Den "lätta" vintern?

Jag har i ganska många år av mitt vuxna liv lidit av vinterdepressioner. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som det var. Men när jag för tredje året i rad vid samma tid kände att jag behövde bryta upp från allt i livet efter en intensiv tids tristess och nedstämdhet, insåg jag att det var depression som det handlade om. Skönt att se ett mönster.

Något år fick jag piller för att hantera det, fast ganska snart fick jag kontakt med en oerhört bra husläkare som nämnde ljusterapi för mig. Av olika anledningar blev jag aldrig remitterad till ljusterapin på lokal här. Istället skaffade vi en ljusterapilampa. Och det hjälpte faktiskt riktigt bra. Tiden mellan mitten av januari och slutet på mars kändes genast lättare. Sen kom graviditeter och de första småbarnsåren emellan och det verkade som att den hormonella situationen i min kropp förändrats ganska radikalt. Och då slarvade vi rejält med lampan. Den kom nog faktiskt inte ens fram under något av åren. Fast behövdes inte heller, tydligen.

I år är den framme och har varit framme sedan någon gång under sen höst. Lillasyster har fått för vana att tända den vid varje måltid. Ljuset är varmt och skonsamt och allt annat än störande trots sin styrka.

Och jag måste säga att jag mår bra. Trots för lite sömn, lite för mycket förkylning där precis efter jul, för mycket jobb och en och annan konflikt. Trots torrsprickor i händerna och ibland olidligt trotsande barn.

Kanske är det ljusterapin. För vintern är sannerligen inte varmare, mer skonsam och kortare än vanligt. Kanske är detoxen en av anledningarna. Kanske är den andra nästan urdruckna flaskan Mivitotal en bidragande orsak? Eller så är det alltihop tillsammans.

Jag vågar nästan inte andas det... men vintern har varit hanterlig i år.

Bästa lediga veckan

Vi har varit friska under julen och även nu en vecka senare. Vi har i princip haft vänner på agendan dagligen och kvällsligen. Barnen har lekt med jämnåriga och vi har umgåtts med oerhört trevliga vuxna tillika föräldrar till lekkamraterna.

Vi har fått sova lite längre på morgnarna, å andra sidan har vuxentiden på kvällen blivit kortare. Det har dock varit helt ok eftersom mycket tid faktiskt spenderats med andra vuxna (och barn) under dagarna med den härliga konsekvensen avlastning (jämnåriga kamrater är verkligen Grejen!).
Vi har varit utomhus så mycket det gått. Pydden är INTE förtjust i vinter och snö. Alls. Så det har fått sätta gränserna för vinterleken.

Vi har lyssnat till Goodbye Yellow Brick Road ungefär 250 gånger. Minst.

Och däremellan har maken och jag faktiskt fått läsa en och annan tidning. Jag har dessutom tränat tre gånger. Mycket skönt.

Imorgon gör jag en sammanfattning av året. Nu ska här städas och fixas inför nyårsmiddag.

Decemberläget

Livet har gått liksom ljuset på senaste tiden. Blixtsnabbt. Efter min vända upp norr, samma dag som vintern kom på allvar här nere, har min mage sagt ifrån med rejäl basröst. En akutvända hos doktorn hjälpte inte trots dubbla doser medicin, men en vecka till (efter rådgivning på apoteket istället) har gett resultat. För det går ju liksom inte för sig att stupa på målsnöret i december innan det barn som ska födas har fötts och så (Jesus, alltså. Jag är inte gravid igen.). Jag har tyvärr även lyckats bli rejält förkyld trots alla vitaminkurer och annat. Det tycks vara sant det där med att största delen av immunförsvaret sitter i magen. Så träningen är som en bleknad dröm just nu.

Igår insåg jag att min plånbok var försvunnen och förmodligen varit det sedan i torsdags. Mindre kul. Där har jag allt. Så lördagskvällen spenderades i telefon med polisen och banken och nu är det ju allt det andra. Körkortet. Träningskortet. Alla bonuskort och annat jag samlat på mig. Suck. Mest orolig är jag för stulen identitet. Men oroa sig är väl inte riktigt det jag bör.

Trevliga saker har ju också hänt. Vi har varit på några öppna hus med mingel och fika; idag hos min gudfar. Rubinen skötte sig helt ok för att vara 3,5 år och sockerhög. Han hittade snabbt en kompis som han kröp under borden med. Jag minns faktiskt hur det var när jag var i samma ålder.

Nu när de 30 dagarna är slut är det dags att hitta tillbaka till livet innan. Böcker tar jag och skriver om imorgon; Frida och Librarybeth!

Ensam hemma, eller, ja, ensam 'vuxen' hemma...

Helgen har trots sin februariutstyrsel varit bra. Min helg startade redan i torsdags, då maken flög iväg och jag lämnades med två barn, som tycks vara mina, under två dagar.
Torsdagen var ett mönster i lyckat föräldraskap (höhö), trots en lätt kaotisk morgon med kiss i sängen, bråttom till min halvdag på jobbet och halvklädd moder utan smink, när morföräldrarna kom för att passa barnbarn en kvart innan jobbstart... Men dagen fortsatte efter halvdagen, med allt från harmonisk utgång, utan allt för mycket gräl om påklädningen, finfin lek i Folkets Park med bästa dagiskompisen, en skonsam utetemperatur på -2 och inga förfrusna Pyddhänder, trevlig gemensam middag och en exemplarisk läggning (just då undrade jag varför jag överhuvudtaget hade oroat mig...;)). Barnen låg i vår säng redan kl 0.30 - man är liksom helt chanslös när man är själv - vilket innebar att det blev ett längre sjok av sömn fram till morgonen.

Fredagen kom däremot som torsdagens elaka tvilling. Vredesutbrott, dålig sömn, dålig mathållning, ständiga puttar på en gnällig lillasyster, trots, trots, trots och en halvt hysterisk mor. Men. Vid läggning, då den ömme fadern äntligen stod i dörren, satt två barn i likadana pyjamasar i soffan och lyssnade på "Nöff, nöff, Benny".
Så, ja, det var kanske inte så farligt? Faktiskt ganska skönt att ha klarat av att passa de där barnen på egen hand...

Vintersjuka

som i trött på det grå, på kylan och mörkret. Och igår träffade jag en inflyttad stockholmare som berättade att en av de saker hon hade sett fram emot med flytten, var de milda vintrarna. Well.

Någon som har några tips på vad man hittar på utomhus (eller inomhus) med en 2,5-åring och en snar ettåring (som vill gå hela tiden) som inte bör bli sjuka på kuppen?
Och utomhus kan man knappast vara längre än en timme i taget och fler gånger än två orkar man inte gå ut, med tanke på alla kläder och allt meck att komma ut med dem själv... Suck. Nu är jag trött på det här, märker jag.

Vinteräventyr

I Malmö är vinterdagar lätträknade över åren och då menar jag förstås klassiska sådana med snö, minusgrader och vintersportsmöjligheter. Mina snöminnen är mest från ganska tidig barndom då det tycktes vara kallare och snöigare. Fast å andra sidan, kan det ju också handla om det där att antalet dagar i proportion till antalet levda dagar var fler...
I vilket fall, så har det ju knappast undgått någon att vi har en helt vansinnigt vit och vintrig vinter - även så i Malmö. Det är lite häftigt och romantiskt, utifrån min definition, att kunna återuppleva de där minnena fast nu med medföljande barn.

Jag har aldrig varit ett åka-i-brantaste-backen-barn och de gånger jag stått på ett par skidor är lätträknade, men pulka och snö hör ju definitivt ihop. Rubinen verkar vara ett barn av min kaliber, medan en snabbavläsning av Pydden säger att vi funnit en extremsportare i vår mitt. Denna vinter är dock inte hennes, utan temat är makliga pulkaåkningar med en Rubin som håller för ansiktet när det kommer för många flingor emot honom och som med ett litet sorgligt gny säger "Kan mamma bära?".
Fast det har blivit en del snöäventyr ändå, som i helgen när han åkt tillsammans med bästa dagiskompisen nerför lekplatsbacken. Två små pojkar med ungefär samma modighetsgrad och samma intresse av att terrorisera sina småsystrar. Det är skönt att de hittat varandra!