte hade haft min älskade make i den här logistikkarusellen. Maken som nu är utomlands.
Det blir med andra ord pussel idag. En sur och småkrasslig Rubin blir först passad av sin mormor och morfar och får sedan följa med på jobbmöte. Suck.
Rubinen är inte värre än igår, men har fortfarande klet i ögonen. Och är på så förskräckligt uselt humör, fastän det är jag och inte han som väckts tre gånger i natt av olika barn. Känns som en bra dag i vardande.

måndag 14 juni 2010

En observation

De allra flesta mammor som är ute med barn på lekplatser interagerar och kommunicerar på olika sätt. Med sina barn, med andras barn och med varandra. Det innebär att bråk ofta kan avstyras. Man ser vem som började och vem som hamnade i kläm. Man kan faktiskt vara ganska opartisk domare i de flesta lekar. Och framförallt delar man upplevelsen med sitt barn.

En stor del av alla pappor som ensamma är ute med sitt barn eller sina barn på lekplatser är mycket upptagna. Det känns trist att skriva det; men det är inte i kommunikation med någon närvarande utan med sin mobil. Märkligt och konstigt. Umgås man så lite i vardagen att man inte vet hur man ska leka tillsammans? Tar man tillfället i akt och låter andra människor passa ens barn?
Jag blir faktiskt ganska ofta provocerad av det här och vill som bara den att det inte ska vara så som jag uppfattat det. Självklart finns det lysande undantag (min egen man, t ex, hoppas jag på) som leker, läser av, lotsar och lämnar ifred när det är läge för det, men faktum kvarstår att det sällan dröjer så länge innan den där sabla mobilen dyker upp i handen...

Feist - 1234

Åh, detta känns som dagens soundtrack. Bra energi efter en lite råddig natt ensam med barnen...

söndag 13 juni 2010

Dopdagsfirande

Idag för ett år sedan var det ungefär samma väder (15 grader kallt men långt mer sol).
Vi firade dopgudstjänst för Pydd och lille storebror Rubin skötte sig så där övernaturligt bra som bara händer när man förväntar sig något helt annat...
I dag tittade vi igenom alla bilderna för att påminna om dagen och Rubinen som koncentrerat hängde vid varje foto brast vid sista kortet på farfar ut i ett "Jag älskar farfar". Härmapan Pydd plockade upp och upprepade hela frasen till vår stora förvåning...

Pydd blev firad av en av sina faddrar i förmiddags med en mycket fin vindsnurra, fika och lek på lekplats med båda familjerna. Trevligt.
Och till middagen på kvällen tände jag både Rubinens och Pyddens dopljus. Det funkar ju faktiskt med levande ljus trots att ljuset inte tycks försvinna alls för tillfället. Märkligt eftersom solen aldrig visar sig...

lördag 12 juni 2010

Tumhållning

...för att kletet i Rubinögonen inte under några omständigheter har med trista saker som ögoninflammation att göra. Känns som att vab i juni borde vara förbjudet (och är helt klart inte uppskattat av kollegor som gått på sommarschema...).

I övrigt har förmiddagen idag spenderats med att springa efter en kanelbullespeedad son på Moderna. Vad var det för utställningar egentligen?;)

fredag 11 juni 2010

Nionde och sista inskolningsdagen

Efter minst en halvtimmes gräl och lirk med Rubinen om ytterkläder, kom vi så äntligen iväg till sista inskolningsdagen. Då hade Pydd somnat i sulkyn och sov gott hela långa 10-gå-i-Rubin-takt-minuterna till dagis. I begynnande regn.
När vi var framme hade det börjat dugga lite mer. När Rubinen väl var inlämnad på sin avdelning och jag påbörjat omklädningen till regnkläder av en nu yrvaken och ledsen Pydd, så ösregnade det. Pydds avdelning skulle ut på utflykt och grilla korv. Hela dagen. Imponerande, tycker jag. Inte minst med tanke på att det ösregnade i stort sett hela dagen. Tydligen sprack det upp precis då korvarna skulle inmundigas, berättades det för mig vid hämtningen.

Min dag var hektisk. Kylskåpet storstädades och utrymmet under vasken som senast städades för några år sedan (liksom kylskåpet, tycktes det som) renskrubbades. Jag fikade med vän med dotter som precis firat sin första skolavslutning och köpte sedan knälappar till Pyddens manchesterbyxor som efter arvet från Rubin starkt behövde lagas.
Efter dagis tog vi med oss Rubinens kompis med mamma och lillebror hem och leken fortsatte någon timme. Och sedan blev det fredagstradition.

På måndag är det på allvar ut i livet av heltidsarbete och dagissnurr. Och då är jag dessutom ensam några dygn med de två dagisbarnen. Hmm. Jag håller tummarna för att inga sjukdomar smyger sig på under helgen som t ex ett utbrott av vattenkoppor hos en viss lillasyster...

torsdag 10 juni 2010

Åttonde inskolningsdagen

Lämning ute på gården av båda barnen. Pydd började gråta så fort hon såg sin ansvariga fröken och förstod att jag var på väg. Rubinen stack iväg med en av favoritkompisarna och sa inte ens hejdå.
Jag gick hem genom rusket med en tom sulky och kände mig lite konstig.

Dagen gick snabbt.

Efter mellanmålet hämtade jag först upp en glad Rubin vars tröja var bajsfläckig. Hmm. Det var dessutom inte första gången. Ser de inte och känner de inte lukten? Pydden stod och dansade med övriga barn och blev gladgladglad när hon såg mig. Allt hade gått bra. Hon hade ätit pommes frites men inte panerad fisk, ätit macka till mellanmål och druckit en massa mjölk. Och varit glad. Så skönt. Ja, verkligen. Imorgon är sista inskolningsdagen och den ser likadan ut tidsmässigt.

Idag har jag hunnit städa garderober, sätta upp diverse grejer på väggarna, pratat i telefon och ätit en två-timmars-lunch med en vän jag inte träffat på evigheter. Samt köpt en ny barbapappa-tröja till Rubin i födelsedagspresent. Det är helt sanslöst vad mycket man hinner när man får bonustid.

Dagens låt

Detta är dagens soundtrack (fast egentligen var det framförallt "It had to be you" med samma Vera, men denna duger bra också.). Jag städar, pratar i telefon och funderar över livet.

Sjunde inskolningsdagen

Jag lämnade Pydd inne efter att först ha lämnat av Rubinen i kapprummet med alla kompisarna som var på väg ut. Han var väldigt oberörd. Det kunde man dock inte säga om Pydd. När hon snabbt konstaterat att jag inte skulle stanna blev hon ledsen och klamrade sig fast. Hennes jämmer och gråt följde mig ut och fanns med under dagen som en dov matta i de lediga timmarna.

Jag hann dock en hel del. Rensa pälsänger-garderoben, gå iväg med kläder till Myrorna, handla på torget, prata med Rubinens dagiskompis mamma i telefon, fika och handla.
Lätt rastlös var jag i god tid till hämtningen. För en gångs skull - och det låter förstås hemskt - så riktigt längtade jag efter att hämta dem. Båda två. Jag hade tankat energi under dagen och kände att jag orkade "vara med", orkade parera vrede, gnäll och envisa viljor, men också att jag orkade hitta på roliga saker.

Och plötsligt kändes denna nya situation med färre timmar tillsammans som en möjlighet istället för ett hinder. Så vill jag välja att se på det. För givetvis handlar det inte om att jag inte längtat efter dem tidigare när vi varit ifrån varandra, utan om att jag knappt hunnit ikapp mig själv med tankarna eller för den delen hunnit börja längta, innan jag totalt ska fokusera på någon annans behov och då är det ju inte roligt. Då är det bara plikt och ok.

Pydd hade somnat vid vilan efter 3 arga minuter av envist jag-vill-inte-ligga-i-vagnen-gräl med en av fröknarna. Med sin älskade kanin. Och hon sov fortfarande när jag kom med en glad Rubin i släptåg upphämtad från sin avdelning. Han satte sig helt sonika på golvet och lekte med barnen som att han kände dem. Det gör han väl förmodligen också, men det blir så oväntat när det handlar om barn som jag inte ens vet vilka de är. På en annan avdelning. Vilken koll de har!

Idag ska Pydden även äta mellanmål med de andra barnen innan det är dags för hämtning.

onsdag 9 juni 2010

Klädbråk

Rubinen har börjat med nya takter i bråksymfonin. Nu är det inte bara ytterkläder längre utan kläder i största allmänhet.
När det är dags att byta om till pyjamas skriker Rubinen: "NEEEEJ, jag vill inte ha nattøj! Jag vill ha den tröjan jag har på mig!"
Och det hade ju inte varit ett problem egentligen, om det inte sedan är samma visa på morgonen, fast omvänt, vilket i så fall resulterar i att han ständigt går i en och samma, allt smutsigare, tröja. Fast det finns ju förstås lirksätt att nå det resultat man önskar. Och det blir oftast byte, fast till någon annan tröja som HAN väljer. Förstås.

Men. Om Rubinen fick välja helt och fullt skulle han alltid ha samma tröja. Dag som natt. Nämligen denna:
Och grejen är; den är VIT och kortärmad. Men visst har han sinne för estetik för han är strålande fin i den. När den är ren och det är vackert väder ute. Mest älskad är den kanske för att han fått den av farmor och farfar. Och det är ju svårt att argumentera mot.
Så då blir det följande lösning... Var är tröjan?

tisdag 8 juni 2010

En fin eftermiddag

Det var en glad och tillfreds Rubin som mötte upp på dagis (utan sårad blick eller vad jag nu föreställt mig efter lunchens reaktioner).
En nöjd pojke som gick perfekt vid sidan om vagnen hela vägen hem, som på sitt vanliga lilla vis kommenterade de "busar" som cyklade på trottoaren och som satte sig på knä och pussade ett tiotal blommor utplacerade på en trappavsats.
En liten människa som så märkbart blir äldre och klokare för varje dag och som förstår att lillasyster är yngre och mindre klok. Åtminstone då och då...
En som förvånar mig dagligen genom sina betraktelser.
Idag berättade han för mig, när jag hämtade honom, att imorgon så ska Pydd minsann sova på dagis, men idag kunde hon inte göra det, för det fick hon inte.
Och på lekplatsen lekte de så fint så fint; kastade sig uppför klätterställningar och nerför rutschbanor (jo, Pydden fick hjälp upp, men inte ner...). Hela tiden tillsammans. Det är så fantastiskt att se hur de verkligen trivs ihop - merparten av tiden i alla fall - och hur de håller koll på varandra; vet att de hör samman. Mina fina fina barn.

Sjätte inskolningsdagen

Hela familjen uppe kl 5.20. Sådär kul. Med lite ansträngningar, irritation och småsurhet på alla fronter somnade Pydd igen efter några timmar. Bra, för lunchutsikterna...
Rubinen å andra sidan gnällde och gäspade, men blev så småningom på bättre humör i tid till dagisavfärden.
Lämningen av honom gick som en dans och gråten hos Pydd, när jag gick idag, var mindre häftig än igår. Skönt.
Det rapporterades vid hämtningen att hon ätit. Jättebra. Ett mycket gott tecken, för hon är en storätare av naturen och om hon börjar agera "som vanligt" är det ju strålande.
Dock hamnade vi i samma situation som igår när vi skulle gå och hade jag varit mer offensiv hade jag konfronterat personalen bättre. De har gett oss tillåtelse för Rubinen att vara där på de tider han behöver; det borde vara överagerat då. Varför känns det inte så? En specialpedagog som jag tyckt illa om från början, eftersom hon är extremt skuldbeläggande utan att vara insatt, befann sig också i hallen när Rubinen snyftade över att han inte skulle gå hem med oss idag utan stanna i två timmar till. Jag kan ge mig på att hon intrigerar järnet nu.
Imorgon är det andra rutiner. Då stannar Pydd över vilan. Efter den hämtar jag givetvis hem båda två.

måndag 7 juni 2010

Hostan from hell

Har precis spenderat en läggning med att vid varje hostattack ruska om på-väg-att-somna-Rubinen. Det är så tröttsamt det här och förmodligen är det en kombination av lördagens träningspass och festkväll som är roten till denna synnerligen irriterande hosta. De senaste årens dagissjukor har visserligen renderat en del hostkonsekvenser och Noskapin finns hemma. Trots detta vaknade jag av min hosta i natt, när båda barnen som genom ett trollslag sov igenom. Aldrig ska det väl klaffa helt...

Femte inskolningsdagen

Efter en hel natts sömn för Pydden (och även för oss! HURRA!) bådade det gott inför lunchdeltagandet idag. Glad och käck gav hon mig alla bilar i lådan, brummade runt med dem på golvet och sprang den nu "vanliga" rundan i lokalerna. Efter 40 minuter sa jag hejdå till henne, hon började gråta, hjärtat snörptes samman och jag gick modfälld hemåt med minnet av två ledsna barn vid lämningarna. För, ja, även unge herr Rubin grät när jag och Pydd lämnade hans avdelning för att gå in på hennes.
När jag så kom tillbaka klockan 12, rapporterades det att nappen hittat in i munnen, hon hade varit ganska så trött från 10.15, men hållit sig vaken under lunchen. Dock hade inga direkta mängder mat intagits. På väg ut, är vi tvungna att gå förbi Rubinens avdelning och han sitter så att han ser hela hallen och utrymmet innanför. Givetvis fick han syn på oss. Och blev jätteledsen.

Och vad svarar man honom när han också vill följa med hem, men det inte riktigt känns som rätt alternativ (för att det regnar, för att den stimulans han behöver inte riktigt finns i lägenheten med oss två efter en hel helg av just sådan stimulans, för att jag behöver Pydds sovtid att kurera en enerverande hosta och en helgtrötthet; för att det inte är vad jag planerat)?

Jag tycker att jag får personalens blickar på mig; det känns som att de tycker att jag är en egoistisk och kall mamma som inte tar mitt stackars äldsta barn med mig trots att jag egentligen kan. Som inte vill umgås med honom när jag borde vilja, borde kunna, borde veta att det är bäst så. Det känns inte som att det är lönt att gå in i försvar. Jag har fått besked från dem att han får vara där under de här veckorna. Så mycket som han behöver. Inte så mycket som han vill, märk väl. Och jag måste väl få lov att bedöma det?! Eller? Fasen vad jag avskyr sådana situationer...
Vi hämtar honom halv tre.

sunday morning

Till detta soundtrack skulle jag gärna vaknat igår efter en på alla sätt fullspäckad lördag. Men det går liksom inte riktigt att få den känslan med två små pigga och ett huvud med massa härliga festminnen och en lätt huvudvärk samt tunga trötta ögon.... Så jag lyssnar på den idag istället och njuter av ensamtid medan båda barnen leker på dagis.

fredag 4 juni 2010

Fjärde inskolningsdagen

Med andan i halsen sprang vi in på gården i sista sekund (två barn, tvätt och diverse annat hade lagt krokben för en bra planering på morgonen).
Utedag i fantastiskt väder idag med även storebror närvarande. Rubinen var inte det minsta intresserad av mig och var jag satt. Och det var verkligen så underbart att se och känna. Jag har varit så orolig för att han EGENTLIGEN inte gillar sitt dagis, men, ja, av saker att döma, så är det inte så, trots att hans fyra vänner saknades allihop idag.

Pydd hade sin bror som sällskap stora delar av förmiddagen. Fast inte hela tiden, på långt när. Hon fixade och donade. Gick i rabatterna, grävde i sandlådan, gungade på gungbräda, "cyklade" (men hade inte ro att sitta bak, vilket inte förvånar det minsta), sprang, klättrade och hoppade. Och då och då kom hon fram och tankade lite. "Mammaaaaaa! Bär! Kraaaaam!"

Även idag var jag flankerad av andra barn. Det är otroligt kul att umgås med barn och faktiskt inte bara de egna. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle komma till ett sådant stadium i mitt liv; jag som alltid tyckt att barn är så fruktansvärt ointressanta... Det är också otroligt kul att se hur de tar sig an en ny liten och hur engagerade de är i henne. Tyvärr mest flickorna, förstås...

Jag gick även idag vid halv elva. Ledsam lämning. En gråtande Pydd och en mamma med en svidande tagg i bröstet. Fast jag är ju luttrad. Det är jag ju...

När jag kom tillbaka efter lunch, kl 12, sov Pydd. Hon hade blivit så trött under middagen att hon helt enkelt däckat. Inte helt förvånande det heller. Svårt att kombinera nattsudd och tidiga morgnar med röjande på dagis... Förhoppningsvis kan detta vända hennes dåliga sömntrend något, åtminstone i längden.
Och nu sover hon fortfarande, fast i sin egen säng.

Beslutet fattat

Eller, ja, det fattades igår eftersom vi hade en ynka pytte-betänketid på ett dygn.

Grejen är att vi för någon månad sedan äntligen fick in ansökningarna till två friskolar samt tillhörande förskolor i närheten. Båda förskolorna är en automatisk gräddfil in i respektive skola och båda skolorna är bra.
Eftersom jag haft en riktigt skitig grundskoletid, vill jag som den kräftmor jag är inte under några omständigheter utsätta mina barn för samma slags område och samma slags uppsättning av elever som jag hade när jag växte upp. Det kan man SÅKLART aldrig garantera. Och mina barn är förstås inte jag. Allt det där vet jag ju. Men eftersom vi inte har förmånen att kunna lägga många många miljoner på hus så inskränker sig områdena som ryktes- och erfarenhetsvägen är något bättre till ett fåtal och därmed; ja, då återstår friskolorna. För att göra en lång historia kort;)...

I förrgår fick vi så ett samtal från föreståndaren på en av dessa förskolor som erbjöd oss två platser till hösten. Redan. Vi hade inte haft ens en tanke på att det kunde komma så snart; erbjudandet. De var specifikt intresserade av Rubinen eftersom en -07 pojke saknades i balansen.
Vi funderade och funderade. Vi gick som Professor Balthazar och grubblade; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi ringde föräldrarna (våra), förälder på skolan och pratade med vänner. Vi suckade och stönade. Jag skällde och morrade åt barnen och saknade allt tålamod. (Och insåg hur jag fungerar under den här typen av stress... Inte bra.) Till slut tog vi ändå beslutet att det inte riktigt känns logistiskt möjligt just nu av olika anledningar; påbörjad inskolning av Pydd, utlagd semester, inrutat sommar- och höstschema, stressade deadlines för maken osv. Till jul hade det varit en helt annan sak. Helt annan.

Vi står kvar i kön med föga hopp om att bli erbjudna några förskoleplatser igen och säkerligen kommer vi ångra oss. Många gånger. Många många gånger också. Men. Ja, nu är beslutet fattat och vi står vårt kast. Hoppas nu att det vi har är så bra, att det var värt att ge upp något så fab för...

torsdag 3 juni 2010

Tredje inskolningsdagen

På väg till dagis mötte vi Rubinens bästa T som kom tillbaka igår från vattenkoppsisoleringen (fast numera isoleras man ju inte tydligen...). Det gjorde att Rubinen inte direkt var svårlämnad.

Idag var vi ute på gården och jag fick sitta på en bänk och "vara tillgänglig". Lite märklig känsla att sitta där själv, när fröknarna gick iväg och satte sig på annat ställe. Å andra sidan hade jag ett jämnt flöde av barnsällskap.
Rubinen gick iväg med delar av sin avdelningen för att fotograferas utanför sin port som en del av deras projekt om vilka de är. Några av de kvarvarande barnen tog som sin uppgift att vara Pyddens mentorer och höll ett strängt öga på hennes göranden.

Pydd brydde sig inte nämnvärt om mig; kom fram då och då och sa "Hej mamma!"
Och jag funderade på det där med oron som sjunker undan en del med andra barnet. Jag satt utan ens en fjäril i magen när hon klättrade upp på höga ställen. Jag vet att hon reder ut det. Eller så trillar hon, men då reder hon ut det också. Och när en liten (elak) unge kom fram till henne, tittade sig omkring och sedan puttade henne så att hon ramlade, sprang jag inte upp och skällde ut honom. Pydd reste sig upp och gick därifrån utan en min. (Fast sedan skvallrade jag...;))

Efter 1, 5 h skulle jag gå därifrån i 20 minuter. Det gillades inte. Då höll hon sina starka små armar hårt om halsen på mig och grät - skrek - men även här har jag ju blivit luttrad. Rubinen har inte direkt varit lättlämnad...
När jag kom tillbaka möttes jag i hallen av en strålande Pydd som bara gav mig en kram och sedan ville ner igen. Och hon verkar redan känna sig hemma där!
Imorgon äter hon även lunch...

onsdag 2 juni 2010

Dilemmat av ett val

Vi har en rasande kort deadline - till imorgon - för att göra ett ytterst viktigt val. Och jag som varken gillar plötsliga förändringar eller korta deadlines. Suck.

Andra inskolningsdagen

Idag hade inskolningsansvariga fröken raggat upp tre tjejer i åldrarna 3,5-6 år för att hålla ordning på vilda galna Pydden.
I två olika samtal med två olika fröknar på avdelningen, väcktes en lätt oro över köns-stereotypisering. Dels handlade det om att använda småflickornas ansvarskänsla för att hålla reda på Pydden, dels om att en vit dopklänning ansågs vara mer tjejig än en i linne. Hmmm...
Ifråga om det första, hoppas jag att ansvarskänsla inte bara positivt förstärks hos flickorna på förskolan; för om något år befinner sig väl Pydden i samma sits som flickorna idag. Och idag är hon snarare typen som springer, studsar, tar för sig och härjar. Det tycker jag att hon ska fortsätta med. För jag har sannerligen inte hjälpts ett dugg i mitt vuxenblivande av att vara "duktig flicka". Kan hon slippa, med allt vad det innebär, så är jag oändligt tacksam.
Rubinen däremot är och har alltid varit en enormt ansvarstagande person och då hade det ju känts dumt om man lät bli att uppmuntra det på hans avdelning och istället tog hans flickkompisar som inskolningshjälp. Bara för att de är flickor. Trist. Mycket trist. Jag vet dessutom att flickornas antal är litet på Pyddens avdelning och då osar det än mer katt om valet...
I övrigt var det en bra stund. Pydd var mer bevakande av var jag befann mig idag. Kom tillbaka lite då och då och hojtade "Där är mammaaaaaa!" Jag jobbade ihop hennes trygghetsbok med foton på alla hennes närmaste och hade ett nästan konstant sällskap av två av de tre hjälp-flickorna.
Någon gång mot slutet av tiden hörde vi Pydd glädjetjuta och såg att hon hade kontakt med storebror genom ett av fönstren. Det innebar att jag hade en storgråtande Rubin om halsen när jag och P var på väg från förskolan lite senare. Det blir intressant att se hur han kommer att förhålla sig till att vi är ute på gården imorgon och skolar in...

tisdag 1 juni 2010

Första inskolningsdagen

Redan i hallen blir lillasyster uppvaktad av den yngste pojken på avdelningen, R, som definitivt tycks bli hennes vapendragare i bus och rymningsförsök.
Timmen går snabbt som en blixt; Pydden springer. Och springer. Och springer. Tätt följd av R, som ägnade sin inskolning för en tid sedan åt samma sak. Skönt för en lätt oroad moder att se att de där månaderna gör något med mognaden och förnuftet.
Och jag blir själaglad åt det lilla, men tydligt välkomnande; platsen i kapprummet, lådan för teckningarna, namnet på stolen och klädnypan för information på klädstrecket. Hon är välkommen och alla är glada åt att hon börjar! Sånt gör att rörda tårar springer fram i ögonen på mamman, som inte ser mycket av sin Pydd under sessionen.
Pydden är frigjord, full av spring och möjliga upptåg och samtidigt mycket bestämd med vad hon vill göra och inte göra.
Storebror tog det hela lugnt. Brydde sig inte mycket om min potentiella närvaro på hans arbetsplats och ägnade sig åt sitt.
Och nu sover lilla Pydd gott efter maten och jag fixar bilder till trygghetsboken.