Sömn 2

Sömn kommer förmodligen vara ämnet för otaliga inlägg på den här sidan, men eftersom jag insett att jag är en junkie på området så kanske det inte är så konstigt. Där maken blir matilsk, blir jag sömnilsk, s a s.

Just nu håller vi på med de där evighetsläggningarna av Rubinen som inleddes strax innan han fyllde två och som jag massvis med gånger offentligen klagat över (inte för att jag inbillar mig att vi är de enda som har det så här, utan för att vi varit så bortskämda med just detta tidigare, till skillnad från en hel del annat).
Lilla L är i den fas då amningen störs av ljud, ljus, rörelser, människor etc och därmed har det som tidigare fungerade som sövande amning gått över till att vara "på-väg-till-sängen"-amning. Följaktligen har hennes läggning också börjat ta en del tid och haltar i sin trygghet. Och tanken har börjat formas i ett "vad gör vi nu?", "vilket är nästa steg?".

Jag kommer ihåg sen storebror var så här gammal, att vi vid den här tidpunkten började skapa de där rutinerna som sedan skulle följa honom upp till aktuell ålder och som funkat ypperligt;

• varva ner
  
• klä om till pyjamas och byta till nattblöja
  
• födointag
  
• borsta tänder
  
• "Gud som haver..."
  
• lägga i sängen, söva och gå ut.
  

På något sätt, med få undantag, har Rubinen sedan somnat själv på mycket kort tid, trygg i sin säng. (Visserligen med varierande antal nattliga uppvak). Vi har, tråkigt rutinkörande som vi är, undvikit att som familj vara på andra ställen vid läggdags än hemma och accepterat att livet fått en ny form. Det har som sagt funkat bra. Tills nu.

Man kan så klart stirra upp sig över en mängd saker vad gäller hur ens liv är inrutat eller där det saknar nämnda rutor eller också kan man acceptera faktum i ett; "Ok, livet är så här just nu". Det knepiga, tycker jag personligen, är balansen på denna lina. För ibland är det ju faktiskt helt nödvändigt att något fungerar på ett visst sätt. Man måste exempelvis kunna lägga två barn själv utan att inkalla hjälp utifrån. Man måste hitta ett sätt att leva på, inte bara överleva på. Om det innebär att rutinerna får ruckas på då och då, kanske det är så det får bli. Men, det handlar också om att intala sig själv att det är en kort tid, en tid då man får offra en del av det som man tidigare lyxat med (som kvällsaktiviteter en masse). Jobb, å andra sidan, är svårt att rå på och det är svårt att motivera arbetsgivarens schemaläggning med ett "min man kan inte lägga båda barnen, alltså kan jag inte ha någon kvällstjänstgöring".

Så, nu gäller det alltså. Nya rutiner för Rubinen, eller acceptans och väntan på ett fas-slut? Fasen, vad svårt...

5 månader

Hon är stor nu. Plötsligt är det en stor bebis jag bär runt på. Hela tiden. För just nu känns det som en evighet sedan det gick att ha sin kropp för sig själv ett tag. Närhet krävs mest hela tiden och visst är det enklare att bära nu när hon är så stabil och stor, men tyngre. Vi bär henne i ergon och framlänges i babybjörnen. Får hon inte sitta framlänges där, blir det frustrerat och nacken går ur led för att se.




Babygymmet är ett minne blott. Hon flippar över med detsamma och häver ur sig arga små rop för att hon inte når, inte kommer någon vart, inte sitter i någons famn. Gymmet funkar egentligen bara under kvällsmassagen som vi varit noga med sedan hon föddes. Babysittern däremot går något bättre nu när hon kan sitta mer upprätt och ha översyn.

L sträcker sig efter allt. Och greppar hårt och bestämt. Efter glasen vi dricker ur, efter gaffeln som äts med, efter tallrikar, hår, öron, nappar. Ja, allt. Kaffekoppen får hållas på rejält avstånd för att olyckor ska undvikas.

Sömnen har blivit oroligare. Hon vänder sig och vaknar av att ligga på magen eller "fel" och måste få hjälp att läggas till rätta igen. Nätterna blir följaktligen ganska splittrade och ofta känns det just nu som smidigaste lösningen att hämta henne från det egna rummet, ge upp om egen säng och flytta henne till mig istället. Där sover hon (och ibland även jag) utan att störas nämnvärt av hunger (endast lite snutt x 2) och då kan vi sova så länge som till halv åtta. Fortfarande är det förmiddagspasset som är det långa dagssovandet. På eftermiddagen kan det bli två minilurar på en halvtimma ungefär. I famnen, så klart.

Roas gör L bäst av sällskap. Att fika med henne närvarande är fullt möjligt, bara hon får hoppa i knäet och titta på folk.

Ljuden som lilla L gör är starka och mångfacetterade. Hon kan ligga och prata mjukt för sig själv medan hon undersöker sina händer och fötter, men kan också ryta högljutt och argt när hon inte är riktigt nöjd med situationen.

Mat är oftast hur gott som helst. Gröten på kvällarna blev snabbt fulla portioner och ska gärna kännas på samtidigt med händerna. Frukt är inte så gott ännu; bättre då med morot, majs och sötpotatis.

Vi har bytt till sittdel i vagnen och det funkar utmärkt. Hon ser precis lagom mycket, somnar lätt av det hon ser och kan roa sig med leksaker som hänger precis så att hon kan nå.

Fortfarande slår det mig hur olika barnen är och hur mycket kärlek som ryms i mig. Det är ganska häftigt faktiskt.

Tid 3

Spenderade dagen och kvällen på tu man hand med dottern då sonen och maken dragit ut till landet igen på dygns-semester och möte med farfar.

Det tycks bli jämförelser mest hela tiden mellan son och dotter vid samma tidpunkt i utveckling och ålder, vilket kanske inte är så rättvist, men dock en realitet. När Rubinen var i den här åldern, spenderade vi mycket mycket tid med att stimulera och roa honom på olika sätt. Kvällarna kändes ibland ohyggligt långa fram till läggdags när han inte var nöjd och krävde uppmärksamhet hela tiden. L har mest fått hänga med och oftast räcker det, som sagt, att storebror - underbare storebror - är i rummet för att underhållningen s a s ska vara löst.

Senast jag och dottern var ensamma så här var i påskas när de andra drog till landet.
En del har hänt, om man säger så. Hon är just nu i fas då inte ens en minut ensam i gym eller babysitter är möjligt; bära, bära, bära. Följaktligen intogs "middagen" efter hennes sänggående för en stund sedan och för att roa henne innan läggdags (bortsett från babymassagen) drog vi iväg till köpcentret om hörnet. Kul. Jo, faktiskt för en intryckstörstande flicka.

Skillnaden är förstås att vi vet (jo, det gör jag) att det går över. Tiden går. Det blir enklare. Och svårare. Men det är lättare att stanna upp och njuta den här gången. Även av de "jobbigare" faserna. För imorgon kan det vara helt annorlunda, absurt nog.

Örtagården

Två familjer, fyra barn gemensamt, får allt som oftast en behagligare utflykt än en familj med två barn. Lustigt, sånt där, med ekvationer i föräldralivet.

Igår på eftermiddagen, efter en lagom lugn morgon utan nämnvärda vredesutbrott, besökte vi Tirups örtagård som tydligen förutom exceptionellt goda kakor har en lika exceptionellt bra lekplats. Tydligen, säger jag, eftersom jag aldrig lagt märke till det förut. Ganska snabbt insåg jag att orsaken till det fenomenet är, att jag inte varit där som förälder förut. Som tjugoplusåring var barnfaciliteter snarare något som talade emot ett besök...
Det där med utflykter är en precisionskonst att planera. Detta visade sig vara ett lämpligt utflyktsmål för människor i vår situation och definitivt något vi lär göra igen. Snart. Inte minst för de goda kakornas skull.
Det dignande fikabordet innebar dock att olyckan var framme och en av kakorna landade...

Golvad

Gång på gång ställer det till det. Golvet. Vår lägenhet är den enda i huset (vad jag vet) som är utrustad med trägolv i varje rum. Ja, bortsett från toaletten då. Dagtid är det super - det bästa man kan önska sig. Vackert som tusen. Kvällstid är det... ja, rent ut sagt "skit".

Maken är den som står för den stora och just nu nästintill omöjliga uppgiften att söva sonen om kvällarna. Gång på gång misslyckas uppdraget på grund av ett litet ynka pytte felsteg. "KNAAAARRRR" säger golvet och sonen snyftar till och sätter sig upp i sängen med ett "Pappa!". Eftersom hela lägenhet är ett minfält av knarrande tiljor kan vem som helt av oss stå för en ödesdiger väckning om sonen råkar vara i "fel" fas av sömnen. Smygkonsten har blivit en förfinad talang hos oss båda.

Mången gång har golvet varit den utlösande orsaken till en flyttdiskussion, men allt som oftast har vi enats om att det förmodligen är en fas det där lättväckta och berättelsen om hur sonen sov sig igenom två mycket högljudda middagsgästers helkvällslånga svada bollas mellan oss. Han var dock ett halvår då och fasen verkar onekligen vara i längsta laget...

Lägenheten är i övrigt för bra för att vara sann, om det nu finns ett sådant "i övrigt" just nu.

Skånes familjepark

Eller djurpark som det egentligen heter, har varit dagens utflyktsmål. Redan vid 10.30 var parkeringen full av småbarnsföräldrar och barn, vagnar och fika.
Same procedure as last year, med mormor och morfar som medföljare, för vår del. Det här året var dock makens första (ja, inte första förstås, men första som förälder) och lillasysters, såklart.

Rubinen sprang och sprang förbi uttrar och sälar, björnar och vildsvin och i slutändan undrar om man förstås om det inte är själva springandet som är poängen, inte djur-tittandet. För vår del var det dock inte dumt att komma iväg, och fika utomhus på en bänk smakar faktiskt alltid lika gott.

Paddington

Lika som bär. Rubinen och björnen Paddington. Platsen är ett regnigt Österlen.

Regn

Att se sonen stå oberörd i hällregnet idag och fixa med hinkar, bilar och vatten iförd tröja och byxor - sjöblöt-, påminde mig om att regn aldrig var något störande när man var liten.
Så min första impuls att kalla honom in under markisen, lät jag klinga av och istället fick hans lek bli en inspiration för kommande dagar. Inte klaga, inte sura; Varför inte bara klä sig i regnkappa istället?

Lycka är... (del 1)

att se sonen ge en riktigt stor kram till grannflickan i samma ålder. Sötare par får man leta efter. Lovely!

"Jag vill inte!"

Denna fras introducerades i sonens ordförråd (förmodligen genom boken "Näpp! sa Alfons Åberg") för en vecka sen.
Denna fras blev sonens mest trogna följeslagare under veckan.
Men det var, trots detta, en angenäm vistelse på landet ändå som meddelats nedan.

Landet; sammanfattningen

Veckan har gått snabbt och innehållit diverse äventyr. Vårt batteri lade av i Sjöbo. En snäll man på närliggande bilförsäljning hjälpte oss med nödvändiga verktyg för att komma ut till huset. Bilen fick en service, en tvätt och ett nytt batteri.

Rubinen lyckades få två fästingar under blöjan. Ja, just det. Under blöjan. För potträningen var ingen hit och uppriktigt sagt så är just R förmodligen något för liten än. Det var i alla fall vad jag och maken konstaterade när R efter 4 dagars "träning" fortfarande vägrade att ens provsitta nämnda potta och lyckligt log när nattblöjan sattes på plats...

Vi har besökt musteri, mysiga affärer och gått på piren i Kivik. Vi har också lyckats komma i slutskedet på loppis i Kivik och hittat 10 delar av ett porslin som jag aldrig trodde att jag skulle få stifta bekantskap med igen!

Vi har grillat, ätit i trädgården, plockat smultron, hallon och vinbär, varit ute i regn och sol, badat (R), ätit mängder med gröt (L), sovit lite för lite (föräldrarna), gått upp flera kilon på cashew-nötter, nybakat bröd och vin i massor (återigen föräldrarna eller åtminstone mamman).
Och i helgen fick vi besök av allra käraste syster/moster och sambo/L's fadder! Underbart, inte minst för Rubinen som dagarna innan hade några helt makalösa trotsutbrott och svartsjukekriser.

Kort sagt, vi har haft det riktigt riktigt skönt. Och nu är det två veckor kvar av makens semester som ska förvaltas på bästa sätt.

Tillbaka till stan

Det är med kluvna känslor den här gången som vi landat i stan igen. Jag har alltid aggressivt varit emot dem som flyttar ut till hus/landet/villasamhället/förorten för barnens skull. Jag har väl dock alltid ansett att det är helt ok att göra det om det är vad ens egna intressen säger;)...

Nu får jag ändå erkänna att saker och ting är enklare på många sätt i ett hus. Lägenhetsliv kräver mer av en som förälder. Jag gissar att tusen andra ting pockar på ens uppmärksamhet i ett hus; inte minst trädgård och underhåll. Sånt slipper vi i vår hyresrätt. Men. Faktum är att det ÄR skönt att kunna släppa ut tvååringen i trädgården på Österlen. Det ÄR skönt att maken och sonen kan ta en cykeltur och titta på fåren/korna/hästarna. Det ÄR skönt att kunna gå en skogspromenad utan att behöva ta bilen.

Frågan är väl om det räcker att ha det skönt på det sättet några veckor om året eller om man till slut besegras? Att mina intressen helt enkelt övergår från att vara närhet till stamstället, bio, caféer och vettiga affärer till enkelhet och avlastning, natur och två fria händer?

Blöjan väck

...ska för övrigt testas på landet bland fästingar och mygg. Inköp av 16 par kalsonger och mycket snack om potta har föregått denna stora event. Det känns inte livsviktigt att R blir blöjfri nu-nu, men dock väldigt trevligt om någon liten förändring kan ske under veckan.

Landet

Imorgon bär det av till landet en vecka för vilsam (we'll see) familjetillvaro - bara vi fyra - i svärföräldrarnas hus.

Dagen idag inleddes med ett besök på barnakuten i rädsla för att det kunde vara urinvägsinfektion som gjort lilla L så där särdeles gnällig som hon varit de senaste dagarna. Givetvis fanns det fler symptom...;)
Ingen uvi och det var förstås skönt. Hon blev dessutom undersökt i öron och hals och klämd på magen samt lyssnad på, vilket känns ännu bättre inför en vecka en bit från akutsjukhus.
Sömnen är fortfarande en efterlängtad vän, men jag kanske så smått börjat ge upp kampen nu och insett att jag nog kommer sakna den vännen ett bra tag framöver. Kaffe får bli nya bästisen istället. En masse.

Lilla gossen

...blev L kallad tre gånger idag av olika oberoende personer. Bruna kläder var orsaken. Och jag njöt av att säga "flickan"... Haha.

Bära

Men det är mycket som händer i Pocksys liv och utveckling just nu vilket framförallt resulterat i att hon ska bäras. Hela tiden.

Skallran som syns i förgrunden är en absolut favorit och ger inte tinnitus (varken i öronen eller i hjärtat...).

Smaka på den du!

Lilla L har börjat äta. På riktigt, liksom. Det är definitivt blandade känslor som drabbat mig. Plötsligt har jag ingen koll på amningen längre - är det dags? Är hon hungrig? Och mitt lilla lilla frö är borta.
Samtidigt är det ju en oerhörd lättnad. Hon kan. Jag är inte längre fullständigt nödvändig och låst. Hon växer och blir stor. Större i alla fall.
Och det går mycket lättare den här gången. Med henne. Hon verkar gilla det mesta till skillnad från den mycket svårflörtade sonen. Under hans inlärningsperiod mötte jag maken i dörren så gott som dagligen i tårar för att vi haft ytterligare ett "matgräl". Men lilla L äter glupskt hängande som en trasdocka i den något för stora stolen (eller är det hon som är liten?) två gånger om dagen. För den här gången har vi börjat med gröt nästan samtidigt som den övriga maten för sömnens skull. Än så länge får jag erkänna att vi inte sett eller märkt någon skillnad på den fronten, men det kommer kanske...

Semestertrött

Lustigt att semestern bara gör mig tröttare. Det är som att ambitionsnivån höjs för vad som ska uträttas under dagarna och i slutändan inser jag att jag inte släppt lilla L för en sekund - bortsett från hennes få stunder av sömn - under dagen. Inte bra och inte vad jag hade sett fram emot. Dela var det ju tänkt. Speciellt nu när unge herr R visat goda tecken på att vilja leka själv allt mer, vilket borde lämna oss en större frihet att äntligen få s k egentid igen. Vi får väl se om jag kan vända på trenden nu när jag sett mönstren. Skönt att det är tre och en halv vecka kvar i alla fall.

Sömn

Det eviga småbarnsämnet har hamnat särskilt på tapeten hemma hos oss de senaste fyra veckorna. R har, som tidigare nämnts, övergivit sina utomordentliga sömnvanor och dels börjat vakna flera gånger varje natt, dels börjat vägra somna och somna om utan närheten av en vuxen i sängen. Eftersom han dessutom kastar sig av och an i vår säng gör han sovandet hos oss övriga rent omöjligt. I natt sov jag som längst en timme och då hade R och maken lagt sig i ett annat rum och dottern kommit in efter sin törnrosasömn... Komiskt att bebisen sover bättre än storebror.

I fas-tänkandet ingår en viss förhoppning om kortsiktighet, men jag är lite osäker på vad som kan klassas som fas egentligen? Ni som har eller har haft tvååringar; hur har deras sömn sett ut?

30 timmar

..."extra" har jag spenderat med Rubinen de här två veckorna nu när hans dagistid har gått ned till 15 timmar/vecka. Det har varit urjobbigt, omöjligt (hjälp av mamma, pappa och bror nödvändigt), spännande och faktiskt stundom riktigt roligt. Igår t ex, under lunchen, var det just det sistnämnda då lillasyster L stod i mitt knä och skrek ett alldeles särskilt glädjetjut varje gång storebror sa "Igen!". Denna dialog upprepades ett tjugotal gånger med storebrors förtjusta skratt som resultat varje gång - då var det helt makalöst magiskt att få ynnesten att vara deras mamma.

Det har också som sagt varit stört omöjligt att upprätthålla en del av de rutiner och principer som livet kretsat kring de senaste månaderna. R's sömn har, som sagt, gått från okomplicerad till det motsatta och kräver för tillfället att någon ligger vid hans sida tills han somnat, dag som kväll. Detta har ju iofs lösts genom att jag fått assistans på olika sätt, men det har också lett till att hans sovtid dagtid kortats väsentligt. Bra, visade det sig, för nattningarna kvällstid är inte riktigt lika långdragna som de var i början då hans forna lättlagdhet försvann.

Urjobbigt är det förstås med två barn som skriker samtidigt, speciellt när det hela tiden fått innebära att lilla L hamnat som prio 2. I slutet av förra veckan, när R varit hemma två dagar, var hon väldigt uppstirrad och ledsen, men lugnade sig under helgen när vi kunde dela mer och hon också kunde få lite odelad positiv uppmärksamhet. Det är inte roligt när man inser att dagen mest handlat om att trösta den som inte får uppmärksamhet och skälla på den andre som hela tiden testar gränserna...

Men, det har också varit spännande, för detta är ju också en del i att lära känna dem. Tillsammans som syskonteam. Och dem tillsammans med mig, deras mamma.
Och spännande för jag inser att jag klarar av betydligt mer än jag trodde (dock ingen avancerad matlagning...). Så jag är lättad. Och idag börjar makens fyra veckor långa semester! Hurra!