Jajamen...

Kräkningen över middagsbordet knöt ihop dagen i ett fint litet paket. Ett sjukdomssådant. Rubinen ville gå och lägga sig i sandlådan på dagisgården och i den sedvanliga påsen med smutskläder flöt det. Märkligt att de inte ringde under dagen från dagis, men det hade varit lite småknepigt om de gjort det, så...
Imorgon blir det min nypensionerade moder samt min sedan ett bra tag tillbaka pensionerade fader som rycker in och vårdar storebror. Förhoppningsvis räcker det med vård av honom.

Sömn, avsnitt... ja, jag vet inte.

Sömnen, eller bristen på den, hölls ju alltid fram som ett av de där stora hoten mot livet vid ingåendet i föräldraskapet. Och det stämmer. Vid Gud, det stämmer. Stilla undrar jag när de ska ta slut; tortyrnätterna? Och jag tycker ju vi har gjort allt och lite till flera gånger om, men barnen sover dåligt ändå.
Jag tror stenhårt på att vi alla är olika beskaffade. Vissa sover sämre än andra; det handlar inte om hur duktig man är som förälder på att kratta i sovhagen. Det kan inte göra det. För det är helt enkelt inte rättvist i så fall - hur skulle vi kunna göra mer? - och jag tror mer på att livet inte är rättvist som sådant. Period.
Och överlever gör man. Det gör man, för där är livet helt magiskt. Vilken kraft det finns i oss människor! Makalöst! Och trots att sömnen hållit sig gömd i natt så har det ändå varit mysigt med två små människor som vill krypa nära. Det är ju det. De allra finaste små dessutom.

Barnloppis och tradera

Två bästisar som roar sig medan kommersen pågår 100 meter bort...

Jag formligen älskar att handla. Det erkänner jag. Men än mer älskar jag när jag på olika sätt kan göra det på ett ansvarsfullt sätt som t ex via second-hand.
Två helger i rad har Folkets Park här i Malmö haft stora barnloppisar där fynden fullständigt står som spön i backen. Regnkläder, gummistövlar, extraskor, byxor och leksaker har införskaffats till rent ut sagt löjliga priser och igår gjorde jag en tradera-fint och fick den efterlängtade tripp-trappen till lillasyster för ett välförtjänt fyndpris. Jag menar, har man bevakat en auktion i en veckas tid är det inte rättvist om någon annan snor åt sig det åtråvärda i sista minuten.
Så nu står den här hemma och vi har två nöjda barn. Gött!

Pydden 1,5 år

Med en rynka på näsan och ögonen lätt ihopknipta charmar hon världen.
På dagis kallar de henne fröken Gps p g a den starka önskan hos personalen om en sändare inopererad i hennes snabbspringande lilla kropp. Ute i kapprummet håller hon hov med sina pojkvänner när hon inte hänger på Rubinens avdelning tillsammans med storbror och hans bästis. Och på dagis får hon alltid vara med de stora killarna, lillasyster. Det är där hon trivs bäst.
Hon klättrar som en apa. Upp på mormor och morfars tak. Högst upp på klätterställningarna. Upp på bordet där hon passar på att ta sig en jämfotahoppdans. Hon älskar att hoppa i våra sängar och slänga sig handlöst bakåt.
Musik är ständigt med i bilden. Hon dansar när vi sätter på musik och sjunger både högt för oss och för sig själv när hon pysslar med sitt eget då och då.

Ibland har jag svårt att skilja på vem det är som pratar; Rubinen eller Pydd? Hennes uttal blir klarare och klarare och hon kan mycket väl sätta ihop både fyra- och fem-ords-meningar utan problem.

Maten som aldrig varit något problem tidigare har börjat sållas lite. Viss mat gillar hon inte, men det intressanta är att det är ganska otippade saker som risgrynsgröt som plötsligt inte faller henne på läppen. Allra helst sitter hon bredvid storebror när de äter, hopträngda på hans stol, men nu får hon en likadan så vi slipper käbblet som ackompanjerar varje måltid.

Klä på sig ytterkläder är pest och hon är väldigt kräsen vad gäller vilka plagg hon vill sätta på sig. Då får man lura på henne kläderna på annat sätt, men den oförrätten glömmer hon snabbt. Hon är inte långsint.
En lite primadonna med ett hiskeligt humör är vad det blivit av lillasyster hittills, men när hon ler och mumlar "felåt" mot stället hon precis attackerat med sina skarpa små tänder, kan man inte vara sur någon längre stund.

Ladda om

Imorgon åker maken på välförtjänt egentid tillsammans med sin far och jag spenderar de närmaste fyra dagarna med the Dynamic Duo. Förhoppningsvis kommer de att hålla en något lugnare profil än under den gångna veckan då de bråkat nästintill konstant och tillfogat varandra bett, klös- och nypmärken samt diverse blåmärken. Det lustiga är att de mellan ronderna älskar varandra sanslöst. Eller det är inte så lustigt, för det är ju så det är att ha syskon. I alla fall enligt mina egna minnesbilder.

Min största hålla-andan-grej inför veckan som kommer är dagis. Hämtningen i fredags drog ut till en 45-minuters-historia på grund av ett visserligen behövligt samtal med en i personalen på Rubinens avdelning, men eftersmaken är fortfarande bitter. Jag känner att de där magkänslorna av misstanke och kritik gentemot avdelningens organisation och personalens attityd till jobbet - företagsklimatet, helt enkelt - är bekräftade. Och i veckan är det jag som lämnar och hämtar. Varje dag.
Tvåa på oroslistan är vab. För det hänger också på mig i veckan och det finns vissa saker som är svåra att ställa in. Som begravningar, t ex.
Men mest är jag nog laddad. Nu är det liksom dags att testa att rutinerna håller och att vi faktiskt också kan ha det riktigt trevligt ihop. Utan tjat och gnäll. (Och det sistnämnda är mest riktat som en käck uppmaning till fröken Gnällspik som just nu skulle kunna driva en stridspilot till vansinne och misslyckanden genom sina gnällattacker...)

Är det här det var festival?

Eftersom jag är född och uppvuxen Malmöbo är min relation till festivalen något komplex. Jag erkänner att det finns mängder med roliga saker att vara med om under veckan, men avskyr att staden invaderas av människor som bryter stadens vanliga tempo. Att ta sig från hemmet till centralen tar dubbla tiden, att springa ärenden på de vanliga ställena är omöjligt, för man måste trängas med langos, ballonger och småfulla kranskommunare.
Ok, nu låter jag snobbigt negativ och egentligen är det fullt möjligt att stå ut den där veckan om året. Det gör jag ju varje år. För man kan ju också passa på att se Oskar Linnros sjunga gratis på jättescen och träffa en av de allra finaste som man nästan aldrig träffar, dricka vin på uteservering med henne, äta middag på tapasställe och stanna tills personalen vill att man ska gå hem. Och fortfarande ha tusen saker att säga varandra. Men det kan man också göra när festivalen är slut förstås.
Och när man kommer hem och klär av sig för natten är det också fullt möjligt att man upptäcker ett gigantiskt hål i rumpan på de fina röda byxorna som hängt med hela dagen genom jobb, konsert och utehäng. Det är alltså fullt möjligt.

Livets väsentligheter

Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.

Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.

I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.

Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.

Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.

Regnet det bara öser ner...

De senaste två veckornas regnoväder, ljusets färgförändring och det påsmygande kvällsmörkret skvallrar med tydliga ord om höst. Jag har egentligen inget emot det, annat än det där som kommit med föräldraskapet till - jobbigare påklädningar, invändigt blöta gummistövlar, leriga överdragsbyxor (parat med daglig rengöring av Rubinens byxor som är smutsiga på annat vis...) och vissa svårigheter att spendera kortare stunder utomhus efter dagis.

Vi tycks samla på gummistövlar, för som vanligt vet jag inte vilka storlekar mina barn egentligen har. Så loppisfynd får fylla luckorna och så får de helt enkelt ta dem de gillar bäst. Och gummistövlar är aldrig svårt att få på dem. Aldrig. Däremot är inte regnkläder i övrigt någon hit.

Igår tog jag in höstens tema ytterligare och såg "Singin' in the rain" på operan och efter det kändes inte regndropparna idag så svåra att hantera. Snarare saknade jag mina steppskor som jag en gång ägde. Snygga som attan var de. Jag har ett par snarlika Campers som kommer vara flitigt använda i höst.

Sura kart

En viss treårig ädelsten har hamnat på en tråkig plats i sin utveckling just nu. Vi har satt igång en utredning om hans lilla upproriska och uppsvällda mage och hoppas någonstans att det hänger samman med vartannat. Humöret och magen. För någon som jämnt har ont kanske också får lov att vara irriterad och sur mest hela tiden. Det är ju bara att gå till sig själv och snabbt inse att det kan finnas en koppling. Men det tär på familjetiden, det gör det verkligen...
På dagis märker de som vanligt inget, men Rubinen är typen som lider i tysthet. Lekandes raklång med magen pressad mot golvet. Intressant att så många lekar går att leka så...

Utsikt från ett fönster

På jobbet, som jag ju egentligen inte pratar om här, är det rörigt. Alltså i den yttre bemärkelsen. Det mesta ska lösas under hösten som är på intåg, men mycket kommer fortsätta vara rörigt.
Jag går varje morgon genom en byggarbetsplats till jobbet och har firat gudstjänster på en annan under merparten av året. Lite häftigt är det med påminnelsen om att vi aldrig är färdiga, ett ständigt bygge, allihop..

Jobb och skyfall

Arbetslördag med dop och vigsel. Dagen har vadat i regn. Cykelturen till kyrkan för sista jobbtimmarna gjordes som tur var i uppehåll, men så fort brudparet begav sig på sin vandring runt knuten mot intåget började himlen öppna sig igen.

Familjen min väntade bakom kyrkan efter vigseln. I skyfallet. Och hela mitt jag fylldes av värme och fjärilar när jag såg dem. Mina. Mina fina fina.

Sedan började gnället och lekplatsen vi åkte till var helt vansinnigt våt. Överdragsbyxor och regnjackor gjorde ingen skillnad. Och Rubinens byxor blev dessutom våta av kiss. Åskmullret och blixtarna drog igång och cykelfärden genom en spöklikt människofri men syndaflodsfylld stad blev som att cykla i havet. Våra regnkläder var genomvåta. Barnen satt oskadda i sin lilla kur och hörde på regndropparna som var stora som spelkulor.

Väl hemma firade vi att Rubinen lyckats sitta på toaletten hela två gånger idag med lyckat resultat och tågbanan utökades med en kran och två skenor.
Nu återstår predikan.

Att planera sin tillvaro

När så hösten är här igen blir det än en gång aktuellt att dela upp de där veckorna och dagarna. I förtid.
Det handlar givetvis om vab.
Än är vi inte där, men snart så, snart.
Och det värsta jag vet är att bli tagen på sängen. Så för att underlätta allt i livet drar vi - jag och maken - fram våra kalendrar, kryssar, effektivitetsplanerar och skaffar oss garderingar. "Ok, den dagen har jag begravningar, så då får du vara hemma eller rycka ut om något händer...". "Den dagen är jag bortrest." "Hmm, ok, jag skjuter mötet till den veckan istället."

Eller också kan man helt enkelt strunta i arbetsgivaren, som själv är en rent usel planerare, strunta i att ständigt vara juste och försöka slå knut på sig själv för att ingen ska komma i kläm och låta honom bli tagen på sängen. Jag har faktiskt god lust ibland. Inte minst efter två panikändrade dagar i slutet av augusti/början på september som ställer till det rejält. Jag har god lust.

Nystart

Idag var första dagen på resten av vårt liv. Och, ja, första dagen tillbaka på jobbet och dagis.

Det var med en liten oro vi gick och lade oss igår kväll och det var med lätt desperation vi konstaterade i morse att vi nästan inte sovit något alls pga en nattstrulande Pydd, något som faktiskt - peppar, peppar - inte händer så ofta längre.
Men givetvis i natt, då. Rubinen vaknade självfallet även han av den sura lillasystern.

Med tanke på hur lite sömn som fanns i allas våra kroppar var det ett under att dagislämningen gick så bra. För det gjorde den verkligen. Även för Pydd. Som när hon kom in på sin avdelning gick raka vägen fram till brödraparet och kramade dem i tur och ordning. Sedan sa hon "hejdå" med lätt dramatik i rösten och så gick vi vidare till Rubinens avdelning där han hittade en av de bästa kompisarna som också blivit blöjfri i sommar. Kompiskissandet kunde börja. Två stolta och stora pojkar brydde sig inte ett dyft om att jag gick och jag fick tvinga till mig en avskedspuss. Suck. Men även suck av lättnad.

Jaha, så var den igång då. Hösten. Och jag känner redan ett styng av halsont. Det kunde man väl ge sig på.

Syskontillvaro

Varje gång jag ser mina barn och det band de har, trots allt, blir jag alldeles alldeles varm i hjärtat. Det känns som att vi gjort något bra. Jobbiga tider belönar sig och har uppenbarligen gjort det så mycket tidigare än vad vi beräknade. De slåss, bråkar och skriker åt varandra, men det kramas spontant och pussas lika spontant. Ofta hör man en liten storebror ropa "Kom, Pydd, så myser vi!" Och det gör de faktiskt. Och så bryts förstås lugnet av ett illskrik inom kort, men så är det. Också.

Skrattfest

Rubinen är som kanske tidigare anats inte direkt allätare vad gäller föda. Pasta plain. Det äter han allra helst. Därefter kommer vitt bröd med smör. Och mjölk. Vissa dagar köttbullar och korv, men bara vissa dagar. Bananer funkar också. Päron. Bär direkt från busken. Melon. Kakor, chips, popcorn och godis såklart, fast det blir det ju inte så mycket av om vi får bestämma. Sedan tar det liksom stopp.

Rubinens ömma mormoder gjorde ett lyckat avbrott i pastafesten häromdagen då hon bekräftade den fula minen som följde på korv- och gurkaintaget och sa att han väl kunde göra en ny sådan min varje gång han åt något som inte var pasta. Ok, tyckte Rubin, så länge vi andra kontrade med våra fulaste miner när vi åt något. Succé!

Så just nu spenderas våra måltider med idel fula miner. Idag en hel skål med linssoppa. Lång och ansiktsmasserande måltid. Och Pydd hänger på, ivrigt skrikandes: "Iddis också! Iddis också!" Och så följer en ful-min-kavalkad från lillasyster med. Vad gör man inte för att storebror ska äta mångsidigt och näringsriktigt...

Sentimental journey

inombords.
Det är jag vad jag ägnar mig åt.
Varje år tycks det komma en sådan period när grubblandet och känslorna tar över. Eller, ja, kanske fler än en, om jag ska vara ärlig. Att fundera över allt det där som jag tycker att jag varit med om att välja är dock ett mindre problem än om jag upplevt att det valts åt mig. Det tycker jag inte.
Så jag bidar min tid, väntar ut känslan och tänker att det mest handlar om sorgen över tid som flyr och en spaning efter ny tid som jag kan förfoga över på något sätt.
Under tiden försöker vi få Rubinen att bli vän med toalettupplevelsen vid bajsande och det tycks vara en uppgift för gänget i Mission impossible. Och det gänget, kära vänner, det är på semester.

Stor vrede i liten kropp

Som tidigare nämnts så har en del två-årings-typiska beteenden försvunnit från Rubinen till förmån för mer tre-årings-typiska sådana. Mestadels är det ju på gott. För treåringen är en betydligt bättre kommunikatör än tvååringen. I Rubinens gestalt i alla fall. Och de där jättemega-utomjordings-utbrotten har blivit klart färre, men när de kommer, ja... Då är de i världsklass. Som idag.

Ibland känner jag mig maktlös. Ibland, säger jag, men menar förstås ganska ofta om man ska ta hela föräldraskapet i beaktande. Och det kanske är bra, för makt är inget man ska skoja om i relationen med de som är i totalt beroende av en själv. Makt är ansvar och maktlöshet, ja, det är ju också ett slags ansvar, i alla fall om maktlösheten är en känsla hos föräldrarna.

Rubinen kräver mycket av mig. Jag tror att det är våra personligheter som skapar den spänningen. Där Pydden har mig som i en liten ask, där tar det tvärstopp och blir en enda stor härva med Rubinen. En härva som ligger på mig att lösa och reda ut. Ett totalt vuxenansvar. Och det gör oftast så där vansinnigt ont. Men det är ju bara så. Så är det.

Ingen behöver härmed oroa sig för att det skulle vara olika starka känslor till de båda syskonen. Så är det självfallet inte. Men att inte erkänna att de två barnen gör två helt olika saker med mig, det skulle vara att fara med lögn och osanning. Och nog lär jag mig något om mig själv alltid. DET kan ju inte vara annat än bra.

(Och när vi blivit sams igen är jag så där enormt förälskad i honom så att hela jag är i upplopp.)