Kärlek

Behöver det nämnas att Augustus och Rubinen är de bästa av vänner?

En jul med både sorg och glädje

I morse åkte maken in med H, vår katt, till djursjukhuset och H kom inte tillbaka med hem igen.

Pydd kramade och klappade mig på kinderna när jag grät och sa: "Så, lilla mamma. Så, lilla mamma."
Rubinen har varit ledsen, men kanske mest arg och inte riktigt vetat hur han ska bete sig. Han har trots våra förklaringar vidhållit att: "H kommer hem igen. Han kommer hem igen."
Och sen sa han "Jag vill också till Gud." (Som vi sagt att båda katterna nu befinner sig hos.)

Igår fick vi pga snön fira jul hemma hos oss för första gången med hela lilla familjen. 9 vuxna och 3 barn runt två sammansatta bord i vårt vardagsrum. Mysigt och annorlunda, men inte dumt alls.

Inte dumt heller var det att ha nästan allihopa i kyrkan hos mig på förmiddagen i krubbgudstjänsten.
Och efter det att äldsta generationen tagit bussen hem (som faktiskt gick ändå), hade vi spontandisco i vardagsrummet till gamla 80- och 90-tals låtar.
Sorg och glädje om vartannat precis som livet.

En fortsatt fin jul till er allihop!

Dan före dan

... spenderas hemma med nästan frisk (men gnällig) lillasyster och riktigt sjuk katt.
Det gör ont i hela mig av att se honom.
En gång, för inte så många år sedan, var han en gummiboll som lekte och lekte och lekte med outtröttlig energi. Nu orkar han knappt lägga sig ned. Han bara sitter.
Och jag känner en helt vansinnig skuld över att våra fina kattbröder fått så lite uppmärksamhet som de fått under de här gångna 3,5 åren sedan storebror kom till världen.
Hela tiden har jag tänkt att det ska kompenseras när barnen växer till sig och att de då skulle få mer uppmärksamhet än vad de egentligen orkade.
Nu verkar det inte bättre än att vi kommer vara utan katt innan nyår.
Så försöker jag trycka undan de tankarna och handmata honom lite till. Kan inte han vara outtröttlig får ju vi vara det.

Det tar egentligen emot att rapportera om, men...

här är det sjukt i stugan.

Vår numera ensamma kattbroder är inlagd på djursjukhuset sedan igår morse och det har visat sig idag att det är njurarna som är problemet. Det är fasansfullt tomt utan honom och när han åkte igår sa Rubinen "Nu har vi ingen katt längre." För barnen är djursjukhuset=döden. Och för mig med. Snacka om att jag har blivit kritisk till denna institution. Inte minst under helgen då inga andra alternativ finns. Något jag hade velat ge dem i julklapp är en bra kurs i mänsklig psykologi och pedagogik. Samt medvetenhet om att när taxorna är så höga som de är, att valutan för de där pengarna inte ska vara möjlig att djupt ifrågasätta.

Pydd är inne på fjärde dagen av hög feber och det ser inte bättre ut än att veckan kommer att ägnas åt hemmatillvaro med henne. Eller rättare sagt, "pussel" för att få det att gå ihop, så här dagar innan jul.

Vi vuxna är smått märkta av tre febernätter och en helg fullständigt fullspäckad med jobb för min del. Roligt jobb, men hyperintensivt.

Och predikan som behandlade Maria, #prataomdet och Julian Assange funkade faktiskt.

Det röda som jag burit under helgen har inte kommit med på bild och igår var det nog faktiskt inget annat än det röda i ögonen och på mitt eksemiga ben...

Personlighetsförändring?

Sedan vår fyrbente familjemedlem blivit ensamkatt i familjen, har vi märkt en del förändringar i hans personlighet. Dels har han helt lagt om sina tider och rutiner, vilket är mycket spännande sedan de sett ut som de gjort i flera år. Dels har han kommit ut ur ett lite distanserat och svårflirtat skal och plötsligt blivit värsta familjekatten. Och grejen är att han förmodligen alltid varit det. Jag minns hur vi, innan barnen kom, kväll efter kväll kastade piprensare som han hämtade och hur han bråkade med högljudd röst så fort uppmärksamheten inte var riktad åt hans håll. Där är vi igen. Varje kväll. Och en siamesröst är tämligen skarp... Men den största vinsten är att han plötsligt blivit så nära barnen, speciellt Pydden. Och hon älskar honom hårdhänt och förtjust med ett stort leende över hela ansiktet.