Jag kan inte fejka

Jag är en usel lögnare. Det har jag alltid varit; från vem som startade bråken och gjorde hyss när jag var liten via den fullständiga oförmågan till poker-face vad gäller spel och känslor till parlivets och föräldraskapets snårigheter.
Det är ju bra. Egentligen, alltså. För man ska inte ljuga. Man ska åtminstone alltid försöka vara så ärlig som det bara går och som är bra för den man har framför sig.
Eftersom jag vet om min brist, har jag fått hitta alternativa vägar. Som att undanhålla. Det går ju fram till det att man får en direkt fråga. Då går det inte längre.
Knivigare är det i grälen med barnen. För när jag är sårad och ledsen - på riktigt, alltså - då kan jag inte fejka att allt är bra efter ett förlåt, om det inte är det. Mitt ansikte skvallrar. Hela mitt kroppsspråk formligen skriker ut att det inte är ok. Fastän jag försöker skyla över och säga med munnen: "Ok, vi är vänner igen." Jag behöver en liten sjö av tid och avledning mellan grälet och nya tag. Och alla föräldraskapsteorier som jag har läst säger att man ska snabbt lämna det som hänt bakom sig när barnet ber om förlåtelse.

Jag har ett problem, tror jag. Jag måste lära mig ljuga.

Att tappa besinningen

På kursspråk* benämns de jobbigaste bitarna av barnets agerande som "utmanande beteende". Ordvalet säger en del om vad det handlar om förstås. Man blir utmanad som förälder. Gång på gång.

Utmaningar kan ses som något positivt och kanske handlar det om en attitydfråga när det kommer till kritan. Väljer jag att hitta en lösning på konflikten eller ser jag konflikten som ett problem där vägen fram blivit en återvändsgränd? Jag tror inte på något sätt att man alltid orkar hitta lösningar, åtminstone inte i den stund konflikterna uppkommer. Men en återkommande konflikt får man ju så småningom försöka sätta sig ner och titta på; hitta alternativa lösningar, välja strategi, testa strategi och utvärdera strategi. Och om eller när man inte kommer någon vart får man gå tillbaka till alternativen igen och välja ett nytt. Det är lättare sagt än gjort.

Vi har haft en lång tid av våg-skvalps-friktion med storebror. De möjliga konfliktämnena har legat där och guppat, men för det allra mesta har vi lyckats undvika utbrotten. Lite diplomati, val av strider och avledning har funkat finfint. Tills igår. Om det handlar om nya tänder som bryter fram eller bara en ny fas helt enkelt, vete katten. Men vredesutbrottet Majeure drog fram fula sidor hos mig och sedan dess har de legat och skavt; tankarna. Utmanande beteende är långt lättare att hantera i teorin än i praktiken. Barnet i mig kryper fram när jag är trött, berörd av arbete och andra saker och att då möta barnet, som jag har ansvar för och älskar, i full färd med att utmana min existens med ord och handling, ja, det är inte lätt.
Men om det är en ny storm på väg, tror jag att det är dags att börja rusta mig. Med tålamod, sömn, goda möten och skratt för att kunna bemästra nästa utmaning i samexistensens tecken.

*Småbarnsliv, that is...

Skolbänken

Som jag skrivit tidigare, så har jag under våren gått en kurs (som jag så här i efterhand förstått finns på flera ställen i Sverige) för föräldrar till barn mellan 0-3 år; Småbarnsliv. Jag har ju två av den där barnsorten, liksom förälderkompisen på dagis som jag gått kursen med.

Kanske är det en slump att problemen blivit allt färre. Eller snarare har de blivit andra. Men någon gång ska ju just de där 2-3-års-kamperna bli färre och tonas ner också av rena åldersskäl.

Om två månader lite drygt fyller min slipade Rubin tre år och det är numera en annan liga vi spelar i. Färre är de rena vredesutbrotten, fler är "kan-själv"-skrika-skrika-slänga-sig-på-golvet-och-få-spel-tillfällena om jag råkar gå ut först ur hissen, råkar lyfta upp på skötbordet utan att ha förberett, råkar störa i en lek, råkar lägga upp fel saker på tallriken, råkar ge fel person mat först etc.
Men kursen har varit hjälpsam på många sätt. Inte minst utifrån att vi fått diskutera mycket tillsammans med andra (mycket vettiga) föräldrar som lever i samma krigshärjade zon av familjeliv.
Perspektivet och distansen till det egna föräldraskapet har också varit nyttig.
"Vilken typ av människa/förälder är jag och vilken typ av person är mitt barn?" "Hur funkar de här typerna ihop?" - intressanta frågor som jag kunde diskutera betydligt mer och utförligare, men som ändå fått lite utrymme på kursen.

Vissa av deltagarna hade sina partners där förra terminen och det är nog ingen dum idé att båda parter får möjlighet att gå. För det är nog viktigt att man tänker igenom erfarenheterna tillsammans.
Det är i alla fall inga bortkastade måndagskvällar. Långt ifrån.

Och något helt annat; vikt

På senaste tiden har jag lagt märke till att vi i mina olika vänskapskretsar blivit alltmer ärliga. Kan det vara åldern som gör att ljugandet inte känns lika lockande längre?
För att ta ett otroligt ytligt exempel så fikade jag med en god vän häromdagen som jag inte sett på tja, två veckor... Vi var delvis föräldralediga samtidigt sist och hennes dotter är 5 månader yngre än R. Hon är, vad jag vet och tror, inte gravid igen, men samtalet handlade väl ändå mest om för- och nackdelar med andra graviditeten samt förstås skillnader av olika slag så här i slutskedet.

Jag vägde mig aldrig under graviditeten med R, men kan i efterhand säga att det inte kan ha varit många kilon upp det handlade om. Mest berodde det säkert på gynnsamma genetiska förutsättningar, men också oerhört mycket på att jag kunde hålla en hög aktivitet in i det sista.

Inte heller under den här graviditeten har jag vägt mig. Mest för att jag inte kan se något konstruktivt i vägande såvida det inte vittnar om ett direkt sjukdomstillstånd, men även för att vågen lätt blir en ångestboja. Och den här gången är det annorlunda. Det vet jag och har skrivit om det tidigare. Det handlar inte om 20 kilo, men definitivt fler än sist. Tror jag. Även om jag använder helt och hållet samma kläder som sist, så konstaterar jag att de sitter lite annorlunda och kanske något tightare... Det är inget som direkt oroar mig. Alls faktiskt. Men det komiska i det hela är att när jag antyder att jag blivit lite större den här gången, tiger min vän...

Och det är det jag har upptäckt. Vi är numera ärligare, inte kanske så mycket genom direkt konfrontation utan snarare genom att inte säga något alls och låta tystnaden tala. För 10 år sedan är jag övertygad om att vi skulle gjort allt i världen för att försäkra varandra om att inget skett. Inget alls. Och trots att det hade varit tydligt att så var fallet så skulle den där försäkran vara så mycket värd. Det var så en del av identiteten byggdes upp. Insikten nu är att det faktiskt inte är något värt. Livet i förljugenhet är ju helt enkelt ett liv i lögn och varför ljuga? Det är inte vänskap i dess riktiga mening. Det blir ju dessutom mindre att tala bakom ryggen på varandra om då också, eftersom jag inte behöver sona mina lögner genom att tala sanning (elak sanning) i ett annat och fördolt sammanhang.
Och nu, i väg till syndabekännelse och förlåtelse... haha.