Livets väsentligheter

Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.

Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.

I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.

Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.

Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.

Att vara ett team

Vi har sannerligen jobbat på det. Teamarbetet. Och jag måste säga att jag tycker att det går bra; riktigt bra t o m. (Förutom de kassa nätterna då, förstås.)
Jag och min kära make är grymt effektiva. Sällan behöver vi dubbelkolla att den andre gjort vad hon/han förväntas göra. Allt flyter på. Det är skönt. Och kanske just för att det varit en resa dithän. Målet är enormt värt allt besvär på vägen, för det där att känna att det är rättvist är banne mig inte en bisak. Inte för mig. Jag kan ligga och skruva mig på nätterna över att saker inte är rättvisa. Och därför är det väldans skönt att i hjärtat veta att det inte är det som håller mig vaken utan att det just nu är Pyddens nedre hörntänder som ställer till det. Det och Rubinens mardrömmar.
Fast i natt fick vi sova obrutet från 23.00 till kl 5.00. Det är ett hallelujah-moment för mig. Underbart, underbart, ljuvligt, ljuvligt! Och snart är det midsommar (och en predikan ska författas. Kanske kommer den handla om sömn...;))!