Rapport från radhuset

Nu är vi här. Och även fast lådorna tornar upp sig i källaren, trots att vi tömt långt fler än hälften, så känns det som hemma nu. Eller, jag tänker inte lika ofta på lägenheten längre och jag tycks ha tryckt undan varje impuls att känna "nu skulle jag redan varit hemma" eller "nu skulle jag kunnat springa ut och köpa choklad på tre minuter". Och det är ju bra. För det betyder att jag börjat anpassa mig.
Kanske är det bra att flytta under en årstid när fördelarna med hus inte är så många? För vi har liksom det roliga kvar att upptäcka i form av trädgården och lat försommar med kaffe på trappan och så småningom att barnen själva kan bege sig iväg utan att man tror att de blir överkörda så fort de lämnar porten. Så småningom säger jag, för det dröjer ju så klart ett antal år...
Till det oerhört positiva sällar sig det faktum att vi äntligen slipper frysa och det har jag längtat ihjäl mig efter, vintrarna igenom, i lägenheten där värden snålat snålat snålat med värmen...

Däremot har barnen reagerat kraftigt på förändringen och jag tänker att det ju är för väl att andra bitar i livet är stabila, som dagis och familjen som sådan, även om det tär en del med flytt. Och jag förstår det; inte minst för Rubinens del. Han flyttar från ett jättestort eget rum till ett mycket mindre delat med lillasyster och hans säng är numera en delad våningssäng med systern, den med. Rubinen har flippat totalt för minsta lilla grej och gråtit och skrikit flera gånger om dagen. Otröstligt. Och extremt besvärande, eftersom husen är tämligen lyhörda. Samtidigt känns det fjuttigt att bry sig om en sådan sak, för egentligen förstår jag ju honom och vill ta honom i famnen och säga att "det blir bra, det blir bra", men jag är trött och lättretlig och orkar inte vänta ut efter det att jag försökt lite tafatt att säga att "jag vet...".

Pydden är utåtagerande och trotsig i allt. Det har börjat bli något bättre och hon blir inte upprörd så fort någon av oss försvinner som hon blev ett tag. Det var viktigt att samla flocken när själva platsen inte var trygg. Lätt att förstå och svårare att göra något åt mitt i en flyttperiod.

Men jag tror absolut att det vänder och det känns redan som att vissa grejer fallit på plats. Inte minst det faktum att man kan tända en brasa så fort man vill med de stora fördelarna att huset värms upp. Mys och praktiskhet i ett liksom.

Att inte reda ut det

Hon provocerar mig.
Provocerar till vansinne och ibland känns det som att allt hon gör är till för att irritera och provocera mig med.

Gång efter annan har jag funderat över om det är så att det här är värre än storebror i samma ålder. Men nej. Det är det nog inte. Bara annorlunda eftersom de är olika. Rubinen hade inte de språkliga färdigheterna så grälen blev mer explosiva och fysiska än grälen med lillasyster.

Vi munhuggs. Och jag blir VANSINNIG på hennes ihärdighet i att hitta sätt att inte göra så som jag säger.

Visst, man kan säga att det är bra med bestämda barn. Det är det. Absolut. Men när allt är kamp - allt - så är det faktiskt inte roligt att umgås och jag ångrar redan beslutet att vara hemma i åtta veckor i sommar när läget är just så här nu.

På något sätt inbillade jag mig att lillasysters trots skulle komma mer i skymundan pga att vi är fyra i familjen, men ack... Icke. Hon dominerar scenen totalt som den lilla stjärna hon är. Dramatiskt tar hon till att kalla sig själv för dum när urladdningen skett och fastän vi ständigt gör stor sak av att ingen ÄR dum (eller kanske just därför?) så slås jag av outhärdliga skuldkänslor över att jag blir så rasande på henne.
Dessutom; det är ju inte dumt att trotsa. Det ÄR ju inte det. Det är naturligt. Fullständigt naturligt, så varför är vi så dåligt rustade för att hantera det?

Jag kan inte fejka

Jag är en usel lögnare. Det har jag alltid varit; från vem som startade bråken och gjorde hyss när jag var liten via den fullständiga oförmågan till poker-face vad gäller spel och känslor till parlivets och föräldraskapets snårigheter.
Det är ju bra. Egentligen, alltså. För man ska inte ljuga. Man ska åtminstone alltid försöka vara så ärlig som det bara går och som är bra för den man har framför sig.
Eftersom jag vet om min brist, har jag fått hitta alternativa vägar. Som att undanhålla. Det går ju fram till det att man får en direkt fråga. Då går det inte längre.
Knivigare är det i grälen med barnen. För när jag är sårad och ledsen - på riktigt, alltså - då kan jag inte fejka att allt är bra efter ett förlåt, om det inte är det. Mitt ansikte skvallrar. Hela mitt kroppsspråk formligen skriker ut att det inte är ok. Fastän jag försöker skyla över och säga med munnen: "Ok, vi är vänner igen." Jag behöver en liten sjö av tid och avledning mellan grälet och nya tag. Och alla föräldraskapsteorier som jag har läst säger att man ska snabbt lämna det som hänt bakom sig när barnet ber om förlåtelse.

Jag har ett problem, tror jag. Jag måste lära mig ljuga.

Spridda tankar i slutet av december

Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.

Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.

Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.

I morse

... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.

Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.

Sömnbristens ovärdiga konsekvenser

Som en del tidigare inlägg den här sommaren handlar detta om sömn. Det hade kunnat handla om irritation, om frustration, om oro, om desperation, om sömnlöshet, om förväntningar och om kärlek. För allt detta innefattas just nu hos oss i det komplexa begreppet sömn.

Är det något man är förberedd på som blivande förälder, är det kassa nätter och förvirrad dygnsrytm. I teorin. Ändå tycker jag mig mest ha hört skrytet om hur fantastiskt olika gryn sover sedan jag själv blev förälder. Det verkar som att det är något skamligt i att erkänna att barn som passerat spädbarnsåldern sover dåligt och kommer springande på natten. Det verkar t o m som att det är något konstigt att ens 3 månaders bebis inte av sig själv kan hoppa över nattmål och sova igenom.
I all perfektion som numera förväntas i familjelivet finns det inte plats för fasadsprickor som att makar inte delar sovrum (eftersom det rent ut sagt är idiotiskt att BÅDA sover uselt om möjigheten finns att EN kan sova något bättre en natt), att grälen avlöser varandra när sömnbristen är som störst, att man inte orkar annat än att se meningslösa program på tv efter barnens läggning och att irritationen över barnens till synes ändlösa behov ibland tar över utrymmet för kärleken.

Men. Att klaga är inget alternativ allmänt sett. För i djupet ska man ändå vara tacksam över att man kunde få barn, att barnen är friska (nåja, en och annan förkylning kan inte räknas) och att man slipper leva i ett katastrofdrabbat land. Allt det är jag. Vem är förresten inte tacksam över de sakerna?

Hade detta varit en predikan så hade jag talat om att överlämna sig själv och låta sig bli buren, istället för att försöka kontrollera allt. Men nu är det ingen predikan, utan bara en reflektion över livet i allmänhet och över alla dessa dagar som glider en ur händerna och som på något sätt känns ofärdiga.
Ofärdiga för att man kanske inte ens orkat se sin partner i ögonen pga trötthet och ekorrhjulets fart. Ofärdiga, för att när man går och lägger sig och inser att stressen punkterat allt under dagen, så vill man inget annat än att ta upp tvååringen och ge honom en jättekram; viska "förlåt" i hans öra och skruva tiden tillbaka. Ofärdiga för att man inte gjort ett stordåd idag heller. Eller är det egentligen inte ett stordåd att vara människa även i det lilla i vardagens slit?