Bild lånad från classic-movies.blogspot.com
Har under de senaste dagarna ägnat alldeles för mycket tid åt att irritera mig på Universitetet och dess administration kring anmälningar. Och även fast jag vet att det kommer att lösa sig i slutändan är jag mest irriterad över den ton de (manliga) ansvariga har i sina mail. Jag fick ett mailsvar vidarebefordrat till mig - säkert inte avsett för mina ögon - där det talades om mig som om jag var ett våp. Detta baserat endast på att det blivit ett fel med min anmälan som ingen tror existerar.
Jag börjar känna mig allt mer som Rosemary i Rosemarys baby eller tja, annan kvinna of choice i filmens värld som långsamt håller på att bli galen av att ingen tror henne...
Och kontentan av det här är ju att det där manliga översittarsnacket sker på så otroligt många ställen. Inom mina numera "vanliga" områden hanterar jag det med sylvassa svar, men så fort jag hamnar i sammanhang där jag är mer osäker... Ja, då lyckas de platta till. Fasen, vad det irriterar mig. Tur för Per och Johan att de inte har mig på andra sidan skrivbordet. Då hade tonen varit helt annorlunda, kan jag lova.
