I underbara människors sällskap

Att skratta så att magmusklerna får jobba och känna stark samhörighet kring ett bord med god mat och gott vin - ja, det finns nog faktiskt få saker som slår det.

Så var min kväll igår och jag tänkte ytterst få tankar på den predikan som jag fortfarande sitter framför datorn och kämpar med.
Att upptäcka nya människor och gamla vänner igen och på nytt, är faktiskt värt surt söndagsslit alla gånger. Tack K för en fantastiskt fin kväll!

Är det här det var festival?

Eftersom jag är född och uppvuxen Malmöbo är min relation till festivalen något komplex. Jag erkänner att det finns mängder med roliga saker att vara med om under veckan, men avskyr att staden invaderas av människor som bryter stadens vanliga tempo. Att ta sig från hemmet till centralen tar dubbla tiden, att springa ärenden på de vanliga ställena är omöjligt, för man måste trängas med langos, ballonger och småfulla kranskommunare.
Ok, nu låter jag snobbigt negativ och egentligen är det fullt möjligt att stå ut den där veckan om året. Det gör jag ju varje år. För man kan ju också passa på att se Oskar Linnros sjunga gratis på jättescen och träffa en av de allra finaste som man nästan aldrig träffar, dricka vin på uteservering med henne, äta middag på tapasställe och stanna tills personalen vill att man ska gå hem. Och fortfarande ha tusen saker att säga varandra. Men det kan man också göra när festivalen är slut förstås.
Och när man kommer hem och klär av sig för natten är det också fullt möjligt att man upptäcker ett gigantiskt hål i rumpan på de fina röda byxorna som hängt med hela dagen genom jobb, konsert och utehäng. Det är alltså fullt möjligt.

Och som ett led...

i min plan gick jag helt sonika med bästa kollegan till en klubb nearby och lyssnade till denna guldklimp.

Dinner for 8

I lördags gjorde vi vårt första försök sedan vi blev två-barns-föräldrar att bjuda annan familj än egen på ordentlig middag. Mja, ordentlig och ordentlig... Tiden var satt till 16, rätterna var två och en hel del var inte klart ens då familjen i fråga dök upp en halvtimme senare än aviserat.

Vad som numera utgör en lyckad middag handlar mer om antalet stunder man kan

a) samtala utan att behöva avbryta sig med:

- "Nej, Rubbe, maten ska vara i munnen och inte på golvet!",
- "Ja, titta vad du kan!" (till sonen)
- "Kan du ta henne en stund?" (till maken)
eller en spurt från matbordet till köket/diskbänken/kylskåpet/toaletten för glas med vatten/trasor/mjölk/bajsblöja.

b) stoppa i sig mat så att man blir någorlunda mätt på just maten som serveras vid middagen och inte på de smulor som trillat under bordet från sonens tallrik (nej, jag äter faktiskt inte sånt som någon trampat på i alla fall), cashewnötterna som förhoppningsvis finns kvar sen fördrinken eller på glassen som man stjälper i sig efter läggningen.

c) hålla barnen nöjda samtidigt som man gör a) och b)

d) dricka vin


Vid denna middag hade vi sällskapet av en mycket trevlig och förstående annan relativt nybliven två-barns-familj med barn på 3 år respektive 10 veckor. Vår son terroriserade deras treåriga dotter med typiska "killiga" manövrar som att jaga och putta när man egentligen vill kramas och pussas.
I övrigt fungerade merparten över förväntan, d v s alla fyra ovannämnda punkter fick ett någorlunda utrymme. Middagen var slut vid 20 när vi utpumpade insåg att lekarna gick allt mer i värstingstil och barnen behövde läggas omedelbart.

Denna lördagskväll gjordes den snabbaste läggningen på mycket länge av den övertrötte sonen (som visserligen vaknade igen 2 timmar senare och vägrade sova ensam). Allt som allt, en bra kväll!