Stickad lördag

i ett av mina favoritmärken; Bric-a-brac.
Vi har njutit för fulla muggar av helt fantastiskt väder och konstaterade när vi var på väg hem strax innan 17.00 att ljuset, åh ljuset, har kommit tillbaka. Fast det är svårt att se när det varit så grått.
Vi har också hälsat på ny familjemedlem som dyker upp här hemma om ca tre veckor. Mycket spännande, inte minst för en liten Rubin som pratat. Och pratat. Och pratat om det. Allt medan Pydd sjunger Mendelsohns vigselmusik och sätter in olika namn - gärna sig själv och dagispersonalen - som är "vänner för evigt och alltid". (Och hon är inte Wonderkid - hon har helt enkelt fastnat rejält för ett visst avsnitt av Små Einsteins...).

Våååår!

Påskliljorna flankerar grusgångarna i parken och solen formligen draaaar ut oss med vagnen ytterligare en gång idag.
Igår tyckte jag att Rubinen hade lite väl röda kinder och undrade om han blivit sjuk igen, tills jag förstod att det var solen. SOLEN. Det är ju bara inte fattbart efter den här vintern. Fram med solskyddet.

A little more conversation

... visade sig lysa upp en grå (fast mycket härligt höstigt solig) morgon. Efter en natt med klump i halsen och ont i magen drog vi oss mot dagis. Även denna morgon deklarerade R att "jag vill inte gå till daggis"*. Vi träffade just den fröken som maken mött vid hämtningen och hon konstaterade det vi någonstans hoppats på; det finns inte så mycket man kan göra, det är en fas, han lär sig samspela med andra barn just nu. (Förmodligen var hon trött, irriterad och stressad igår eftersom det lät så onyanserat.)
Och. Inga tårar vid lämningen.

Något lite lättare om fötterna möter jag sedan en av de andra föräldrarna till en jämnårig pojke på avdelningen. Hon berättar samma sak. De får också de där allvarliga samtalen stup i kvarten. "Det känns som att vi har en samhällsfarlig brottsling i familjen", säger hon. Trots upptar även deras vardag och också denna pojke har nyligen fått en lillasyster.
Ja. Jag låter det ligga där just nu, känner jag. Och mellan trotsvarven och tillsägelserna fortsätta krama och pussa min lilla samhällsfarliga brottsling.



*daggis är hur det låter när man gör det svenska till danskt...

Vårdag i stan

Det här hade kunnat vara allt vi fick se av den fina vårdagen utanför fönstret, om ilskan inte hade lagt sig hos unge herr R i tillräcklig tid för en promenad före lunch...
Men det gjorde den och vi fick se ett vackert grönskande Malmö med alldeles för tunt klädda barn utan jacka och vuxna i t-shirt. Vad är det med sol och Malmöbor egentligen? 10 grader + och alla kläder åker av.


Jag köpte mig ett par nya sneakers. För på något sätt känns kilklack eller ballerinor och sandlåda som en dålig kombination. Det blir helt enkelt en sneakerssäsong. Och på tre röda sekunder gick det. Småbarnsmammans inneboende effektivitet visade sig igen.

Bortskämd

Nu har det gått så långt att jag inte längre kommer ihåg när det var mulet och grått senast här i södern. Genast innebär det förstås att dagen rutar in sig efter fantastiskt väder. Både igår och idag har vi strosat alla fyra med vagn, kaffe som inhandlas på vägen (igår), bullar och halvtunna kläder. R har sprungit som en yster kalv och L har sovit. Det bästa är att vi hittills under ledigheten sluppit de Stora Vredesutbrotten som annars har varit en säker ingrediens den senaste tiden. Alla har helt enkelt varit på bättre humör och stressen har varit nästintill obefintlig trots att vi kuskat runt en del mellan släktsammankomster.

Det tredje akupunkturtillfället avverkades i fredags (intressant att ha öppet på Långfredagen, men nålar och spik kanske kan likställas...) och följden blev visserligen ett lite småj-vligt dygn för L (och oss) där skrikandet och gnällandet plötsligt var uppe i långa perioder igen. Lustigt det där att man hela tiden flyttar fram gränserna och anpassar sig allt eftersom, men djupt mänskligt förstås. Jag gick för första gången sedan L föddes och väckte maken som fick ta över när gnället varat i nästan två timmar i följd under natten och det bara tog slut, allt mitt tålamod. Ödets ironi visade sig 45 minuter senare, när R vaknade (som jag bytt till mig ansvaret för) och vägrade somna om... Nu blev det byte igen och resten av natten sov L i alla fall som tur var.

Igår kunde vi äta ute hemma hos mina föräldrar och R kunde springa omkring och sparka fotboll i trädgården och testa om bollen studsade i fågelbadet. Det testades många gånger. L sov sig igenom hela middagen och en bra bit in på kvällen till vår stora skräck - "skulle det bli ytterligare en käck vaknatt?" - men gudskelov inte.

Jag väntar fortfarande på att min mobil ska lagas och lämnas tillbaka från affären så att jag kan börja ta lite bilder till bloggen. Makens kamera är i nuläget för knepig att sätta sig in i...

Hopp

Med en strålande glad son och en sol som just nu inte verkar vilja sluta lysa, känns t o m en fullständigt kaputt höft samt dess förlängning (dvs benet) hanterbart.
Förmiddagen har spenderats på lekplats och på väg från och till. Helgkänslan är total.
Sonens bandagelindning är dock fallfärdig (kan man skylla på vår hemmamiljö, måhända...?) och förhoppningsvis kan vi hålla ute smutsen tills på måndag då handen ska läggas om igen. Tur i oturen att detta inträffade på vintern så att vanten fungerar som ett naturligt skydd. Jag ser framför mig hur plågsamt det skulle vara att hålla honom borta från vatten och natur under vår- och sommartid...

Igår kväll kändes förvärkarna igen och det börjar kännas verkligt att snart möta den lilla människa som befinner sig i magen. Verkligt, men också lite skrämmande.

När sonen föddes blev det en bakvänd känsla av förlust i början när barnet jag lärt känna i magen plötsligt var borta. Gradvis vändes det förstås till stor kärlek till den nyfödde sonen allteftersom vi lärde känna varandra. Det är oerhört häftigt att få nåden att lära känna ytterligare en ny liten människa (om allt går bra). Någon som är annorlunda och helt egen med sina förutsättningar.

Nu ska här jobbas undan ett tag och sedan bär det av till mormor och morfar för lite eftermiddagsavlastning och veckohandel...