Midsommardagen spenderades mellan 8.30-17 på jobbet för mig och jag kände i halsen att något obestämbart var på väg. Idag fick jag bekräftelsen när jag vaknade utan röst och med en extremt slemmig hosta som under dagen satt bäckenbotten i high impact-träning.
Barnen är fortfarande märkta av blåsorna. I Rubinens fall på ett väldigt bokstavligt sätt eftersom hela hans ben, rumpa och fötter är täckta av små knottriga blåsor, som visserligen inte verkar göra ont. I Pydds fall är det nog snarare förkylningen - den hon delat med sig av till mig - som är värst. Fast blåsor i munnen och nya tänder gör ju inte saken bättre.
Veckan som kommer tornar verkligen upp sig. Som en kyrkvariant. Ett riktigt högt. Finns det någon vecka det här året som bara inte är vab-vänlig så är det nästa. Och så slits jag såklart mellan att tycka synd om mitt lilla ynk-barn och se begravningar, artiklar och planering inför hösten rada upp sig framför mina förkylda ögon. Just lustigt att inte kunna prata på begravningarna i veckan. Men natten kan ju bjuda på (önskvärda eller icke önskvärda) överraskningar. Den brukar ju göra det sedan barnen kom till världen...
men näej, nu får det väl räcka? och är det olämpligt att vab:a är det förstås nästan ännu värre att sjukskriva sig själv och sin stackars hals antar jag... krya på dig! kram.
SvaraRaderafru a: Ja, visst borde det räcka nu liksom?! Det känns nästan komiskt, på ett tragiskt sätt såklart...
SvaraRaderaYes, fullständigt omöjligt med sjukskrivning eftersom jag täcker upp för en redan utöver mina egna timmar... Och tack! Stor kram tillbaka!