Reflektioner över föräldramöte

Igår hade dagis lyckats lägga in två föräldramöten; ett för Rubinens avdelning och ett för Pyddens. Dålig timing, säger jag. Mina föräldrar kom hit och passade barnen medan maken tog Rubinens och jag Pydds.

Och jag vet inte. Lite märkligt kändes det allt att sitta och diskutera framtid när Pydd ska flyttas. Och min koncentration försvann totalt när det uppdagades att det egentligen inte finns någon plan för vart barnen tar vägen efter det att de blivit för gamla för småbarnsavdelningarna. Det skiljer ett halvår i ålder mellan Pydd och nästa barn som flyttas. Det troligaste scenariot som jag kan se är att Pydd inte får flytta upp förrän hon är 3,5 år (vilket sker nästa augusti) och den enda avdelning som i nuläget kommer att ha platser är den hon inte har några relationer till alls. Och flyttar hon själv (för det är ju inte säkert att småkillarna födda sent i augusti och i november som hon flyttar med kommer vara direkt redo att flytta tillbaka till storbarnsavdelning innan de fyller 3) då följer ingen i personalen med heller. Vill vi inte att hon ska flytta själv, ja, då får hon vänta, men hur länge kan man egentligen gå och känna att man får stimulans på småbarnsavdelningen - tills man är 4 eller 4,5? När alla 07-orna börjar skolan?

Ja, jag vet att jag inte ska oroa mig i förtid. Det är ju hur korkat som helst. Men. Det känns faktiskt inte helt genomtänkt. Det känns nyförälskat överlagt av rektorn.

Liten och tunn

... är vår Rubin. Bortsett från en putig mage.
Arg, lynnig och retsam likaså.
Det sistnämnda gör att vi är extremt spända och trötta här hemma. Lillasyster gråter i ett i ett för att R nyps, rivs och sliter saker ur händerna på henne. I nästa ögonblick ligger han med kinden mot golvet, kör en bil lite planlöst och orkar inte svara på tilltal. Ringarna runt ögonen har gått från rosa till mer lila. Och han är så trött. Så trött.
Och idag har jag gråtit åtminstone två gånger för att jag är så orolig för honom, samtidigt som jag är så fruktansvärt irriterad på honom och på att han inte kan "skärpa sig"; att han faktiskt inte måste stöta bort oss och göra oss arga nu när vi bara vill vagga honom och krama honom och göra allt bra med den där förbaskade magen.
Det låter så mycket så mycket som glutenintolerans. Allt. Tydligen även lynnigheten, retligheten och tröttheten.
Jag vill bara ha besked nu, för laborera på egen hand med gluten får man inte. Bör man inte.
Precis på samma sätt som det kändes att amma den lille kolikande som skrek när han fick mjölken i magen känns det nu att ge honom bröd. Och pasta. Sådant han gillar. Gillade.

Fast det finns ju en lösning. Det tror vi ju. Och vi får förhoppningsvis den snart. Och då tänker jag perspektiv igen. Det här är litet. Egentligen. Sluta gråta, dumma k.

Dipp

Kvittot på att vi inte fantiserar fick vi idag.
Längdkurvan dippar.
Och när vi gjorde utredningen kring Rubinens mage för ganska många månader sedan var det just det; tillväxten såg normal ut om än något i underkant. Så ärendet lades ned.
Men nu är det inte så längre - han växer dåligt - och med ny ammunition ska jag ta mig an primärvården. Som jag under de senaste åren mist allt förtroende för.
Jag har lärt mig att om inte jag kämpar själv så är det ingen som kämpar för svar på mina frågor.

Men jag som föredrar klara besked mer än ovisshet, är ändå lite lättare om hjärtat idag. Och sol fick jag också. Och träning som löste lite knutar.

Och nu vill fixaren i mig fixa Rubinens magproblem. En gång för alla.

Feber och trötthet

Det är lätt att inse bakvägen att sömnen varit ok ett tag när den inte längre är det. Barnen kommer visserligen in till oss varje natt, men vi är bra på att somna om allihop. Min rygg är kanske inte direkt lycklig över arrangemanget, men i nuläget får sömnbehovet styra allt annat.

I natt har vi haft en kokhet dotter i sängen som med jämna mellanrum feberandats och gjort det tydligt att det är dags för ny supp. Jag inser vid varje ny sjukdom hos barnen att den där oron över om det är något livshotande kommer att sitta i hela livet. Det har inte blivit bättre, kan man lugnt säga.
Blålila skuggor kring mina ögon känns inte direkt förenligt med kvällens inplanerade aktivitet, men det får ju gå. Så är det bara. Morgondagen innebär jobb. Hela dagen. Och nästa vecka är intensiv. Det blir en bra övning i att fånga ögonblicken innan de tuffar vidare mot nästa grej...

För övrigt var dagarna i huvudstaden trevliga, fullspäckade och tänkvärda. Men fullspäckade med sömn... Tja. Inte direkt.

Föräldramöte med magpirr

Med rejält magpirr begav jag mig så till dagis igår för möte. Vi har en oerhört god uppslutning på mötena; så även igår. Endast förälder till ett barn saknades. Jag hade velat fram och tillbaka kring att ta upp det där som hänt och landat i (och det låter fromt) att helt enkelt se om tillfället bjöds.

Efter allmän info och uppdelning i grupper för diskussion om "Vad är demokrati på förskolan?", "Vad är genus på förskolan?" och "Lekens betydelse på förskolan?", lyftes så en till synes allmänt hållen fråga om gemensam anslagstavla för föräldrarna på dagis.
Helt uppenbart inte allmänt hållen.
Det var nämligen tidigare nämnda mamma som exemplifierade tänkt budskap att hänga på den där anslagstavlan med "om vi har lekträffar varje lördag kl 11 i parken så kan man bjuda in alla att vara med genom en sådan möjlighet".
Och grejen är att hon måste nosat sig till något. För hon har och har haft möjlighet att bjuda in alla. Eftersom inbjudan skett via mail från den lista där vi alla skrivit upp oss, så har det inte varit svårare än att lägga till hela samlingen namn. Inte så svårt.

Samtidigt - jag som tror på tecken - var det väldigt skönt att slippa skapa oro i gruppen genom att ta upp problemet. Nu gick det ju inte. Hon låtsades ju uppenbart att önskan finns att göra de där träffarna tillgängliga för alla. Och för dem som inte ens vet att de blivit förbigångna framstår det bara som ett juste erbjudande. Liksom för dem som gång på gång blivit bjudna. Juste att inkludera alla i vår klubb.

Och jag gick vidare till bokklubben. Ett par kilo oro och ledsenhet lättare, men med en bibehållen skepsis till nämnda mamma. Jag tycker nog fortfarande att vi bör ta upp föräldrars förebildsfunktion på nästa föräldramöte. Men det sa jag inte. Fegt.

Att svänga vänster

Varje gång vi gör en vänstersväng med bilen tänker jag på det ödesdigra i en eventuell kollision. På de högra platserna i vår minibil sitter nämligen barnen - liten bakom stor - och vi vuxna sitter "skyddade" på vänster sida. Sedan jag blev förälder känns det som att jag alltid försöker undvika vänstersvängar; och då menar jag förstås inte i bokstavlig mening (även om jag är MYCKET försiktigare nuförtiden). Jag menar livets vänstersvängar, s a s.
Men att undvika vänstersvängar gör ju vägen väldigt begränsad. Risker måste tas, livet måste levas. Fast varje gång något händer känns det som att vi utsatt oss för en onödig risk trots att shit happens. Ständigt. Utan att man egentligen kan göra så mycket åt det. Det är i själva verket ett under att inte fler kollisioner vid vänstersvängar sker.
23.30 kom de hem i torsdags kväll. Dagen då Jesus Kristus for till himlen. Allt de fick med sig hem var diagnosen virus. Det har hänt förut. Det har drivit mig till vansinne förut. Det har fått mig att gå in och titta på sovande barn, fått mig att vara sömnlös, givit mig magkatarr förut.
Fasen.
Virus, liksom.
Är det inte bara en diagnos man ger någon när man inte vet vad felet egentligen är?!
I alla fall. Jag tänker hålla mig till rävsömn framöver och titta extra noga i den där ljumsken. (För jag anar ugglor i mossen och bråck i ljumsken... Trots virusdiagnosen.)

Om tro

Jag hade inte tänkt att skriva så mycket om min gudstro i den här bloggen. Det är helt enkelt en annan fåra i mitt skrivar-jag och jag skriver ju, om man ska vara ärlig, redan en hel del om den. I jobbet, alltså. Men det var fåfängt att tro att den går att utesluta i mitt skrivande om föräldraskap, för att så fort det handlar om liv och död, relationer, skuld, sjukdom, oro och lycka finns den där. Centralt.

Troende människor skyddas på inga sätt mot kriser och katastrofer. Det kvittar hur mycket vi ber. Så är min övertygelse i alla fall. Bönen handlar inte om det. Den handlar inte om att klara sig undan, som i ett tv-spel.
Trots det handlar de flesta av mina böner - snabbt uppsända - om just det.
Skydda mina barn, Gud. Skydda oss.
Men jag tror inte när krisen kommer att det beror på att jag inte bett tillräckligt innerligt. Verkligen inte. Snarare handlar min bön om relation. Om en känsla av att inte vara ensam, om att inte behöva informera om det jag står mitt i, om att kunna luta mitt rödgråtna ansikte in mot någons axel även fast ingen är närvarande i person. Om att få stöd när krisen väl är ett faktum, när det som inte får hända, ändå händer. Om att med hjälp av det stödet hitta en väg ut.

Och när min fina lilla rubin är på akuten för andra gången på fem dagar och allt känns ovisst, obehagligt och maktlöst, ber jag av hela mitt hjärta.

Lätt bävan

Imorgon, aptidigt, bär det av på resa till Berlin. Jag och bästa L tar oss iväg på en - åtminstone innan alla barn - traditionsenlig tripp och trots att det förmodligen ser ungefär likdant ut där med kyla och vinter så är det MILJÖOMBYTE. Underbart. Faktiskt helt ljuvligt.
Men nu är ju också oron som störst. Tänk om det händer något med bussen? Tänk om det händer något med familjen medan jag är 8 timmar bort? Tänk om jag blir sjuk, någon i familjen blir sjuk etc etc. Attans, att det aldrig tycks vara möjligt att bara släppa allt tyngande och bara vara i det roliga; hotellnätter, shopping, vin och god mat, härlig tid på tu man hand med bästis. Suck. Jag lovar härmed att jag ska försöka låta oron vara. Så. (Men, tänk om....?)

Och när man inte trodde det kunde bli roligare.. del 1

.. så får Rubinen någon slags nattmara där ingenting hjälper för att nå fram i desperation och vredeskaos. Givetvis är jag ensam hemma (maken på välförtjänt konsert och försenad födelsedagshappening) och Pydden sover oroligt. Well. Det gick det också, men det krävdes kallt vatten och en lång kram innan jag kunde lägga tillbaka den lille arge och läskigt personlighetsförändrade i sängen igen. Sovandes.

Paus

i vardagen är den bästa medicinen mot frustrerande trotstillvaro. Paus, vin och choklad. Igår fick jag en sådan välbehövlig paus och när jag kom hem efter arbetsdagen, möttes jag av en liten ulv som verkade ha fått mer än bara fårakläder och höll sig trotsfri hela kvällen.
Däremot finns det en liten gnagande oro för Pydden som nu har lätt feber för sjätte dagen och fortfarande inte riktigt kan hantera maten. Allmäntillståndet är det inget fel på, men det är svårt att veta om gnälligheten som kommer och går är ett nio-månaders-uttryck eller en Pydd som inte orkar hålla uppe fasaden av sjukdomsfri. Men det känns som att vi gjort allt det där man kan göra. Vi har röntgat magen, vi har tagit allergitester och vi har ju dessutom varit på allmän check-up på vårdcentralen. Jag har bara en konstig känsla av att de glömt något... som något slags infektionstest? För det testas väl inte på allergiblodprovet?

112

...ringde maken efter lunchen då vi egentligen skulle vara på väg ut. Pydd andades konstigt, stötvis och gnydde, gnydde, gnydde. Personlighetsförändrad klamrade hon sig fast runt halsen på mig och gick inte riktigt att nå. Ambulansen tog en evighet, tyckte vi, och maken hann ringa en gång till innan de äntligen var framme.

Lungorna lät inte konstigt. Det konstaterades i alla fall snabbt, men jag och Pydden fick åka med ambulansen till Barnakuten för en grundligare undersökning. Väl nere lugnade hon ner sig och kunde t o m kosta på sig att flirta med ambulansmannen. Dock i ett tröttare tillstånd än jag sett henne i på länge. Och undersökningen på Barnakuten berättade ingenting. Lite röd i halsen. Snabbt gick det i alla fall och efter någon timme var vi i bilen tillbaka igen. Utan några egentliga svar. Pydd enbart i body, eftersom vi åkt in så...

Väl hemma fick hon några anfall till på liknande sätt. Det verkar vara kopplat till magen. Pyddens farfar (som är läkare) kunde ge några troliga förklaringar som hängde samman med hennes magsjuka under veckan och jag väljer att acceptera dem. Men fy attans vad läskigt det är. Nu är hon i säng i alla fall. Med Rubinens feber dessutom.

What a difference a day makes

Jag tror att det handlar om marginalerna. Eller snarare bristen på dem. Det är då allting pendlar mellan ljust och mörkt, svart och vitt, lycklig och djupt deprimerad, funktionsduglig och fullständigt oduglig. Jag måste säga att jag inte förstod det innan barnen kom; hur nära gränsen man lever som förälder. Med marginaler är det mesta möjligt, om än jobbigt då och då.

Jag minns när jag bodde ihop med en kompis för 13 år sedan och mina tentor i Lund alltid hamnade på lördagar av någon anledning. En fredagsnatt inför en tenta hölls jag vaken hela natten av en technofest i trappan bredvid. Jag höll på att bryta ihop när jag insåg att jag bara fick spridda timmars sömn under natten och störningsjouren inte bröt spektaklet förrän kl 5.30. Ändå presterade jag säkerligen en väl godkänd tenta. För marginalerna fanns.

Nu är jag 13 år äldre och varje natt tärs de små reserver som jag/vi lyckas skramla ihop de dagar då det finns ett flow. För de dagarna är inte överrepresenterade, tyvärr. Det djupt paradoxala i allt det där, är ju att vi sliter oss i stycken för dem vi älskar mest i världen. Man kan tro att det skulle göra det hela enklare, men man måste ju fortfarande kunna fungera. Djupt inombords känner jag också en oro och kanske är det därför det känns så panikartat. Tänk om vi helt enkelt inte orkar mer? Tänk om jag bara ramlar ihop, får en stroke och dör? Vem ska då ta hand om våra älskade sköra hjälplösa små?

Idag är en helt ok dag bortsett från en halvdålig natt för alla parter, en rejäl förkylning och ett par rejäla vredesutbrott från R. L har lärt sig att spotta på golvet och har precis sovit ett långt eftermiddagspass.

Så bönen som jag aldrig orkar eller har tid att be, passar jag faktiskt på att skriva ned här istället;
Kärlekens Gud, håll dina händer om allt det som är skört - inuti oss, i våra barn och i våra tunna strukturer av liv. Bär oss ytterligare på vägen och håll oss när vi håller på att ramla. Amen.

Dagis 2

I morse gick jag tillsammans med Rubin till dagis, med betoning på gick. Att gå med en tvååring har sina för- och nackdelar, men har man tiden och tålamodet så är det mest bara roligt.
Vi hade inte bråttom i morse. Jag testade för egen del om det skulle bli någon skillnad i R's humör vid ankomsten till dagis beroende av färdsätt. En kanske ologisk betraktelse, men ett halmstrå så gott som något.
Det var en skillnad. Helt klart. Det kanske handlade om att han hann förbereda sig i huvudet på vägen, vilket kan vara knepigare i vagn eller på cykel, då det bara tar tre minuter från vår port till dagisporten. R sprang in trots att hans fröknar var på planering, vilket brukar kännas ganska tröstlöst vid ledsen-lämning.

Lyckan var dock kort.
Vid hämt fick maken återigen beskedet av en av fröknarna att R bråkat en massa och att han den här gången fått igen; det andra barnet hade slagit tillbaka. Han hade några rejäla rivsår i ansiktet. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig bara ledsen. Det är så svårt att känna igen R i allt detta.

R vet mycket väl om att man varken får slåss, puttas, sparkas, bitas, knipas etc etc. Vi säger detta varje gång det händer här hemma. Vi betonar det noga. Vid varje vredesutbrott, vid varje svartsjukeutbrott. Det är inte problemet. Problemet tycker jag just nu ligger i bruset mellan informationssändare och -mottagare. Jag talar inte dagissvenska. Jag vet inte vad jag ska göra med informationen. Är det bara en rapport om läget eller vill hon att vi ska agera mer än vad vi redan gör? Mina tentakler räcker inte till dagis. Någon där måste kanske se till så att sådant inte händer istället för att bara bevittna och rapportera? Ska jag bara svepa in mig i skuldsäcken och be fröknarna om förlåtelse å hans vägnar? Ska vi ta ledigt och vara där? Ska vi vända oss till BUP? Det lutar åt att be om ett extra samtal hos hans kontaktfröken och kolla av vad hon tycker. Om hon tycker något annat än vad vi vanligtvis får höra: "Allt har gått bra". Igår var det så. Igår sa en av hans fröknar att slagsmål får man räkna med när ett antal barn är i samma ålder och samma situation. De positionerar sig. Hur kan det vara så svart-vitt? Hur kan allt gå bra enligt vissa och vara för j-vligt enligt andra?

Dagis

Jag är tvivlande. Djupt. Jag har alltid trott på dagis (alltså förskolan, jag vet) som ett samhällsfostrande och bra fenomen. Inte heller har jag tvekat kring huruvida mina barn ska gå eller inte. Det har inte bara att göra med min bild av mig själv som både präst och mamma att göra, utan också utifrån egna erfarenheter av dagis under uppväxten.
Men, eftersom jag ju dessutom i själen är grå - alltså inte svart-vit - måste jag också kunna vara flexibel nog att se när något inte är som det borde. Rubinen talar nästan ingenting på dagis, har jag förstått. Fröknarna kommenterar att han talar så mycket när jag är i närheten och det är på långa vägar inte i närheten av hur mycket han talar här hemma. På senaste tiden har han också börjat säga på morgnarna att han inte vill gå till dagis och ögonen har fyllts med tårar bara av tanken på det. R är ett försiktigt och blygt barn som verkligen inte kastar sig ut och tar för sig. I förra veckan berättade en av fröknarna att han slagit och puttat de andra barnen under en dag. De hade sagt till honom på skarpen och han hade fått sitta med fröknarna under stora delar av dagen.

Självklart är jag partisk och jag har personligen svårt att se kopplingen till vad vi gör här hemma och hans känslor inför dagis. Jag kan däremot se att vikarier kommer och går, barn slutar och börjar, avdelningen har förändrats från en 1-5 till en 1-3 och R har gått korta veckor fram tills för ett par veckor sedan. Min undring och magkatarr just nu hänger samman med vad som är "normalt" och inte under en dagistid. Jag har förstått att många barn pendlar mellan att älska och hata stället, att många barn är ledsna vid lämningar och inte verkar speciellt påverkade vid hämtning och att många barn kanske aldrig riktigt tycks finna sig i dagistillvaro. Frågan som väcks är ju förstås också om detta skulle vara fallet på vilket ställe som helst, alltså om det skulle kvitta om vi bytte dagis. Alternativet att R skulle vara hemma på heltid finns inte. Är det någon därute som vill dela lite tankar?

Doktorsbesök

In och ut. Så snabbt gick 6-månaders-besöket hos doktorn på Bvc idag. Snacka om att det finns en läskig överbelastning inom vården just nu. Jag tänker på alla dem som inte vet vart de ska vända sig med sina frågor, som känner av stressen i mötet så mycket att de tystnar, lägger locket på och går därifrån utan att ha fått ventilera och lufta sin oro. Jag tänker på hur många som därmed inte får den hjälp de kanske behöver NU.

När vi åkte till Blekinge för akupunkturbehandlingarna av sonens kolik, talade vår akupunktör tillika barnmorska om de 2-månaders-samtal som de numera erbjöd alla nyblivna mammor på Mvc/Bvc. Samtalen var till för att fånga upp eventuell förlossningsdepression, men också för att mammorna för en gångs skull skulle få tala lite om hur DE mådde utan att bli avbrutna av ledsen eller hungrig bebis. Det visade sig att den ansträngning som detta innebar att få till, minskade kostnaderna i vården i längden pga av att man i ett tidigt skede hittade dem som behövde extra stöd. Tanken och önskan var att även de nyblivna papporna skulle få den här typen av samtal så småningom.

Här i Malmö är det verkligen inte så. Här finns inga sådana förebyggande samtal. Jag vet så många som upplevt både stressen på Mvc och på Bvc samt såklart även på de akuta klinikerna som väldigt negativ och destruktiv. Och det föds bara fler och fler barn. Jag undrar när något verkligen ska göras för att barnmorskor och sjuksköterskor på Mvc och Bvc ska få en dräglig arbetsmiljö.

Att lämna

Tidigare, sen jag gick hem inför föräldraledigheten, har vi haft uppdelningen att maken lämnar Rubin på dagis och jag hämtar honom. Det har funkat bra. Maken har på det stora hela lämnat utan gråt sedan januari. Jag har vid hämt svurit en del över ombyggnationer som tagit ååååår (visserligen bara drabbat oss sedan i december då R började på dagis) och det faktum att man behöver åtminstone 4 händer om man ska kunna hämta en liten kille samtidigt som man bär på hans syster. För att inte tala om det olustiga i att bära in L genom två avdelningars baciller för att komma till vår egen eller det andra alternativet; lämna kvar henne halvsovandes i kylan därute... Men, det har funkat bra, trots allt detta.

Nu är det nya givar. Jag lämnar och hämtar. Och de tre gånger jag lämnat har R gråtit och gråtit och gråtit och hållit sig kvar i mig och L; snyftande, hulkande och snorande. Det är fruktansvärt. Hemskt. Och jag har ringt och frågat hur det har gått efter att jag lämnat området. "Han är fortfarande ledsen. Men det är bättre."
Bättre räcker inte. Jag vill att det ska vara bra. Bara bra. Inte bara bättre. Imorgon testar vi den gamla ordningen igen. Det kan vara värt en halvtimmes längre dagistid för att slippa denna ledsenhet. Om det nu inte är en fas. Igen.

Tandsprickning

Dottern är gnällig. Mest hela tiden. Gnällig, gråtig, missnöjd. Det kvittar om hon hasar sig fram på golvet, hoppar i mitt knä, sitter i sele eller sin stol och jag börjar undra. Kan det verkligen BARA vara tandsprickning? Tänk om det är något annat? Något allvarligt? Tänk om jag missar något och när jag till slut åker in till akuten så är det AKUT?
Å andra sidan, äter hon, sover si så där som vanligt - ja, nästan mer - och blir fortfarande glad av att se sig själv i spegeln. Visserligen med en säkerhets alvedon i rumpan, men ändå. Kan det vara så enkelt som tänderna? Åh, denna föräldra-oro...