day 27 – a song that you wish you could play

Tja, vad sägs om den här...

Reflektioner över föräldramöte

Igår hade dagis lyckats lägga in två föräldramöten; ett för Rubinens avdelning och ett för Pyddens. Dålig timing, säger jag. Mina föräldrar kom hit och passade barnen medan maken tog Rubinens och jag Pydds.

Och jag vet inte. Lite märkligt kändes det allt att sitta och diskutera framtid när Pydd ska flyttas. Och min koncentration försvann totalt när det uppdagades att det egentligen inte finns någon plan för vart barnen tar vägen efter det att de blivit för gamla för småbarnsavdelningarna. Det skiljer ett halvår i ålder mellan Pydd och nästa barn som flyttas. Det troligaste scenariot som jag kan se är att Pydd inte får flytta upp förrän hon är 3,5 år (vilket sker nästa augusti) och den enda avdelning som i nuläget kommer att ha platser är den hon inte har några relationer till alls. Och flyttar hon själv (för det är ju inte säkert att småkillarna födda sent i augusti och i november som hon flyttar med kommer vara direkt redo att flytta tillbaka till storbarnsavdelning innan de fyller 3) då följer ingen i personalen med heller. Vill vi inte att hon ska flytta själv, ja, då får hon vänta, men hur länge kan man egentligen gå och känna att man får stimulans på småbarnsavdelningen - tills man är 4 eller 4,5? När alla 07-orna börjar skolan?

Ja, jag vet att jag inte ska oroa mig i förtid. Det är ju hur korkat som helst. Men. Det känns faktiskt inte helt genomtänkt. Det känns nyförälskat överlagt av rektorn.

day 26 – a song that you can play on an instrument

Numera ingen alls. Mina pianokunskaper är tyvärr begravda under många års pianoavstånd. Och lite är det kanske så att när man umgås med musiker dagligen upplevs inte behovet som så stort?
Fast jag hoppas ju av hela mitt hjärta att jag någon gång ska orka damma av kunskaperna igen och kanske även lära mig spela lite kompgitarr. Det hade varit grejer, det.

day 25 – a song that makes you laugh

Här skulle jag säga alla sånger som barnen sjunger på så där självklart sätt. Senast var det "Här kommer lilla Ludde" som Pydd skrålade i går eftermiddag.

Detox. Igen.

Så var det dags igen. Här sitter jag på kvällen av dag två och har en järnhjälm på huvudet. Förhoppningsvis släpper den något lite imorgon.
Seg och virrig är mina förnämsta egenskaper just nu och jag är lite glad (trots att det faktiskt var jag som kom på den goda idén) att det bara är en kur på sju dagar. Jag ska inte göra det dumma misstaget att träna den här gången och dra på mig någon megaförkylning i alla fall. Tänkte jag.

day 24 – a song that you want to play at your funeral

Det här har jag tänkt på mycket (faktiskt...) och har också tänkt att det vet jag ju inte förrän då. Men då kan vara imorgon och självklart har jag då ett par sånger och musikstycken på lager som jag skulle känna var "jag". Och som jag tror att min nära också skulle göra.
Jag älskar Humoresque av Dvorak och fastän den är väldans käck så tror jag ändå att den känns som jag. Jag är även otroligt förtjust i I Know That My Redeemer Liveth ur Händels Messias.

Som solosånger vill jag ha Duke Ellingtons Almighty God eller Heaven. Och en väninna till mig sådde fröet till denna som begravningslåt. Varför inte?

Fast när jag tänker närmare på det, tror jag säkert att mina närmsta kommer att förknippa annan musik med mig. Och visst är det här lite spännande; vad tror ni som läser här att ni är förknippade med för musik?

Snopet

Doktorn är sjuk. Sjukhuset ringde och meddelade och tiden får flyttas. Vart? Det känns inte helt ok det här, speciellt inte efter så lång tids väntan.
Fast vi kan inte göra något och jag får sitta på utvärdering istället. Besviken är bara förnamnet.

Sova sova

Som kanske anades av inlägget om Elias, håller vi på att försöka få Rubinen att somna själv på kvällarna utan att vi ligger vid sidan om honom. Det funkar väl ok om man bortser ifrån att insomnandet tar längre tid, att R kommer ut just när vi tror att han somnat och att han därmed är ganska trött på morgnarna. Vi funderar också på hur många gånger han ska få samla ihop till belöningar. När har det blivit "som vi alltid gör" att somna själv?

Pydd har de senaste två kvällarna, sedan vi börjat försöka få dem i säng "vanlig tid" igen efter påsklovet, börjat gråta hysteriskt när vi närmat oss sängen. Lite har det säkert att göra med att hennes trots slagit i taket under påsken. Kan hon hitta något att bli arg över, ja, då blir hon det. När man väl lyckats övertala henne om att hon måste sova (och blivit sur på kuppen) brukar hon dock sova. Det är ju verkligen alltid något, det är det.

Nattligt sällskap har vi i stort alltid av de två pojkarna; kattpojken och människopojken. Och bättre två än tre. Fast allra helst ingen, kanske, åtminstone för min och makens ryggar. Å andra sidan, måste jag nog erkänna att jag saknar människopojken de få nätter han inte vaknar och kommer in (fast de är ju då inte speciellt många, om man så säger...).

day 23 – a song that you want to play at your wedding

Ja, den här var ju lätt, för jag har inga planer i nuläget på att gifta om mig och på det bröllop jag redan haft, sjöng finaste vännen K den här.

I påsktid

Jag fryser om händerna, ser solen utanför fönstret och känner hur hela tillvaron andas påsk.
Påsk som är påminnelsen om våra årstider, både i naturen och i livet. Hur vintern som var så tung är besegrad och hur döden på samma sätt har övervunnits av livet. Att skriva och tala om sorg och död är enklare idag när knopparna brister och solen värmer huden än i vinterns avskalade råhet. För hoppet blir så tydligt och konkret.
Snart ska jag gå över till kyrkan med mina ord och möta livets dubbelhet.
Efteråt ska jag lyssna på Charles Trenet och kisa i solen.

day 22 – a song that you listen to when you’re sad

Frågan är vilken typ av sorgsenhet man är ute efter. I allmänhet vill jag inte ha musik omkring mig när jag är ledsen. Inte om jag är ledsen på det där riktigt söndriga sättet.
Det finns musik jag blir ledsen av - den har jag redan berört. Det finns musik som spelas vid sorgliga tillfällen och en sång som tröstar tycker jag är denna.

Bio i vårsolen

Kanske att det kan tyckas lite felprioriterat, men som belöning för fem nätters insomning utan assistans (R, alltså) befinner vi oss just nu utanför biosalongen för att se Elias...

day 21 – a song that you listen to when you’re happy

Det tycks mig som att mycket av det jag är mest förtjust i hänger med från upptäckten under 90-talet. Så även denna. Å andra sidan blir jag nog glad av alla Trenets låtar. Faktiskt.
Fast den fick tävla med denna. Och denna.

Ljusa dagar

Underbart trevligt sällskap ute på gården på långfredagskvällen med samma inställning till begivenheterna (han är ju uppstånden årets alla dagar) och barnen var uppe till senare än någonsin.
Idag vackert väder igen och markmålandet tydligt i solskenet... Nu ut på Österlen för trevligt umgänge med makens familj. Gott så.

Långfredag

Jag har känt mig ordfattig ett tag och vet inte riktigt vad det beror på. Det är så mycket tankar som virvlar omkring, men som aldrig riktigt formulerar sig.

Jag sover ok, njuter av ljuset och värmen, arbetar visserligen aningens i överkant, men har blivit bättre på att begränsa och skjuta upp sådant som inte är akut.

På onsdag har vi fått tid hos specialist för Rubinens mage och jag hoppas verkligen att bollen nu kan sättas i rullning. Tills vidare har vi fått skaffa hängslen till den lilla tunna kroppen och är beredda på att det oftast är han som vill sitta i vagnen efter ett tag när vi är ute och går. Energin räcker helt enkelt inte.

Barnen retas något förfärligt med varandra, men leker däremellan utan större problem.

Och så är det påsk och jag fick fira absoluta favoritgudstjänsten igår med mycket bra medarbetare. Ingen dum start på händelsekedjan och dramat som följer idag och på söndag.
Bättre och ordrikare rapport snart, hoppas jag.

day 20 – a song that you listen to when you’re angry

Om jag är arg har jag svårt för musik; det är som att känslorna tar för mycket plats för att kunna samsas med intryck utifrån. Men är jag lite småirriterad är texterna viktigast. Att lyssna på kärlekssånger går bort. I så fall ska det vara arga sådana och så särdeles många finns det ju inte.
Fast den här blir jag alltid glad av, så kanske den skulle vara ett bra val även vid irriterad status.

day 19 – a song from your favorite album

Alltså det här är svårt. Jag har så många favoritskivor som jag lyssnar på i sin helhet; jag skulle kunna ta den här, den här, den här, den här, den här eller den här. Men jag väljer denna.
Och då väljer jag den här sången.

Näsan över ytan

Så känns det just nu när en våretapp snart är avslutad. Påsken ligger sent i år och energin som ska räcka över det rejäla pass som påsken innebär, kändes något på upphällningen förra veckan.
Bättre nu. Fast förkylningskänslan ligger där i halsen och stör.
Kanske ska jag kunna vara mer närvarande i nuet nu? I alla fall när påskveckan är till ända.

Under helgen insåg jag att Rubinen som närmar sig den magiska fyraårsåldern har börjat fundera över sakernas uppbyggnad.
Hur fungerar en toalett, hur fungerar magen, hur fungerar avloppssystemet och rören för vatten, hur får man göra mot varandra och varför? Mängder med frågor och oerhört spännande att fundera på saker som jag inte gjort på många år.

Att vädret tycks ha accepterat våren är inte sämre.

day 18 – a song that you wish you heard on the radio

Som sagt, så lyssnar jag inte på radio, men en låt jag gärna skulle höra lite oftare överhuvudtaget kan jag kanske skrapa fram. Ett tag letade jag med ljus och lykta efter Annie Lennox "Love song for a vampire". Den gick inte att köpa (nu går det) och jag hade den på ett kasettband som jag stoppat långt in i en garderob.

Pyssel, påsk och prat

Idag hade vi våra sista visningar av påsklandskapet på jobbet. Bäst var att som sista grupp kom Rubinens dagisavdelning. Åh, så fint det kändes att få möta alla barnen och personalen kring något annat än det vanliga! Och min fina lilla Rubin var så stolt över att han kunde sångerna (vi övade i helgen genom att låta barnen komma på gudstjänsten som baserades på visningen). Dessutom lyste solen över dem när de promenerade in.

I eftermiddags lyssnade jag tillsammans med stans alla kollegor på en av de bästa av mina gamla föreläsare i Lund. Han talade om kärlek och gjorde det så bra att jag kände gudsnärvaro i avslutningen och satt där med fuktiga ögon som behövde blinka konstant.

Sedan kastade jag mig på cykeln till dagis och påskpyssel och fick ytterligare tid att träffa och prata med personal, barn och andra föräldrar. Och pyssla förstås. Fast det är jag klart sämre på än att prata.
Bra dag, helt enkelt.

(Fast det där jag skrev i söndags om sömn... Det har straffat sig å det grövsta. Vi har sovit USELT hela veckan och imorgon ska jag skriva predikan inför söndag. Inga bra odds för det, alltså.)

day 17 – a song that you hear often on the radio

Det här var ju lätt, men trist. Jag lyssnar inte på radio. Inte ens på sommaren. Aldrig. Inte ens på egna radiogudstjänster.
Varför?
Jag vet inte. Jag kan inte jobba (skriva, alltså) med ljud i bakgrunden. Jag har svårt att "bara" lyssna utan att också göra något annat och ofta föredrar jag faktiskt tystnad när jag gör något praktiskt.
Missar jag något?

day 16 – a song that you used to love but now hate

Alltså, det där med att hata låtar. Det gör jag ju inte. Jag har väl sådana låtar som jag spelat sönder lite, men oftast är de rätt ok igen när de fått vila ett tag. Jag spelade sönder Från och med du för ett tag sedan eftersom jag använt den som träningslåt. Då bytte jag till "25", för jag gillar ju Oscar ändå trots allt. Och den är nästan som den första, fast ändå inte riktigt.

day 15 – a song that describes you

Oj, vad jag tänkt och tänkt på den här rubriken...
Men nu har jag landat; så här tänker jag ofta - om det mesta i livet -och jag tycker verkligen väldigt mycket om den här låten.

För- och nackdelar med flerfamiljshus

Fördelar:
- vill det sig väl blir man som en enda stor familj som kan hjälpa, stötta och ha glädje av varandra. (Och det är nog faktiskt så i vårt hus.)
- man har en begränsad insyn i varandras liv (till skillnad från villaområden) eftersom det enda man egentligen visar utåt är en stängd dörr och möjligtvis val av cykel i stället på gården samt tvättstugeskicket efter tvättid.
-man kan ofta låna saker av varandra som salt, ägg, barnpassning, tvättstugetid eller middagssällskap.
-man kan dra enorma fördelar av att de som bor i huset ofta har väldigt olika yrkesområden där man kan håva in hjälp, rabatter eller sakkunskap av olika slag.
- man kan ordna knytkalas när som helst under den varmare tiden genom att grilla på gården och kolla med grannar om de vill vara med. Vilket de ofta vill i vårt hus. The more, the merrier.

Nackdelar:
- när det dånar av basgång en måndagskväll vid läggning har man ingen aning om vem man ska hänga eftersom ljud vandrar godtyckligt i huset.
- det är så många som använder sig av tvättstugan så att de tre hushåll som städar efter sig tyvärr inte kan hålla tvättstugan i sådant skick att det känns trevligt att använda den en gång i veckan. Dessutom är det helt omöjligt att få tid oftare än en gång i veckan.
-man vet inte vem man ska skylla på om porten står öppen så att potentiella inbrottstjuvar kan göra en raid när de känner för det (vilket har hänt flertalet gånger).
-omsättningen i ettorna är så stor att man inte känner igen de som bor där (vilket gör att man inte direkt känner sig som en enda stor familj)


Taget så här, är det klart så att fördelarna väger över. Vi flyttar inte på ett bra tag.

Det visste jag väl...

Man ska aldrig skriva att man är i bra fas sömnmässigt. För då är man plötsligt inte det längre. Pydd har växtvärk och sov som en kratta från 1.30 och framåt ett par timmar i natt. Idag har jag stor stor begravning och är vansinnigt trött. Men det får ju gå. Det är inte första gången...

I ett

Är inne i en period av jobb upp över mina öron. Avslutade arbetsdagen kvart över sju i kväll och ska på imorgon bitti igen med allt som inte hunnits med, trots att jag tycks jobba hela tiden.

Jag känner mig egentligen inte så trött, mest frustrerad över att vissa delar av jobbet blir halvdant gjorda p g a tidsbrist. Förhoppningsvis märks det inte, men det känns ändå inte bra.

Peppar, peppar är sömnen hos barnen just nu ok. Rubinen kommer in under natten, men märks knappt. Pydd sover oftast igenom - tack och lov - och det innebär faktiskt att vi är någorlunda pigga när vi vaknar.
Och ljuset.
Ljuset är både en välsignelse och aningens svårt att ta in. Jag har liksom inte hunnit ifatt våren mentalt och därför är jag lika förvånad och småirriterad varje gång jag konstaterar att solen inte vill gå ner. Efter påsk tänker jag att jag har tid att förstå att vintern inte är ett faktum längre.

day 14 – a song that no one would expect you to love

Svårt, för jag lyssnar på väldigt mycket olika slags musik. Och "no one" måste jag nog översätta som min syster i det här läget, för det är hon som har bäst koll på hur min musiksmak förändrats (och förädlats) genom åren. Kanske kan denna vara mer otippad? Åtminstone för mig.

day 13 – a song that is a guilty pleasure

Mina guilty-pleasures är alla gånger musikal/musical-låtar. Jag älskar Starlight Express och hela soundtracket som jag för övrigt kan orden till. Men just denna låt kan höja även den sämsta dag och gör allt insvept i romantiskt skimmer. Givetvis sjunger jag med så att lägenheten skakar...

day 12 – a song from a band you hate

Jag kan inte säga att det finns något band jag hatar. Det finns band som jag inte lyssnar på och ens vet vad för slags musik de spelar. Därför kan jag inga låtar av dem.

Och jag lyssnar aldrig på radio, vilket gör att jag aldrig hör låtar som ingen redan från början tipsat mig om. Så, ja, här får det bli tomt och därför tar jag en rubrik till...

day 11 – a song from your favorite band

Jag har många favoritband och jag har framförallt haft olika favoritband i olika perioder av mitt liv och alla dessa band är fortfarande favoriter på sina sätt. Alltså, återigen svårt.
Mitt allra första favoritband var Herreys, men att välja en låt från dem... Hmmm... Kanske inte så representativt för vem jag är och vad jag gillar nu.

Ett av de första banden, bortsett från Beatles, som jag verkligen lyssnade på allt, allt från var The Beautiful South. Den första låten som jag föll handlöst för hos dem var denna.

Jag är fortfarande barnsligt förtjust i deras fyra första skivor. På den fjärde skivan där de tyvärr bytt sångerska, finns en låt som jag alltid gråter till; Prettiest Eyes. Så önskar jag att mitt liv är om sisådär 24 år. Kort sagt.

day 10 – a song that makes you fall asleep

Jag vet faktiskt inte hur jag ska tolka den här rubriken. Jag somnar inte till musik. Jag somnar till tystnad. Och musik är något som engagerar mig, så därför kan jag oftast inte lyssna på musik utan att sjunga själv, dansa eller på annat sätt försöka ta in den. Så somna...?
Däremot sjunger vi alltid "Gud som haver barnen kär" för barnen innan läggdags. På Blinka lilla stjärna-melodin. Det är det närmaste jag kan komma rubriken.

day 09 – a song that you can dance to

Jag väljer inte en låt som jag KAN dansa till, d v s en låt som jag kan alla stegen till, utan en låt som jag alltid måste dansa till. Detta är en sådan.

day 08 – a song that you know all the words to

Alltså grejen är att det är "jag" det där med att kunna alla ord till sånger. Så även här måste jag välja bland en hel uppsjö. Därför väljer jag faktiskt en otippad en. För jag kan faktiskt fortfarande orden till den här. Även fast jag tycker sången är riktigt pinsam. Och då och då bevisar jag att jag kan det också...

Smälter information

När Pydd föddes, lade läkaren på eftervården märke till stora röda märken på Pydds högra ben som sträckte sig från knäet ned över foten. Han visste inte vad det var, utan skickade det vidare till Bvc och läkarbesöken där.
På sommaren fick vi komma till specialist på sjukhuset, men jag - mitt i storebrors trots, övrig sjukdom och sömnbrist - kunde inte ens lägga diagnosen på minnet. Det enda jag kunde komma ihåg var att de trodde att märkena kunde bli bättre eller försvinna gradvis under tiden fram till tonåren. Nu för ett tag sedan tog vi tag i det igen. Märkena har inte blivit svagare och blodkärlen på foten är ganska framträdande. Framförallt hade tanken på skrapsår under sommarmånaderna och vad det kunde innebära för alla ytliga blodkärl kommit för mig.
Då visar det sig att diagnosen (som jag inte kunde komma ihåg) är denna: Cutis marmorata telangiectatica congenita.

Och plötsligt känns det inte så kul alls. Hur kom det sig sommaren 2009 att ingen informerade om den här sjukdomen? Det kvittar faktiskt att Pydden tycks ha en mild variant av den.
Min största oro fram tills i torsdags har mest handlat om kosmetik och hur det kommer att kännas för en flicka att gå barbent med det märket när hon kommer upp i åldrarna. Nu ska jag behöva ta in att sjukdomen är dödlig i vissa fall och ofta kombinerad med helt horribla andra symptom. Ok, mest ska jag kanske fokusera på, så här i efterhand, att det inte är så för Pydd (eller åtminstone inte verkar vara så), men min tilltro till vården har ju inte direkt varit så stark under den senaste tiden. Det, kan jag säga, är den inte nu heller.

day 07 – a song that reminds you of a certain event

På Rubinens dop sjöng min finaste musikerkollega och hennes man denna sång. Den får mig alltid att gråta, men eftersom det var så jobbigt under de första månaderna med R så fick den ytterligare tyngd. För det var det så oerhört stort att vi kommit så långt som vi gjort vid dopet då R var fyra månader. Kommit igenom hela den helt förskräckliga kolikperioden, deppigheten som var så massiv och kom som ett brev på posten och allt runt omkring.
Och jag gråter fortfarande även nu när jag skriver.

Jag älskar mitt jobb...

och menar verkligen det.

Att stå inför sammanlagt 80 barn i åldrarna 4-9 år (i två omgångar) och få dramatisera påskens händelser tillsammans med bästa musikerkollegan är bara... hur roligt som helst. Det blir inte tråkigare av att man träffat en hel drös av de där barnen tidigare och de känner igen mig, pratar med mig som om jag vore någon viktig vuxen i deras liv och att deras lärare säger att de ser fram emot att träffa oss till jul igen. Sådana uppgifter är jag faktiskt själaglad att jobbet rymmer. Och vi har fyra visningsdagar kvar. Kul, kul. Jag ömsom skäms för, ömsom myser åt personen som var jag för sisådär en 7 år sedan, som sa att hon aldrig skulle vilja ha en tjänst som var inriktad på barn. Ganska fantastiskt att jag förändrats så!

Idag fredag är jag tröttare än tröttast, men känner mig verkligen inte mentalt trött i alla fall.