Allt är relativt

Eller?
När jag var dinkie och levde för mitt jobb kunde det hända då och då att jag gick sjuk dit. Då snackar vi förstås inte vinterkräksjuka eller influensa, men, ja, sådär lite småkrasslig och faktiskt även med feber någon enstaka gång... Det var det enda rätta, ansåg jag då. Det var att sätta plikten framför allt och leva för sitt kall. Mina arbetsuppgifter var för viktiga för att ställa in eller sätta vikarie på - ja, det skulle inte gå att sätta vikarie på dem! Och så vidare...

Nu? Ja, nu är det ett helt annat läge. Nu svär jag över de där idioterna som kommer till jobbet och smittar. Hjältar som övervinner sig själva för jobbets skull, är de sannerligen inte, utan vandrande egoistiska smitthärder med potentiellt dödshot (mja...) gentemot mina stackars barn. Deras utsträckta fälleben i en småbarnskarusell som knappt rullar runt, kan få mig att skjuta eldblixtar av frustration. Jag har en vag aning om deras resonemang; det finns där som en svag vindil längst bak i minnet, men det håller inte längre. Det är ologiskt och osant.

Det är sanslöst vad man förändras.

Sommartid

Det tycks vara svårt det där nu. Att somna. Det tycker i alla fall sonen som konstaterade kl 21 igår kväll efter 1,5 timmes läggningsförsök; "Jag vill inte sova". Till sina föräldrars förtvivlan. För är det något som burit oss igenom tidiga morgnar (och då snackar vi TIDIGA) så är det vetskapen om kvällsfriden som inträffar efter det att barnen är i säng.

Eftersom jag dessutom i vanliga fall (läs: innan barnen kom) är en morgonmänniska, och inte kvälls- och nattmänniska, som inte har något emot att gå upp, som gick och tränade kl 7.00 och som när det var barnfritt här för lite drygt 2 år sedan, inte fysiskt ens på helgen kunde ligga i sängen längre än till högst kl 9.00, så kan jag inte glädja mig åt att det innebär något senare morgnar. Inget slår s a s "tidig kväll" i sitt värde av tid på egen hand. Det knepiga är ju nu också att vi måste hinna till dagis och helst med frukost i magen och kläder på kroppen.

Min förhoppning är att det vänder så snart det blir mörkare på kvällarna och dagisrutinen sitter igen, men hjälp; då är det ju HÖST jag önskar och det gör jag ju inte. Som allt annat är det väl en fas och egentligen inget att hetsa upp sig över. Tyvärr är det så attans svårt att se de stora perspektiven när man springer i ekorrhjulet.